[24.12]

Jag vaknar tidigt och hela huset sover. Jag ligger kvar en stund i sängen och beundrar skenet från den stora mörkröda pappersstjärnan som lyser så vackert i vårt lilla sovrumsfönster. Jag njuter så av att vara hemma...

Jag drar på mig mina julröda velourbyxor och tassar tyst nerför trapporna till köket. Köttbullsdoften från igår kväll dröjer sig kvar i huset och jag känner mig stolt över att vi tillsammans fick ihop tre satser av Tinas köttbullar. Vi har gjort hennes [mat-Tinas] fantastiskt goda köttbullar med ansjovis & dill ända sen barnen var riktigt små och det blir ingen jul utan dem. Jag gläntar på kylskåpsdörren och tar några i handen...

Jag sätter mig i soffan och går igenom julklapparna i huvudet, lite väl sent att göra det nu, tänker jag och ler... De flesta är redan inslagna och ligger prydligt och väntar under granen, men några saknar ännu julpapper & röda sidenband.

Snart vaknar Patrick och han kommer då att gå direkt till vardagsrummet och sätta på den Julskiva som enligt tradition skall spela ur högtalarna när barnen kliver ur sina sängar, Peter Jöbacks Jul. Vi har spelat den varje julafton sen barnen var små och de vet att när de hör Peters stämma på julaftonsmorgon, då är det dags att stiga upp och gå och sätta sig framför den tindrande granen och vänta på att vi börjar öppna julklapparna tillsammans...

Stunden tillsammans framför granen är nog den bästa på hela dagen. Vi öppnar ett paket åt gången i lugn & ro och bara myser. Tiden står stilla och vi har inte bråttom nånstans. Vi njuter bara av varandra och stunden som är...

Några timmar senare kommer mina fina föräldrar och firar jul med oss. Mamma har med sig julskinka och lite annat smått & gott och vi njuter av julmaten ända fram till Kalle Ankas Jul när vi sätter på kaffepannan. Vi har inte firat jul hemma hos mina föräldrar sen min bror dog för 15 år sen. I början var hans plats vid julbordet så påtagligt tom, så kände vi nog alla... Sen har det bara blivit så att vi firar hemma hos oss så att barnen får vara hemma i stället för att köras runt på vägarna på självaste julafton, det har känts bra att undvika det. På kvällen firar vi jul med Patricks föräldrar och systerfamilj och då äter vi massor av god julmat igen och bara myser...

Barnen sover alltid över hos farmor & farfar på julafton och vi föräldrar far hem. Jag ser många julnätter framför mig när barnen var små och Patrick & jag vandrar hem i den kalla vinternatten. Vi går hand i hand och småfryser och tittar upp mot himlen & stjärnorna. Vi pratar oavbrutet om barnen och deras julglädje och har inga bekymmer i världen. Vi är bara i stunden och ser fram emot en natt på tumanhand...

Nu har vi nyss kommit hem efter ännu en fin julafton och jag sitter i soffan och dricker lite rött och äter alldeles för många chokladpraliner [varför finns det två våningar på chokladaskarna?] Jag blickar tillbaka på dagen som varit och känner bara stor tacksamhet ❤️ Jag tänker att den bästa julklappen jag fick är oslagbar och så vacker att jag knappt kunnat ta den till mig än...

Den kom på posten. Patrick hämtade in den på förmiddagen och undrade vem den var från. Det var ett vitt litet kuvert med ett vackert kort inuti, ett utsirat vitt kort med en rosa ros på framsidan. Jag har ingen aning om vem avsändaren är, men jag läser högt:

”Kära Pernilla,
Jag vill tacka dig för din intervju i Kyrkpressen! Genom den är du min skyddsängel! Jag hade ett konstigt födelsemärke på vristen, och p.g.a Din berättelse kontaktade jag läkare. Enligt läkaren kom jag i tid ...”

Jag läser raderna om och om igen och glädjetårar rinner nerför mina kinder. Enligt läkaren kom jag i tid... Enligt läkaren kom jag i tid... ❤️

Vi är så rika på vänner! ❤️ Det vet vi och är mycket tacksamma över...

[I fredags]

Vi anländer till Åbo hamn oförskämt tidigt på morgonen och eftersom vi körde ombord sist av alla är det vi som skall köra av båten först, så det är inte läge för någon sovmorgon direkt. Jag känner mig het & illamående när jag slår upp ögonen och konstaterar att jag ännu en morgon vaknat med feber. Jag staplar mig upp till den minimala hyttoaletten och kräks länge, men blir tvungen att snabba på eftersom båten är på väg in i hamnen. Vilken härlig början på hemresan, ännu väntar en lång bilfärd hem till Jakobstad ...

Det är sen eftermiddag när vi rullar in på gården och vi känner knappt igen vårt hus! Det lyses upp av så många lampslingor & vackra prydnader och stora ljusmarshaller lyser upp vägen upp till huset...

-Se mamma, vi har fått en gran! ropar barnen exalterat och pekar mot verandan där en fin julgran står lutad.

Vårt hus ser ut som ett perfekt julkort och jag blir alldeles varm inombords. Trots att jag är trött efter den långa bilresan står jag länge kvar och bara beundrar de vackra dekorationerna som ser ut att komma från ett avsnitt av Jul med Ernst...

När vi njutit av utsidan en lång stund, tömmer resten av familjen bilen och jag går in för att lägga mig ner och vila en stund.

Jag går in i köket med några påsar från båten i händerna och får mitt livs överraskning... Vår köksö dignar av delikatesser som är uppdukade på en bädd av granris, röda äpplen och julklementiner. Det är många sorters julbröd, kakor, knäckebröd, pajer, sylter & marmelader... Jag bara gapar och släpper påsarna jag har i händerna i golvet. Jag läser vännernas namnteckningar på en stor skylt som står lutad bakom alla härligheter ”Välkommen hem!”

Det är våra många & fina vänner som ordnat allt detta och som välkomnar oss hem med sina härliga delikatesser. Jag ropar på de andra att de måste komma och se det här - det är så mycket och så vackert! När glädjechocken har lagt sig lite känner jag hur det blir varmt bakom ögonlocken och glädjetårar rullar nerför mina kinder, vi är så rika på vänner ❤️

[Jag får senare veta att ”arbetsnamnet” för denna underbara överraskning är Home for Christmas ❤️]

Jag vill önska dej en Fridfull Julafton och hör av mig här på bloggen sent i natt igen ...

Stor Julkram,
Pernilla

Många människor har ett liv som levs ”tillsvidare”, dvs de blir inte tvungna att stanna upp och vara oroliga för om de ska fortsätta leva som förut eller få något sämre alternativ. De lever på som vanligt år efter år, på gott och ont, om de får vara friska. Vi har nu efter snart två års övning lärt oss att leva 3 månader åt gången, tills nästa screening och nervpirrande väntan på nya plåtar & resultat. Sen efter det kommer något slags trevande försök till acceptans som påföljd - men går det verkligen att leva så? Kan man leva bara 3 månader åt gången och ändå vara lycklig? Jag vill påstå det. Vi har varit tvungna att lära oss detta för att få något slags lugn med cancern som vardag och jag skall försöka förklara hur vi tänker kring det här och varför det t o m kan vara riktigt lyckosamt att leva just så...

Orsaken till att vi väljer att leva fullt ut 3 månader åt gången, är att det är 3 månader mellan mina Pet/CT scanningar. De har mig verkligen under lupp med täta kontroller och det tycker jag är nödvändigt & bra. Jag tänker att det inte kan hända alltför mycket ”farligt” i min kropp på 3 månader [jag måste tänka så för att kunna slappna av och inte konstant oroa mig] och då tillåter jag mig att leva fullt ut, till fullo [X 10!] mellan scanningarna, så att vi med säkerhet vet & känner att vi lever! Aldrig har vi haft så många mysiga picknickar, spontanmiddagar, utflyker & resor som under dessa 2 år med 3 månaders livsperioder - de har helt enkelt varit sprängfylllda med glädje & intensitet - precis som livet SKA vara! Sen att vi blivit omkullkastade några gånger av nya operationer och tumörer som kommit hastigt och som tagit en del av vår glädjeperiod, det får vi bara acceptera, det tar vi igen dubbelfalt sen igen ❤️

De flesta människor lever inte, de existerar bara. Jag vet att det låter tufft, men tyvärr ser verkligheten ut så. De stiger upp på morgonen och går till jobbet, utan att reflektera över vad de gör eller vad de egentligen skulle vilja göra i livet och utan någon som helst njutning. Sen kommer de hem efter arbetsdagen, slutkörda & trötta, slänger sig på soffan framför TV:n, skriver några kommentarer på fb om hur trötta de är, hur jobbigt allting är och hur mycket de längtar efter den resa de bokat om ett halvår, sen går de och lägger sig på kvällen, lika omotiverade inför nästa arbetsdag som kvällen innan och längtar bara till helgen...

Visst är det sorgligt? Ändå väljer många att leva sina liv precis så här, och det är för många ett aktivt val. Jag anser att man alltid har ett val i livet och om man väljer att inte göra något åt det jobbiga liv man anser att man lever så väljer man automatiskt bort alla många bra alternativ på hur man kunde leva. Är ni med mig på den? T o m när vi drabbas av en sjukdom som vi inte kan kontrollera har vi ett val, ett VAL att LEVA i nuet som är. Var och en av oss som lever nu kan förändra & förbättra livet vi lever, med små medel, det gäller bara att våga ta nya beslut i livet, varje dag. Nästa gång du går igenom något svårt i livet och det känns som om du inte har några val i situationen, LEV då som om du hade flera val! Du behöver inte bli sjuk för att leva såsom vi gör, det gäller bara att lämna sånt till sidan som tar mycket tid & negativ energi och byta ut det till roliga stunder med familjen i stället. Det är du och ingen annan som bestämmer hur varje dag i ditt liv ser ut och jag vågar påstå att du blir lyckligare av detta levnadssätt [och vem vågar säga emot mig, som pga min sjukdom inte har något annat ”val” än att leva fullt ut 3 månader åt gången och hitta lyckan i livet & vardagen fram till nästa tunnelfärd?]

Igår var det den dagen, dvs en ny tunnelfärd, och det är ingen höjdare precis. Nu har jag levt fullt ut med familjen i 3 månader och vi har levt efter mottot ”vi lämnar sjukdomen åt sidan nu och gör bara roliga saker”... Men när den jobbiga dagen är här och britsen rullas in i den varmt upplysta tunneln medan kontraktionsvätskan pumpas in i min arm i omgångar [vätskan lyser upp eventuella tumörer i min kropp] så kan vem som helst förstå, att det inte är något annat än en mycket allvarsam dag...

Men ikväll tar vi båten över till Finland för att fira jul med familjen. Alla andra verkar tänka ”stressa, stressa” just nu, men vi tänker ”NJUTA, NJUTA”. Jag har legat i feber i två dagar nu igen, men får väl vila i hytten om så behövs. Jag vet att det kommer att bli en fin jul även i år ❤️