3 månader - den magiska gränsen


Nu har jag haft immunmedicinen i min kropp i snart 3 månader, det är från och med nu man kan börja undersöka mig för att se om den hjälper mig eller inte. Det känns så stort, övermäktigt och otroligt nervöst! Det är nu jag snart får veta om mina vita blodkroppar har hakat på medicinen eller inte...

Det är surrealistiskt att gå omkring med cancer i flera månader och regelbundet bli tankad med medicin som man inte ens vet om fungerar. Jag har väldigt svårt att beskriva hur det känns med ord, men det är riktigt, riktigt jobbigt många dagar, det är det, helt ärligt. Bara att jag skriver om det nu gör att jag fäller en tår. För cancer är så ledsamt, så svårt. Jag vill göra allt jag kan för att bli frisk och ändå är det inte upp till mig. Att inte ha den kontrollen över sjukdomen är riktigt jobbigt och så oerhört ledsamt. Jag tror jag fäller en tår till...

Jag har ändå fått må riktigt bra under dessa första tre månader av behandlingen och jag har inte fått några andra biverkningar ännu än extrem trötthet ibland och de röda prickarna som kliar lite och som plättvist blossar upp lite varstans på kroppen nu som då. Jag vet att biverkningarna inte har något som helst samband med om behandlingen fungerar eller inte, men ändå har jag nästan blivit lite glad de gånger de röda prickarna har visat sig, för då har det känts som ett tecken på att nånting händer i min kropp i alla fall...

Att jag har kunnat bo på Lanta nu mellan behandlingarna har varit min räddning! Kontrasten att vistas i vårt paradis som vi älskar så mycket och samtidigt ha ett ovisst antal cancertumörer i kroppen är overklig, men vistelsen här har fått mig att fokusera på det jag älskar och jag har fått känna efter hur bra jag faktiskt mår, om man bortser från den psykiska påfrestelsen. Tänk, att jag ändå kan må så här bra! Jag känner mig nästan som vanligt och jag känner mig ju frisk. Ibland kan jag inte förstå att jag har cancer, för det känns ingenstans i kroppen att jag har det! Jag är ändå pigg under stora delar av dagen, jag springer min runda på stranden varje morgon och däremellan umgås jag med vänner på området och läser böcker. Jag har fått färg i ansiktet efter veckorna här på Lanta, trots att jag inte vill ha det [det ger mig panik!] och trots att jag bara är i skuggan. Min hy strålar och är vacker och Thailand gör mig så gott! Fastän jag inte kan glömma att jag har cancer för en endaste sekund, så känns den ändå mer avlägsen här än den gör där hemma. Det gör att jag kan slappna av lite mellan varven och inte hela tiden vara på helspänn och oroa mig.

Jag är oerhört tacksam över möjligheten vi har att åka ner hit till Lanta närhelst vi vill & behöver det och det liv vi har skapat för oss själva här är jag otroligt stolt över! Det har tagit oss många år av slit i företaget och många oräkneliga jobbtimmar, men vi gav aldrig upp och hade den gemensamma drömmen & målbilden framför oss hela tiden. Vi släppte den inte för en sekund och nu är vi här 🙏🏻

Om 1,5 vecka vill Johan träffa mig och efter det kommer jag att så småningom få genomgå en PET/CT röntgen igen där man scannar hela min kropp och jämför de nya bilderna med de gamla för att se om behandlingen har börjat hjälpa mig. Den hjälper bara 50% av alla som får den, men jag känner i hela kroppen att jag kommer att vara en av de lyckliga. Jag måste tänka så! Mina plåtar skall visa att jag håller på att bli tumörfri, att metastaserna i min högra lunga har minskat i storlek eller till och med försvunnit helt & hållet! Så får det lov att vara och så väljer jag att tro ❤️

[Bilden tog Patrick av mig idag, för ett par timmar sen, på strandrestaurangen Funky Fish där vi ofta lunchar]

Gillar

Kommentarer

Anki
,
Du beskriver som vanligt så bra. Hur kan vi gå omkring och må så bra när vi eg. är sjuka. Vi tänker inte på det hela tiden, men det slår en mellan varven som en ordentlig käftsmäll. Mitt i vardagen, mitt i glädjen och skrattet - ett sting, ett knytnävsslag som får magen att knyta sig. Men där emellan där lever vi och mår bra.