Hej fina du ❤️

Idag har du ett långt blogginlägg framför dej som handlar om hur viktigt det är att ge varandra TID. Det har jag fått lära mig av min fina vän Erica.

[November 2018]

Jag står bakom disken i vår inredningsbutik i Nacka Forum och mår riktigt dåligt. Jag har en ångestfylld dag och oron gnager i mig. Jag kände redan när jag vaknade på morgonen att oron kommer att vara min medarbetare & följeslagare idag. När ångesten smyger sig på är det tungt. Den lägger sig som ett tjockt täcke inuti mig och kapslar in de översta delarna av min kropp. Det blir en hård, orörlig klump i bröstkorgen och det känns svårt att andas. Klumpen griper tag i både tanke och andning. Det känns bara tungt och hopplöst...

När jag står och mår som sämst, kommer Hon in och köper några fina inredningsdetaljer av mig och vi börjar prata. Hon heter Erica. Hon säger att hon tycker mycket om min butik och att den är så mysig. Sen vet jag inte riktigt vad som händer, men vi pratar förtroligt, hon öppnar upp sig och börjar dela med sig av det svåraste hon varit med om, sin cancer.

Erica opererades för bröstcancer våren 2016, nästan exakt samtidigt som jag genomgick min första operation för mitt malignt melanom. Hon berättar vidare om sin sjukdomsresa och jag noterar att varje gång jag har blivit opererad för min cancer har även hon gått igenom något jobbigt med sin. Erica har haft det mycket tufft och det har tillstött många komplikationer efter hennes operationer & behandlingar.

Jag står med tårar i ögonen när hon berättar om sin tuffa cancerresa och det känns så otroligt att vi har varit med om liknande tuffa ingrepp nästan samtidigt, sida vid sida, utan att veta om det eller känna till varandra. Jag ser tårögt & kärleksfullt på Erica och säger att hon troligen inte kommer att tro det här, men att varje ingrepp & komplikation hon berättar om har skett nästan samtidigt som mina jobbiga ingrepp...

Vi står tysta i butiken och bara tittar på varandra. Kunder kommer in i butiken och lämnar i ett jämnt tyst flöde och tiden står stilla, vi noterar dem inte desto mer. Vi är liksom en och samma person som precis i detta nu har sammanflätats av vår cancer, av våra berättelser...

Erica har, sen denna omvälvande dag när våra liv sammanfördes, funnits i mitt liv. Hon kom in i mitt liv när jag som mest behövde det och hon är en av de mest generösa personer jag någonsin träffat. Hon började jobba i vår butik några veckor efter att hon klev in genom dörren och idag är hon en del av min vardag. Erica har inspirerat mig på så många olika plan med sin otroliga generositet och hon är den som jag har vågat blotta mina djupaste rädslor & tankar inför.

Erica har lärt mig och visat i handling att TID är det finaste du kan ge till någon. När vi kom hem från Finland efter att ha firat julen där 2018 [när jag precis fått veta att jag har spridd cancer] tog hon emot mig i butiken med ett stort leende, öppna armar och berättade att hon har nånting till mig. Hon gav mig en handskriven lapp med en lista på många uppradade datum och jag såg frågande på henne. Hon förklarade att jag får välja vilken dag som helst från listan och den dagen får jag inte tänka på butiken, utan umgås med min familj hela dagen, från morgon till kväll. Hon lovade ta hand om butiken under tiden och ville absolut inte ha nånting för besväret. Det är Erica i ett nötskal! Jag valde att umgås med familjen en hel lördag och vi åkte på en roadtrip till en närliggande stad och hade en heldag tillsammans med massor av mys ❤️

Erica blev opererad igen nu i torsdags. Hon blev väldigt strålskadad 2016 pga en felbehandling av strålningspersonalen och hon har länge haft en svår & komplicerad operation framför sig. Vi har pratat om och funderat på den kommande operationen så länge vi känt varandra och nu i torsdags var det dags...

Det är lördag och jag har sett fram emot att hälsa på Erica på sjukhuset efter den stora operationen med många inblandade kirurger som tog en hel dag att genomföra. Besökstiden är från klockan 13 och jag messar och frågar om hon är sugen på något speciellt [jag vet ju av egen erfarenhet hur sjukhusmaten kan smaka]. Svaret kommer direkt - sushi! [Vi är så lika, hon & jag]

Jag promenerar förnöjt i duggregnet till vårt sushiställe Esa Sushi och beställer med mig två sushiluncher med lax & avocado. Jag fortsätter Torsgatan fram och funderar på hur konstigt det känns att vara på väg till Karolinska, på besök...

Jag kliver in på avdelningen för Rekonstruktiv platikkirurgi och letar reda på receptionen. Jag konstaterar att jag snart kunde börja jobba extra som informationsguide nere vid entre’n eftersom jag snart har besökt de flesta avdelningar här på Nya karolinska och vet var de ligger. Idag känns Karolinska som hemma för mig och det väcker inga starka, obehagliga eller skrämmande känslor som det gjorde i början.

Hon ligger i Sal 1 och sätter sig upp genast jag kommer in genom dörren. Hon verkar glad över att se mig och jag förvånas över hur pigg hon verkar. Sköterskor går regelbundet in och ut ur rummet och kontrollerar bl a Ericas blodflöde i det nya bröst som de många kirurgerna konstruerat med hjälp av vävnad från hennes mage. Hon visar mig sitt nya bröst och jag blir alldeles stum & tårögd - det är så vackert!

Jag gläds så med Erica över att den stora och riskfyllda operationen nu är över och att allt har gått så bra. Nu får hon blicka framåt och lägga detta bakom sig. Jag vet vad det är värt. Jag vet verkligen det. Senare i vår, när Erica har läkt ordentligt och jag har blivit tumörfri, ska vi fara ut i den våriga & svala Stockholmsnatten och dansa oss lyckliga & svettiga. Tid tillsammans. TID är det finaste & dyrbaraste du kan ge någon. TID ❤️

[Patrick tog den här bilden av mig på en hotellfrukost i Malmö för något år sen och jag tänker alltid på Erica när jag har den här påfågeltröjan på... Hon älskar den!]

[Igår, onsdag]

Solen står högt på himlen idag när jag bestämmer mig för att försöka promenera till Karolinska i stället för att ta bussen. Vi har möte med Hildur kl 11, en träff som vi väntat på i en månad nu. Jag går iväg före Patrick eftersom det kommer att ta mycket längre tid för mig att gå, men jag vill träna mig på att gå själv vilket jag inte gjort på länge. Han får gå ikapp mig.

Det är verkligen ljuvligt väder idag och jag känner solstrålarna värma upp min mörka vinterkappa. Jag kan inte sluta le och det känns redan som vår i luften. Tänk att det gått en månad nu, 4 långa veckor, som vi tyckte att kändes som en evighet när vi började vänta på att kroppen skulle ta hand om blödningen i hjärntumören. Allt har gått bra och inget nytt har tillstött. Nu är dagen vi väntat på här.

Jag går över skyddsvägen mot Torsgatan och tittar nervöst åt båda sidorna många gånger innan jag går över gatan, trots att det är grönt ljus. Jag är så ovan med all trafik, känner jag nu. Jag går förbi den fina lampbutiken Norrmalms Elektriska där jag alltid stannar till någon minut. Jag fascineras av hur ofta de skyltar om i sina fönster och många är de designlampor som jag drömt om på mina promenader till Karolinska det senaste året. Det är speciellt en lampa som jag fastnat för, en bordslampa i mässing som är enkel som en lång guldpinne till designen och som har en vit fågel som sitter högst upp på pinnen. Det är den vita fågeln som lyser och som jag beundrar. Den ser ut som en vacker vit pappersfågel, omsorgsfullt ihopvikt i finaste origami...

Jag fortsätter min långsamma & rofyllda promenad framåt och det dröjer inte länge förrän jag hör Patricks bekanta steg bakom mig. Vi promenerar i armkrok den sista biten och går igenom alla frågor vi har till Hildur. Det är många.

Det känns märkligt i väntrummet idag. Jag känner mig inte nervös eftersom vi inte väntar på något resultat, vilket i sig känns ovant & konstigt. Jag mår heller inte illa eller känner något speciellt, utan låter bara blicken vandra mellan de andra patienterna i rummet. Jag iakttar dem som sitter mittemot mig och som vanligt är jag med råge den yngsta av alla. Jag minns de första gångerna vi satt här. Jag kände mig så malplacerad & frisk jämfört med alla andra då. Idag sitter jag och undrar om jag ändå inte måste vara den sjukaste av alla patienterna i väntrummet. Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så?

Hildur kommer leende emot oss och hon verkar bli uppriktigt glad över att jag kan gå själv. Förra gången vi var här kunde jag inte det och då var det Cornelia som ledsagade mig ❤️

Vi får en lång & fin pratstund med Hildur idag. Vi ställer våra frågor och hon undersöker mig noggrannt. Hon kollar mina födelsemärken på ryggen som jag inte kan göra själv och hon undersöker mitt strålade bröst. Det blir bokat MR-röntgen av hjärnan och Pet/CT screening av hela kroppen om ett par veckor. Allt görs som vanligt i vänligt samråd med oss och det känns bra. Att bli så väl omhändertagen känns faktiskt som en liten tröst i allt detta stora ofattbara vi är med om...

Vi går hemåt igen i solskenet, viker in till Hemköp för att handla ingredienser till kvällens makaronilåda och känner oss nöjda med hur denna dag har börjat ❤️

[Just nu längtar jag mer än någonsin till Lanta och vår favoritrestaurang Same Same But Different som är ”inredd” i sann Robinson Crusoe anda och där man sitter med fötterna i sanden. Därav dagens bild...]

Det börjar skymma ute och jag går och ställer mig vid köksfönstret. Jag tittar ut över vårt område och de varmröda husen. Några frusna människor går över gatan och drar ruggigt ihop axlarna. I ett fönster mittemot har man tänt ett ljus och jag iakttar lågan som fladdrar en lång stund...

Jag känner mig så tacksam idag. Tacksam för att jag har börjat kunna gå bättre och tacksam för att cytostatikabehandlingen verkar fungera så bra på mig. Det är allt vi hoppats på och bett om just nu, att metastaserna i hjärnan skall bli mindre och så småningom tyna bort. Att jag har fått må så bra som jag gjort de senaste veckorna tar vi som ett gott tecken på att allt är väl med mig just nu 🙏🏻

Jag står och iakttar det fladdrande ljuset en lång stund till och känner bara ett stort lugn inombords. Jag ser en kvinna duka ett bord för en söndagsmiddag i ett fönster mittemot och jag blir plötsligt sugen på rött vin [det har inte hänt sig på evigheter]. Jag öppnar kylskåpsdörren och hittar vad jag letar efter. Jag häller upp ett litet glas rött och känner mig nästan lite äventyrlig. Jag går fram till köksskåpet närmast spisen och tar fram lite choklad från Finland som jag beställde av mina föräldrar när de var här.

Jag slår mig ner i soffan och tar fram min korsordstidning [jag har den framme nästan dagligen nu och har blivit riktigt duktig på att pricka rutorna]. Jag smuttar på mitt vin, låter chokladen sakta smälta i munnen och konstaterar att just Nu har jag det faktiskt ganska bra ❤️

[Bilden är från september när jag var hemma på permission från hjärnhemmet efter min operation. Mitt ansikte och min kropp är mycket mer svullna idag eftersom jag äter så mycket Kortison, men feelingen på bilden är densamma idag]