En vanlig dag på Lanta
[Oktober 2018, hämtat ur minnet]

Jag vaknar långsamt och öppnar ögonen. Det är mörkt i rummet och alla sover. Jag tittar mot barnens håll och de sover så rofyllt. Jag tittar åt sidan och där ligger han och sover brevid mig, mannen i mitt liv. Han har fått lite färg av solen och håret har blivit lite blekare. Han är så fin. Jag lyssnar på allas andetag i tystnaden och gläds över att vi ofta sover i samma rum när vi är på Lanta. Det har bara blivit så och det känns fint.

Det är tidigt på morgonen och jag smyger barfota nerför den spiralformade trätrappan i mitt tunna linne och känner värmen komma emot mig från nedre våningen. Jag öppnar upp de stora inglasade altandörrarna och andas in det första varma andetaget för idag. Det kommer att bli många fler och jag njuter av varenda ett. Jag tänker ofta att jag måste vara som gjord för att bo i ett varmt land, för jag njuter så otroligt mycket av värmen!

Jag drar på mig mina mjuka shorts och ett linne och går barfota ner till stranden. Hela området sover ännu och jag vill komma iväg på min runda på stranden förrän solen hinner ikapp mig och visar sig ovanför bergen. Jag börjar jogga långsamt och drar igen en gång in den varma luften i mina lungor. Det kommer att bli en fin dag idag och jag tackar för den redan nu. Jag springer längs vattenbrynet och lyssnar på vågorna som sköljer in över sanden där jag springer. Vattnet svalkar skönt mina fötter. Den ljumma morgonbrisen blåser genom mitt hår och värmer upp hela min kropp, den omsluter mig på alla sidor. Nu och då stannar jag upp för att plocka upp en fin snäcka jag ser, annars är det ingenting som upptar min uppmärksamhet eller som stör min rofyllda stund. Jag blickar hela tiden ut mot havet och på stranden framför mig... I belong ❤

När jag kommer tillbaka efter min strandtur ser jag Patrick sitta på terassen med en kopp kaffe i handen. Han är antagligen på väg till stranden eller så blir det nog tidig beachvolleyboll med vännerna i sanden. Han ser så lycklig ut och jag gläds med honom. Vi pratar lite om vad vi vill göra senare idag och var vi känner för att äta lunch. Han kysser mig ömt innan han i lugnt tempo traskar iväg till volleybollplanen. Jag tar en dusch under bar himmel och njuter länge av frukosten och ett par koppar kaffe innan barnen vaknar...

Jag känner för att börja läsa en ny bok denna morgon och funderar en lång stund på vilken jag ska välja. Jag klär på mig utan att tänka på vilka kläder jag väljer och beger mig igen en gång ner till stranden, med den nya boken i handen. Jag sätter mig i skuggan, i den svala sanden under ett träd, och öppnar försiktigt det första uppslaget i boken och glömmer tid & rum...

Känner du av lugnet & långsamheten? Kan du känna min lycka? Jag kunde fortsätta skriva om den här dagen och alla andra lugna dagarna på Lanta hur länge som helst, för så här fantastiska är dom, utan undantag. Jag önskar att alla kunde få uppleva denna fina långsamhet ett par månader om året. Och det fina är att alla kan det, men det krävs mycket planering, sparande, beslutsamhet och lite mod.

Jag delar med mig av våra dagar på Lanta lite nu & då här på bloggen, med hopp om att jag kan inspirera dig till att börja planera den där drömresan du går omkring och drömmer om! Jag kommer längre fram att berätta mer om hur vi fått till det rent praktiskt och ge lite tips, men det viktigaste är ändå att du bestämmer dig och börjar jobba mot målet! Jag är som lyckligast när vi är på Lanta och jag kan stå över mycket lyx i vardagen här hemma om det innebär att vi kan göra en resa till värmen snart igen. Som jag nämnt tidigare så jobbar Patrick & jag dagligen för mer tid på Lanta. Våra jobb känns så mycket mer värdefulla då och det är lättare att njuta av vardagen då vi helt konkret vet vad vi får som lön för mödan; Ett långsamt liv i värmen med många långsamma dagar på vår strand 🌴

Einstein har sagt: "Det finns bara två sätt att leva sitt liv på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel."

Jag väljer att tro på och leva efter det senare, dvs att allting i livet är ett mirakel. Och just nu känner jag verkligen det, när jag genomgår en fantastisk mirakelbehandling, för så ser jag på den. Jag får många frågor om min immunterapi, hur den fungerar och vilka eventuella biverkningar jag kan få. Därför vill jag i detta inlägg berätta mer om behandlingen, för den är verkligen fantastisk!

När man genomgår immunterapi fokuserar man inte på själva cancertumörerna, man behandlar inte dem överhuvudtaget. Man låter dem vara. Det är immunförsvaret som man vill att behandlingen skall förstärka. Det var precis det här som Nobelprisvinnaren och amerikanske immunologen James P. Allison fick så mycket kritik för från sina forskarkollegor. Man kallade hans forskning för "humbug" eftersom man inte kunde förstå och tro på att cancerpatienter kunde bli fria från sin cancer då man inte behandlade själva cancern, såsom man alltid gjort.

[En kund i vår butik berättade nyligen för mig att trummisen i U2 donerat väldigt mycket pengar till James forskning eftersom han själv har anhöriga som har drabbats av malignt melanom. Hans donationer bidrog till att James kunde fortsätta med sin forskning som ingen trodde på - t a c k !!]

Vårt immunförsvar består av ett antal olika celler, inklusive T-celler som är del av kroppens naturliga försvar. T-cellerna hittar och förstör celler som kroppen anser vara främmande, t ex bakterier och virus. T-cellerna angriper inte cancerceller eftersom de cellerna har en blockering på sig, likt en "handbroms", som gör att T-cellerna inte kan ge sig på cancerceller. Allison försökte få fram ett läkemedel som kunde frigöra den här "handbromsen" så att T-cellerna kan angripa även cancercellerna i kroppen, inte bara bakterier och virus. Och tänk - han lyckades !!

Eftersom den här behandlingen fungerar genom att aktivera immunsystemet kan den ge biverkningar p g a att immunsystemet blir överaktivt och börjar attackera även friska celler. Jag fick ju min första dos av immunmedicinen i torsdags och redan efter 3 dagar fick jag små eksem i ansiktet och på underarmarna. Två dagar senare hade jag röda eksem på halsen och ovanför brösten. Igår märkte jag att hela min kropp har röda små prickar lite här & där och jag hoppas och tror att det är ett bra tecken på att medicinen har börjat verka i mig! Jag blev lite förvånad, för de flesta börjar få symptom först efter andra eller tredje behandlingen...

Eksem, mycket torr hud och klåda är en vanlig biverkning av denna behandling, men det finns många fler och alla är såklart väldigt individuella. Andra biverkningar som kan uppstå är magsmärtor, diarre', problem med njurarna, inflammationer i musklerna, problem med sköldkörteln osv. Men det är därför man alltid lämnar blodprov tre dagar före varje behandling, så att läkarna kan följa med hur man mår och sätta in de mediciner mot biverkningarna som behövs.

Jag känner mig väldigt trygg med denna behandling och är otroligt tacksam för att jag blev erbjuden den! Jag ser redan fram emot min andra dos som jag kommer att få på vändagen ❤

Ta hand om er!

[Patrick tog denna bild av mig en fin dag på Koh Lipe, när jag kände för lite "gung-terapi"]

Jag öppnar ytterdörren och kliver ut i ett krispigt Stockholm. Det är tidigt & kallt i luften och det kommer "rök" ur munnen när jag andas. Jag går med långsamma steg och tittar mig omkring. Jag älskar att ta in den vackra omgivningen runtomkring mig med Vasastans gamla hus i varma färger...

Jag får lust att lyssna på musik medan jag går gatan fram till Karolinska och jag väljer slumpmässigt en spellista som jag brukar lyssna på när jag springer på vår strand i Thailand. Det är en lång spellista med massor av låtar och jag trycker på "Shuffle". Låten som spelas upp är "Kill'em with kindness" med Selena Gomez och det känns som evigheter sen jag hörde den låten. När refrängen kommer höjer jag volymen och stelnar till: "Kill'em with kindness, kill'em, kill'em, kill'em with kindness..." Jag stannar upp mitt på gatan och står helt stilla. Det händer något i mig...

Jag har ju haft svårt att acceptera min cancer, verkligen svårt. Jag har inte vetat hur jag ska förhålla mig till den. Ska jag acceptera den och ta den till mig eller ska jag bara hata och skjuta bort den? Jag har lagt ner mycket tid på att försöka fundera ut hur jag ska förhålla mig till metastaserna i min kropp, men jag har haft svårt att komma fram till något - tills nu, när jag hör Selena sjunga svaret i mina öron. Kill' em with kindness! Såklart! Det är ju så jag vill se på allt i livet. Jag måste därför se på tumörerna i min kropp på samma sätt, att jag inte tänkt på det tidigare... Jag förstår inte varför de kommit just till mig, varför de kommit så tätt och varför de trivts så bra hos mig, men jag måste för min egen skull "ta dem till mig" nu, för att kunna bli av med dem och gå vidare. Jag vill vänligt men bestämt tacka dem för det objudna besöket, men sen tar vi avsked! Nu har de utan inbjudan huserat i min kropp tillräckligt länge och nu är det slut med det - it ends here! The party is over.

När vi träffade Johan i tisdags gick han igenom hela behandlingen med oss. Han förklarade att jag kommer att få medicinen med dropp i armvecket var fjärde vecka (det tar en timme per gång) och behandlingen kommer att hålla på i 1-2 år (!). Om min kropp visar sig svara bra på medicinen behandlas jag varje månad i ca 2 år. Johan går igenom alla biverkningar man kan få så att jag skall vara förberedd, men ingen kan förstås på förhand veta hur man reagerar. Vissa har oturen att få samtliga biverkningar man kan få och andra får inga alls. Jag lyssnar noga på Johan så att jag kan förbereda mig mentalt på vad som kan hända, men jag lägger ingen energi på att oroa mig över de eventuella biverkningarna. Jag tänker att jag är stark nog att ta emot väldigt mycket skit, bara jag blir av med cancern.

Sen säger Johan nånting speciellt. Han tittar på mig och säger att jag är en "Värdefull nolla". Jag skrattar till och frågar vad han menar. Han förklarar att alla cancerpatienter är graderade enligt en skala 0-5 och att jag är en 0:a, vilket innebär att jag hör till den sällsynta gruppen med spridd melanom som är ung och i väldigt bra skick eftersom jag inte har några andra sjukdomar eller problem i kroppen utöver cancern. Detta innebär att jag är värdefull för forskningen av hur kroppen reagerar på den nya immunterapin och han frågar mig om jag kan tänka mig att donera blod nu som då under behandlingens gång till forskningen. Jag behöver självklart inte fundera på svaret. Det vill jag - såklart! Tänk att lilla jag får möjligheten att kunna få vara värdefull för den fortsatta forskningen av den nya medicinen! Min medicin. Det känns fantastiskt! Då kommer det ju en till god sak ur min cancer, utöver allt annat positivt som den redan bidragit med.

Igår fick jag första dosen av medicinen och jag var så taggad! Äntligen börjar det hända något. Jag låg under hela behandlingen och det kändes så bra. Jag välkomnade varje liten droppe medicin de skickade in i mitt blodomlopp. Det kändes underbart att få denna behandling och att få skicka in hjälpstyrkorna! Jag är så tacksam.

Ikväll blir det extra fint fredagsmys hemma hos oss och Bianca kom hem igår! Så nu är vi hela familjen samlad i ett par dagar, precis som det ska vara ❤

[Bilden är några år gammal och Cornelia tog den av mig en fin kväll på vår strand när jag hade bra feeling]