15 år utan dig

Min lillebror [och mitt enda syskon] gick bort i en fallskärmsolycka för 15 år sen, 27 år ung, precis denna dag, den 10 april 2004. Jag minns ännu hans doft, hans leende och hur han rörde sig. Jag har lite svårt att minnas hans röst och det gör mig ledsen ibland. Jag har fortfarande kvar kvittot från matbutiken där han handlade dagen före olyckan. Jag hittade det i hans ficka, i den svarta dunjackan han använde den vintern. Jag hittade kvittot många veckor efter att han farit till himlen och det kändes fint att ha det sparat. Jag tänker på det ibland, hur han gick in i mataffären den här dagen, hans sista dag på jorden. Hur han gick mellan hyllorna och plockade saker i varukorgen. Hur han kommer fram till kassan och betalar för maten, helt ovetandes om att det är sista gången han handlar...

Torbjörn var så snäll. Det han sa menade han och stod för, annars uttryckte han sig inte i onödan. Att fylla ut med tomt prat var inte hans grej. Han var så klok på det viset ❤️

På min brors begravning, på minnesstunden, sa prästen något jag aldrig glömmer. Han sa att man blir vingklippt efter att någon som står en nära har gått bort, men att man kan fortsätta leva ändå. ”Precis som en fågel som är vingklippt. Den kan inte flyga, men den kan fortsätta leva, trots att livet inte blir detsamma som förut...” Jag tycker det är så vackert beskrivet. Och det är också så det är. Mitt liv och mina föräldrars blir aldrig detsamma utan honom, men det går att leva med sorgen och t o m få livsglädjen tillbaka, men livet blir aldrig detsamma som när han fanns hos oss...

För några år sen sköljde tydliga minnen av honom över mig, en sen kväll när vi satt på en strand i Thailand, och jag blev alldeles varm & känslosam inombords. I samma stund gick en lyktförsäljare förbi oss på stranden, en ung thailändsk kille som sålde vita papperslyktor som man tänder eld på inuti och låter susa iväg upp i luften...

Jag sprang fram till honom och bad att få köpa en stor lykta. När jag står nerböjd över lyktan med honom och vi hjälps åt att tända den, omringas vi av några nyfikna ungdomar från Australien. De frågar mig vem jag tänder lyktan för och jag förklarar att det är för min bror som är i himlen. De blir rörda och bildar en ring runt mig i sanden. Vi står alla andäktigt under tystnad och ser lyktan glida iväg, sakta sakta upp i den mörka natthimlen. Först när den är utom synhåll tittar vi på varandra igen och börjar gråta. Jag gråter för min bror och de gråter för mig. Ungdomarna kramar om mig och tackar för den vackra stunden...

Tänk om vi oftare kunde finnas till för varandra på det här sättet. Känna vad den andre känner, ta del av varandras liv & känslor på ett djupare plan, oavsett om vi känner varandra eller inte. Försöka sätta oss in i den andres situation lite oftare. Det borde vi göra, för det betyder så mycket ❤️

Ta hand om dina syskon om du har dem kvar, ge dem all din kärlek och ta dem inte för givet - lova mig det.

Med kärlek,
Pernilla

[Bilden är ögonblicket på stranden, fångat av Patrick den där kvällen...]

  • Livet
  • 7 579 visningar

Gillar

Kommentarer

theoakleaves
theoakleaves,
Vilken fin stund dt måste ha varit på stranden, om än väldigt sorglig. Så fint att främlingarna tog "mod" till sig att finnas där även om de inte kände vare sig dig eller din bror ♥
nouw.com/theoakleaves
Angelica,
Caroline
,
Åh Pernilla! Så fint och starkt beskrivet och så sant! Stor kram till dig❤️
DeOliveira
DeOliveira,
Stor kram ❤️
nouw.com/deoliveira