Jag tänker på den där dagen jag gick in i din och Patricks butik i Nacka där jag handlat innan, beundrade värmen och känslan när man klev in i er butik och tänkte där skulle jag verkligen trivas. Jag gick fram till dig och frågade om du sökte någon personal till er butik, du log och sa att det gör vi faktiskt. Du frågade lite om mig, hur mycket jag ville arbeta och eftersom jag har valt att vara öppen så berättade jag för dig om min bröstcancer och då berättade du om din cancer. Sedan stod vi där pratade och jag vet inte hur länge. Det visade sig att vi hade följt varandra på olika sätt samma år och månader utan att veta om den andra. Du berättade om din cancer, delade med dig av dina känslor och vi hittade varandra direkt.

Du sa ofta till mig efter den dagen att du är en ängel som någon har sänt mig, det finns en mening att du kom in i vår butik och att vi träffades Erica. Jag sa att jag alltid har saknat en syster, någon att dela allt med, du sa detsamma och vi bestämde då att eftersom vi båda älskar stjärnor så skulle vi bli stjärnsystrar.

Jag kan inte med ord beskriva hur innerligt tacksam och glad jag är över att du kom in i mitt liv och att jag fick vara din vän. Alla timmar vi har pratat, om verkligen allt, att få känna att när en annan människa berättar om hur hon mår, känner så är det som om hon beskriver exakt det jag kände. Magiskt! Samtidigt som vi pratade om cancern, om otroligt svåra saker så kände vi precis hur otroligt viktigt livet var, att leva fullt ut och att få känna den där lyckokänslan som ingen kunde förstå. När du frågade mig så sa jag alltid res, köp det där, ta det där glas vinet för jag förstod dig hela tiden hur otroligt viktigt det var leva här och nu.

Kärleken till era älskade barn, kärleken mellan dig och Patrick var något jag såg på en gång och jag satt med spänning och lyssnade när du berättade om era resor, Finland,minnen och om hur ni två träffades. Jag är så innerligt tacksam för den där dagen förra året i slutet på November när jag var hemma hos er i Vasastan i flera timmar och vi satt och pratade vid ert köksbord. Vi grät, kramades och skrattade. När jag sedan träffade dig på Stockholms sjukhem så höll vi varandra i handen, du log och sa vilken överraskning. Jag frågade dig om det var något du ville säga och du log, tittade på mig och sa tack för att du kom in i mitt liv och jag vill bara säga att jag älskar dig. Jag sa att jag älskar dig och den stunden Patrick är jag dig evigt tacksam för.

Vi hade bara någon vecka innan sms:at till varandra och pratat om den där dagen vi planerat länge att vi skulle ses i er nya lägenhet. Vi skulle dricka vin på balkongen, äta stinkande ost, lyssna på musik, skratta, och låta timmarna flyga iväg som de alltid gjorde. Att drömma, se fram emot saker var så viktigt för dig.

All värme och kärlek till era barn, Patrick och dina föräldrar. Tack för att jag fick komma in i ditt liv och vara din stjärnsyster.

Älskar dig, always❤️!

/Erica

Pernilla!

Bara jag skriver namnet Pernilla så sprider sig både glädje och sorg i min kropp!

Pernilla är en gåta som kunde gå igenom alla dessa behandlingar som skulle brutit ned oss vanliga. Det är då hon gasar och sprider energi via sin blogg. Det är fysiskt omöjligt att skicka energi trådlöst mellan länder och kontinenter på ett sätt som Pernilla gjorde. Vi kan alla vittna om att hennes texter fick oss alla att orka lite till och gnälla lite mindre.

För ca 3-4 år sedan träffade jag P&P (Pernilla & Patrick) och det kändes så klart väldigt bra då vi blev tre P&P&P. Den gången började mötet stillsamt på en båttur ,när jag fyllde år, med musik, bubbel och vänner från Slow Down. När vi närmade oss slutdestinationen hade partyPernilla vaknat och ledde dansen.Man kunde se att hon älskade dans. Detta var absolut ett av hennes element där hon trivdes som fisken i vatten.

Jag fick på den resan reda på att Pernilla hade hudcancer och att hon gick hos läkare för detta. Kändes lite konstig att fråga om cancern minns jag och frågade därför inte mer. Året efter hade P&P fått besked att faran var över och allt kändes väldigt bra.

Några månader senare hittar Monika ett märke på min kropp som inte såg bra ut. Efter två läkarbesök och ca tre veckor så får jag reda på att det är Malignt melanom som är den allvarligaste formen av hudcancer. Min tanke var att jag måste prata med några som vet mer och som gått igenom detta. Kom och tänka på Pernilla och tog kontakt med henne och hon bekräftade att vi hade samma cancer.

Pernilla var från den dagen min Finska coach som förklarade att det var antagligen ingen fara och att det kommer gå bra. Att få prata med henne var verkligen lugnande. Jag tror att bara hennes röst gav sådan positiv energi att jag antagligen inte var mottaglig för någon mer cancer än den som opererades bort.

Idag är jag cancerfri precis som min coach var efter ca tre år. Tyvärr har jag en vän till som gått igenom samma resa och som sedan gick bort efter ungefär samma tid som Pernilla gjorde. En viss oro sprider sig hos mig när jag nu börjar närma mig tre års gränsen. Det är då jag tänker på Pernilla och döden men inte hennes död utan min. Det är rädslor som slår till vilket vi till mans ibland drabbas av.

Pernilla är död och då upphör vi att finnas fysiskt, men vi finns länge i minnet. Åren går och minnen bleknar men försvinner aldrig och så skall det vara. Vi kan inte bara fylla på med minnen för då blir det överfullt till slut. Och vi som fortsätter att leva måste verkligen leva. Det är vi skyldiga alla de som dött ifrån oss. Varken Pernilla, min Ulrika eller mina killar skulle velat att jag eller någon annan skall stänga in sig och bara vara ledsen. Jag är övertygad om att de vill se oss dansa, segla, dricka bubbel och skratta extremt mycket.

Jag är till och med övertygad att Pernilla mycket hellre ser mig från sitt moln spöa Patrick i volleyboll än att se honom sitta ensam i sin lägenhet och sörja. Jag är säker på att hon kommer heja på oss båda när vi spelar tennis nästa gång fast lite extra på Patrick så klart.

Att dö är antagligen något väldigt jobbigt men att vara död är väldigt enkelt. Att däremot bli lämnad kvar i ett kärlekspar eller som barn är mycket svårt och tungt vilket jag tyvärr känner till.

Jag har själv drabbats av nära död då min fru Ulrika och båda killarna Charlie och Max 5 & 4 år dog i Tsunamin i Thailand 2004. Vi befann oss alla fyra på en strand i Kho Lack i paradiset när vattnet kom och förändrade allt. Jag har lärt mig den hårda vägen att tackla döden med allt vad det innebär. Vilket även innebär att leva vidare men nya förutsättningar vilket är en ny kvinna och nya barn. För att de är så livet ser ut och det är så min familj skulle velat att det skulle bli.

Vi pratar för lite om döden så det är något vi borde lära oss då alla blir drabbade. Tyvärr blir det lite för ofta en intensivkurs när det är som jobbigast , vilket då blir en dubbel börda. Genom att prata om Pernilla och andra så förbereder vi oss alla inför det oundvikliga.

Det var så klart inte bra att det gick som det gick för Pernilla som tillslut dog av den cancer som vann tävlingen mot henne. Men jag tror att hon lever inom oss alla på ett sätt som gör alla oss lite glada när vi tänker på henne. Framför allt skall hon hjälpa oss att prata mer om döden för då blir det lättare att leva på riktigt varje dag.

Vi har inte tid att gå omkring och oroa oss för döden för då hinner vi inte leva ordentligt! Den korta tid vi har på klotet skall vara fylld av lust, glädje samt skratt och inte av rädslor för döden.

Tror att hon vill att vi pratar om henne och hennes sjukdom på samma enkla sätt som vi pratar om vad blir det för väder i morgon. Jag är övertygad om att vi inte skall behandla Patrick eller barnen på något annorlunda sätt än innan cancer. Fråga på och låt oss lära ännu mer tack vare Pernilla.

Jag lovade vid något svagt ögonblick när det var som mörkast att jag skulle kunna ge bort några bollar till Patrick i volleyboll. Detta löfte är härmed brutet. Jag kommer från och med nu behandla dig och Vincent som vanliga dödliga och slåss om varje poäng. Jag kommer ställa alla frågor jag vill om Pernilla och jag kommer dela både skratt och gråt som om du inte vore av finsk börd Patrick.

Pernilla har lärt oss mycket om livet och det skall vi lyfta fram - inte gömma undan. Låt henne finnas med på ett naturligt sätt både vid skratt och gråt för det består livet av. Pernilla levde verkligen livet medans livet fanns låt oss lära något av det!!!

/Pigge Werkelin, 14/3 2021, som är tacksam för att jag fick skriva några rader och som ser fram emot att ses i vinter igen på Kholanta.

[Bilden är från Slow Down-veckans 80-tals fest på Björkhaga Strandby på Gotland sommaren 2019]

Du var så stolt över denna film för vårt företag Blossom som du & jag gjorde tillsammans med våra vänner på Antonomia för snart 4 år sedan.

På dagen idag är det 2 månader sen du tog det djupa andetag som skulle bli ditt sista. Ofattbart. Saknar dig så !!

/Din Patrick