Ja, vad tror du att du skulle göra då? Om du blev nerdroppad i ett härligt paradis imorgon och fyra dagar framåt, vad skulle du göra där, alldeles ensam? Skulle du få långtråkigt? Skulle du bara sova eller lapa sol hela dagarna? Skulle du gå långa strandpromenader i den ljusa sanden och plocka snäckor eller ligga under en svalkande palm och avverka en hög trave böcker? Kanske skriva?

Jag får pröva detta nu! Om 4 dagar vet jag vad jag gör av min tid när jag är helt ensam på en härlig plats. När ingen eller inget stör mig. Visst låter det som en härlig utmaning? Patrick ville att jag skulle få umgås med mig själv och mina tankar & drömmar i några dagar efter att de andra rest hem. Han ville ge den möjligheten, den gåvan, till mig. Jag skall bara leva i nuet och inte följa klockan [jag vill testa leva helt utan klocka]. Jag vill följa det som känns rätt i kroppen för stunden. Det blir min egen lilla paradisresa som kommer att styras av mina innersta behov. Patrick tror att detta kommer att göra mig gott och jag kan bara hålla med. Det är den finaste gåva jag nånsin fått och jag vill förvalta den väl ❤️

Att sova tills jag vaknar om morgnarna. Äta när jag blir hungrig & dricka när jag är törstig. Vila när jag är trött, sova om så behövs, oavsett tid på dygnet. Lyssna på kroppens egen mat- och sovklocka, utan bestämda tider eller hänsyn till andra. Undrar hur det kommer att kännas?

Jag är själv mycket nyfiken på vad jag kommer att göra av mina ensamma dagar här på ön och jag vill dela dem med dig. Jag vill skriva en liten dagbok för mig själv för att längre fram i livet minnas hur det var och jag delar mer än gärna med mig av mina dagboksanteckningar här på bloggen ❤️

Dag 1 [igår lördag]

Den vita bilen med Vincent, Patrick och mycket bagage lämnar parkeringen efter att jag kramat & pussat dem hejdå. Vi hann äta frukost & lunch tillsammans innan de åkte, men nu är de på väg hem. När bilen försvinner ut i vimlet och den livligt trafikerade vägen här utanför känner jag mig med ens vemodig & ledsen. Tomheten & ensamheten kommer över mig på en gång och jag drar ett djupt andetag. Jag blickar ut över poolen och havet lite längre fram och känner att jag vill gå till stranden. Om jag går upp till vår våning nu blir tomheten mer påtaglig, tänker jag. För alla Patricks & Vincents grejer är borta, kvar är bara en tom liten lya, mysig men tom, med endast några av mina plagg som hänger kvar i garderoben...

Jag sitter länge, länge vid stranden och blickar ut mot havet. Så det är så här det känns att vara ensam? Jag borde njuta nu, men känner lite nedstämdhet komma smygande och en längtan efter resten av familjen. Jag känner mig lite besviken på mig själv, för att jag inte förvaltar min fina gåva bättre än så här, och det har bara gått ett par timmar. Jag har fått världens möjlighet att vara för mig själv och göra vad jag vill [vilket vi inte är så vana vid i vår familj, eftersom vi kör compact living nuförtiden, var än vi bor känns det som, och vi är oftast tillsammans]. Mina första tankar i ensamheten går till Patrick & barnen. Jag ser dem framför mig och tänker på dem, en efter en...

Jag funderar på vad våra tjejer gör just nu. Det är tidig lördag morgon i Sverige och de äter kanske sin frukost, på varsitt håll i varsin stad, i varsin lägenhet, långt ifrån varandra. Längtan efter Bianca & Cornelia växer sig stark i mig [det känns så länge sen jag såg dem sist]. Jag skänker dem några varma tankar och bestämmer mig för att försöka pigga upp mig lite. Jag går till hälsobaren här vid Slow Down och beställer en Local Green shake [råpressad ananas, broccoli, grönt äpple & ingefära] och ber om extra mycket ingefära och sen njuter jag av den en lång stund. Ingefäran bränner skönt i halsen och jag känner hur gott den gör mig...

Jag sitter nog rätt länge i mina egna tankar i utebaren, för efter en tid känner jag hur baken ömmar mot den höga barstolen i trä, så jag bestämmer mig för att gå upp till oss. Det känns så tyst i den lilla våningen och jag slår på A/C:n. Jag drar fingrarna över raden med olästa pocketböcker som jag radat upp på den låga väggen mellan hallen och vår sovplats. Jag vill nog läsa något. Idag faller valet på en bok av Jojo Moyes...

Jag går ut på vår uteterass med ett stort glas kallt vatten och öppnar första sidan i boken [älskar känslan av att få påbörja en ny bok!]. Jag blir fast redan efter sidan 3 och sitter och läser i flera timmar. Jag slutar att läsa när jag inte kan se vad jag läser längre, för solen har gått ner och det blir mörkt ute. Jag lägger ifrån mig boken och går ner till restaurangen för att beställa en Caprese, det var tydligen det min kropp var sugen på ikväll. Jag tar med mig maten upp till mig och sitter i mörkret på vår terass i den varma kvällen med min utsökta mat och ett halvt glas rött [jag dricker lite rött vin nu som då eftersom det ingår i min anti-cancer kostplan som jag följer då forskning har visat att de ämnen som finns i rött vin faktiskt motverkar och förebygger cancer i kroppen! Jag kommer att dela med mig av min anti-cancer kost längre fram]

Jag sitter och lyssnar på syrsorna och kvällsljuden från vägen en bit bort. Jag konstaterar att det nog kommer att vara väldigt bra för mig det här, att vara själv i paradiset utan att följa några tider eller planer. Jag går och lägger mig tidigt, men ligger länge och lyssnar på åskan som mullrar där ute. Det blixtrar till häftigt nu & då och hela rummet lyses tillfälligt upp av blixtarna. Åskbyarna tilltar och mullret blir högre för varje gång. Plötsligt brakar det till rejält och jag hoppar nästan upp i luften av naturens krafter, det smäller till så högt, men jag är inte rädd. Jag funderar redan på vad ön kommer att bjuda mig på imorgon och mycket snart somnar jag, nöjd över första dagen...

[Bilden från Kantiang Beach är några veckor gammal, ett av våra första besök där denna resa]

Nu har jag haft immunmedicinen i min kropp i snart 3 månader, det är från och med nu man kan börja undersöka mig för att se om den hjälper mig eller inte. Det känns så stort, övermäktigt och otroligt nervöst! Det är nu jag snart får veta om mina vita blodkroppar har hakat på medicinen eller inte...

Det är surrealistiskt att gå omkring med cancer i flera månader och regelbundet bli tankad med medicin som man inte ens vet om fungerar. Jag har väldigt svårt att beskriva hur det känns med ord, men det är riktigt, riktigt jobbigt många dagar, det är det, helt ärligt. Bara att jag skriver om det nu gör att jag fäller en tår. För cancer är så ledsamt, så svårt. Jag vill göra allt jag kan för att bli frisk och ändå är det inte upp till mig. Att inte ha den kontrollen över sjukdomen är riktigt jobbigt och så oerhört ledsamt. Jag tror jag fäller en tår till...

Jag har ändå fått må riktigt bra under dessa första tre månader av behandlingen och jag har inte fått några andra biverkningar ännu än extrem trötthet ibland och de röda prickarna som kliar lite och som plättvist blossar upp lite varstans på kroppen nu som då. Jag vet att biverkningarna inte har något som helst samband med om behandlingen fungerar eller inte, men ändå har jag nästan blivit lite glad de gånger de röda prickarna har visat sig, för då har det känts som ett tecken på att nånting händer i min kropp i alla fall...

Att jag har kunnat bo på Lanta nu mellan behandlingarna har varit min räddning! Kontrasten att vistas i vårt paradis som vi älskar så mycket och samtidigt ha ett ovisst antal cancertumörer i kroppen är overklig, men vistelsen här har fått mig att fokusera på det jag älskar och jag har fått känna efter hur bra jag faktiskt mår, om man bortser från den psykiska påfrestelsen. Tänk, att jag ändå kan må så här bra! Jag känner mig nästan som vanligt och jag känner mig ju frisk. Ibland kan jag inte förstå att jag har cancer, för det känns ingenstans i kroppen att jag har det! Jag är ändå pigg under stora delar av dagen, jag springer min runda på stranden varje morgon och däremellan umgås jag med vänner på området och läser böcker. Jag har fått färg i ansiktet efter veckorna här på Lanta, trots att jag inte vill ha det [det ger mig panik!] och trots att jag bara är i skuggan. Min hy strålar och är vacker och Thailand gör mig så gott! Fastän jag inte kan glömma att jag har cancer för en endaste sekund, så känns den ändå mer avlägsen här än den gör där hemma. Det gör att jag kan slappna av lite mellan varven och inte hela tiden vara på helspänn och oroa mig.

Jag är oerhört tacksam över möjligheten vi har att åka ner hit till Lanta närhelst vi vill & behöver det och det liv vi har skapat för oss själva här är jag otroligt stolt över! Det har tagit oss många år av slit i företaget och många oräkneliga jobbtimmar, men vi gav aldrig upp och hade den gemensamma drömmen & målbilden framför oss hela tiden. Vi släppte den inte för en sekund och nu är vi här 🙏🏻

Om 1,5 vecka vill Johan träffa mig och efter det kommer jag att så småningom få genomgå en PET/CT röntgen igen där man scannar hela min kropp och jämför de nya bilderna med de gamla för att se om behandlingen har börjat hjälpa mig. Den hjälper bara 50% av alla som får den, men jag känner i hela kroppen att jag kommer att vara en av de lyckliga. Jag måste tänka så! Mina plåtar skall visa att jag håller på att bli tumörfri, att metastaserna i min högra lunga har minskat i storlek eller till och med försvunnit helt & hållet! Så får det lov att vara och så väljer jag att tro ❤️

[Bilden tog Patrick av mig idag, för ett par timmar sen, på strandrestaurangen Funky Fish där vi ofta lunchar]

Klockan är tolv på dagen och jag ligger och läser en bok ute i skuggan på vår terass när telefonen ringer. Jag ser på displayen att det är Vincent som ringer. Han är i skolan här på Lanta så här dags så jag undrar vad han kan ha på hjärtat.

-Hej mamma! [Vincent låter glad på rösten som han alltid gör]

-Jag har råkat få en spik i foten, men lärarna har fått bort den nu. Jag tror att det är bra om ni kommer och hämtar mig så att vi kan fara till Dr Salarin och rengöra såret.

Eftersom Patrick är mitt inne i en volleybollturnering så rafsar jag ihop lite pengar, dricker några klunkar vatten och går ner mot parkeringen. Jag tar en tuk-tuk till skolan där jag möts av flera elever som har rast och som visar mig vägen till Vincent. Han ligger på golvet utanför sitt klassrum med ena benet upphöjt i luften. Han har ett stort bandage runt vänster fot.

Det visar sig att det inte är en spik han fått i foten, utan ett armeringsjärn som gått långt in ovanpå vänster fot. Han satt fast med foten i järnet före hans lärare drog loss honom. Vincent, omtänksamma Vincent. Han berättar för mig att han tänkte att vi blir mindre oroliga om han själv ringer till oss och berättar vad som hänt, i stället för en lärare, och han tänkte också att en spik låter mindre farligt än ett armeringsjärn... Mitt i chocken och smärtan och direkt efter olyckan tänker han på hur VI känner det och vill inte oroa oss i onödan ❤️

Vännen Linus och jag hjälper honom upp i tuk-tuken och sen åker vi till Dr Salarin. Jag pratar lugnt med Vincent under hela resan och frågar hur han mår [jag är lite rädd för att han ska svimma]. När vi kommer fram till Salarins mottagningsrum får han lägga sig ner på en brits, en brits som inte alls ser ut som en sjukhusbrits där hemma, konstaterar jag snabbt. Själva madrassen är ihopsydd av många olika rutiga resttyger och ser mest ut som vilken återanvänd sittdyna som helst från de enkla restaurangerna på stranden...

Salarin öppnar bandaget och säger att det ser ut att ha gått djupt, så för att vara säker på att hon får rengjort såret ända in på djupet behöver hon göra en liten operation nu på direkten och öppna upp såret för att komma åt. Hon kommer att bedöva området först med några sprutor. Vincent blir såklart ledsen, orolig & nervös och jag är också lite chockad av det hela. Men har jag lärt mig nånting under mina egna operationer så är det att det aldrig blir värre än man tänkt sig och att det lönar sig att andas djupt och hålla sig lugn...

Jag sätter mig ner på en vit plaststol bredvid Vincent och håller hans hand. Jag uppmanar Vincent att han inte skall titta på, utan lägga sig ner på kudden i huvudänden av sängen och bara slappna av. Vi andas lugnt & djupt tillsammans och jag påminner honom att han inte får röra på benet. Jag pratar om sommaren som är på kommande, om när han tror att pappa skall sätta ut båten i år och när vi månne tar första båtturen till Rummelgrund och Orrskär...

Jag börjar känna mig lite kallsvettig och byter samtalsämne. Vi har ett underbart glasscafe’ här på Lanta som heter Two Scoops som gör sin egen underbart goda glass. Glassen är allas favorit här på ön och när Vincent var yngre hade han & jag en vana att alltid gå dit efter att han slutat skolan på fredagarna då vi tog ”helg”. Jag frågar nu Vincent där han ligger på britsen vilka glassorter som är hans favoriter nu igen? Han börjar rabbla upp sort efter sort, men efter en stund tystnar han och frågar varför jag inte håller honom i handen längre. Jag kämpar emot min yrsel, men det är ett faktum att jag kommer att svimma om jag inte lägger mig ner på golvet. Jag instruerar Vincent att fortsätta ta djupa andetag och försöka komma på fler glassorter medan jag sjunker ner på det vita kakelgolvet...

Jag lyfter upp fötterna i luften och gör allt jag kan för att hänga med i Vincents glasskunskaper och jag lyckas ta mig ur dimman utan att svimma. Jag tror att jag koncentrerat mig så mycket på Vincents andning att jag glömde att andas själv.

Nu märker även Dr Salarin och hennes sköterska att något händer med mig och de frågar oroligt om jag är okej. Jag viftar leende bort deras frågor nerifrån golvet och säger ”No problem! Just take care of my boy.” Jag känner mig som en pappa som svimmar vid en förlossning, typ. Det är ju jag som ska vara den starka, trygga personen för Vincent nu och så händer det här, mitt i operationen. Men vi skrattar åt det på vägen hem och Vincent tyckte att hela scenariet med mig liggandes raklång på kakelgolvet och svamla glassorter var ganska underhållande.

Jag frågade Vincent när vi kom hem efter operationen om han inte var rädd när han satt fast med foten där i armeringsjärnet? Jag undrade vad han tänkte. Då tittar han leende på mig och säger att det första han tänkte var ”vilken tur”! Vilken tur att detta hände just mig och inte nån av småttingarna på skolan, de som är 7-8 år, för de hade nog inte klarat av det ❤️

Nu går han på kryckor några dagar och åker in till Salarin varje dag för att rengöra såret och kolla att det inte blir infekterat i värmen. Han får inte simma på 7-10 dagar och ska vara i A/C:n så ofta som möjligt och volleybollen missar han förstås också. Men han är på gott humör och igår kom Elina med ett ”uppmuntrande kit” från hela klassen, en härlig korg fylld med godsaker som de samlat ihop till honom på 7 Eleven. På brevet från klassen där alla skrivit sina namn står det:

”Du har koll på Thailands alla HOT. Nu ligger du ändå med ett hål i din FOT. Ligga still och kolla Netflix låter dock inte helt FEL, nu hoppas vi att du blir HEL”

Såå gulligt! Värre saker har ju faktiskt hänt och nu gör vi det bästa av situationen. Jag får ju passa upp Vincent extra mycket nu, precis som när han var liten, och det gör jag mer än gärna ❤️

[Bilden är flera år gammal och jag tog den en fredag när Vincent var yngre och vi hade en av våra mysiga glassdater på Two Scoops - och för den som undrar så är bådas favorit Romrussin, nu som då]