Jag märkte det för några dagar sen. När jag vaknade på morgonen fanns det ett tjugotal hårstrån på kudden. Lite otäckt faktiskt. Men det visade sig inte vara nånting i jämförelse med vad jag vaknade till igår. När jag kikade ner på den vita kudden var det ett tjockt lager av mörka hårstrån på den... Såå äckligt! [Jag har inte blekt håret på länge pga alla behandlingar och mina nya hårstrån som vuxit ut är ovanligt mörka]. Jag skyndar mig till badrummet och tittar mig i spegeln. Jag drar fingrarna genom håret och stirrar på den stora tufs av hår som blir kvar i min hand. Jag upprepar proceduren flera gånger och för varje gång hajar jag till över den stora mängd hårstrån som samlas i min hand. Jaha, så det händer nu... Kommer jag månne nånsin att få tillbaka det? Jag tror inte det.

Nu är det nog dags att beställa en peruk. Jag har haft riktigt ont i hårbotten över nästan hela huvudet i ett par veckor nu, men jag tänkte inte mer på det. Bara när jag har lagt mig på kvällen, för då har det gjort riktigt ont ”i hårsäckarna”.

Jag går ner till vardagsrummet och sätter mig i soffan. Jag tar fram telefonen och googlar ”peruker”. Jag har inte gjort det en endaste gång förut. Jag har nog inte velat eller förmått mig att göra det. Jag vill ju aldrig ta ut något i förskott, det tjänar ingenting till. Men nu sitter jag i vår gräddvita soffa, tappar mörka hårstrån och bläddrar bland olika peruker. En helt ny värld för mig, men allt har sin tid. Jag har haft tid att vänja mig vid tanken och på något sätt har jag nog någonstans djupt inom mig inte bara befarat utan insett att denna dag kommer att komma.

Det är märkligt hur mycket identitet som ligger i håret, men det gör det. Säkert mer för vissa än andra och jag är nog en av de vissa.

Denna vecka skall jag nog beställa mitt livs första peruk och jag ser fram emot att få ha en normal frisyr igen, det är länge sen jag haft det.

[Bilden är tagen en sen kväll för 3 år sen på vår strand Klong Dao när håret ännu var en självklarhet för mig]

[Igår & Idag]

Jag vaknar med frossa som efterföljs av feber och illamående för tredje natten i rad nu. Jag börjar bli van med feberprocedurerna och vet att de kan komma när som helst. Jag vet också vad de beror på. Den vanligaste biverkningen av min cytostatika/bromsmedicin är illamående & febertoppar. Så kommer det att vara så länge jag tar dessa mediciner [jag hoppas få ta dem i många år]. Men jag tar ingen stress av det, jag vet ju orsaken och känner på något konstigt sätt ändå att det är ”bra” att få lite biverkningar, då känns det mer som att behandlingen faktiskt fungerar [fastän det givetvis inte behöver vara så].

När febern släpper lite på förmiddagen går jag ut på vår halvt inglasade veranda och lägger mig ner ”i solen” som skiner in genom de små inrutade fönstren. Jag drar tre plädar över mig och huttrar lite, det är ganska blåsigt idag och jag börjar få en ny rond av frossan. Den går nog över snart, tänker jag. Jag gillar att ligga i vår utesoffa på verandan när det är soligt, då känns det som om jag ligger tryggt i de varma solstrålarna som sipprar in genom glasfönstren...

Jag ligger och lyssnar på de ljud jag hör. Långt borta hörs ljudet av en traktor som arbetar. Den ackompanjeras av vindens susljud, flugor som surrar och en gräsklippare nånstans långt borta. Jag vet att det låter märkligt, men jag kan faktiskt känna tacksamhet över att få ha feber just idag, för annars skulle jag inte ligga här i den behagliga värmen & svalkande vinden och njuta av ljuvliga sommarljud i flera timmar...

Det jag lärt mig de senaste åren är att det alltid finns något att vara tacksam över, om än hur litet det må vara. Om vi är villiga att se på tillvaron så, blir vi inte bittra & besvikna på samma sätt som vi lätt blir annars om vi tycker att allt känns orättvist.

I natt sov jag inte en endaste liten blund, jag var pigg som en mört och påbörjade en ny Netflix-serie. Det gick bra det också, att spendera natten så. Jag somnar först vid 8-tiden på morgonen och när jag vaknar vid lunch är det första jag tänker på äppelpaj! Så ovanligt för mig, men jag tror det är en mening med det så jag ”skyndar” nerför trapporna och sätter på ugnen [jag har inte bakat sen barnen var små eftersom tjejerna tidigt hade intresse för bakning och tog hand om den saken]. Jag letar bland våra frukter och hittar 3 röda äpplen och googlar på ”snabb äppelpaj” - bingo! Hittar recept på en enkel paj med endast 4 ingredienser:

3 äpplen
3 dl vetemjöl
3 dl socker [jag tar bara 2 dl]
150 g hyvlat margarin

Jag står i vårt kök och sjunger medan jag på 10 minuter slänger ihop ingredienserna i en smord pajform och sätter den att gräddas i ugnen. Hjälp, när sjöng jag senast? Jag kan inte minnas det, det är så länge sen. Jag är ensam hemma och Patrick väntar på mig i vår båt ute på sjön nånstans. Jag ler för mig själv när pajen är klar och jag tar den ur ugnen. Vilken doft och vilken lycka! Idag kommer jag att känna glädje hela dagen för denna enkla paj, för att jag gjorde den själv och tyckte att det var roligt. Jag är sakta men säkert på väg tillbaka ❤️

Ha en fin sommartorsdag i värmen!

Kram,
Pernilla

[Bilden är från en sommarkväll ifjol när jag fick feeling i vår hamn och lånade en fin segelbåt för ett foto]

I onsdags satte vi oss så i bilen och körde iväg på vår roadtrip norrut - vilken frihetskänsla! I strålande solsken åkte vi på upptäcktsfärd och stannade till och övernattade på de platser som kändes rätt. Jag älskar att bo på hotell! Man borde göra det oftare, bara sådär, för att krydda vardagen lite...

Det är sen eftermiddag [i torsdags] och vi har kommit ända upp till Umeå. Patrick far till Stora Hotellet som är vår favorit i denna stad och checkar in. Jag känner för att gå på stan en stund i den sköna eftermiddagssolen och bara njuta av sommarvärmen och Björkarnas stad.

Jag går in till MVG-gallerian som jag alltid besöker när jag är här. Butikerna är de samma som senast och det glädjer mig. Jag går och flanerar mellan de olika affärerna en stund tills jag tröttnar och tar rulltrappan ner och ut i den friska luften igen. Då ringer telefonen och ”Okänt ID” lyses upp på displayen...

Jag väntade mig ett samtal från min onkolog i morse, men hon ringde inte, så jag hade släppt det där nu. Men nu ringer hon, sent på eftermiddagen, och fjärilarna tar genast stort utrymme i min mage. Jag letar snabbt fram mitt lilla block ur handväskan där jag skrivit ner allt jag undrar över. Efter min hjärnoperation har jag börjat göra så för att inte glömma bort något eller utelämna något viktigt. Hildurs tid är dyrbar för mig och jag skulle aldrig kunna nonchalera bort den eller inte ta tillvara på den...

-Hej Pernilla, Hildur här!

Hon låter lika engagerad på rösten som alltid. Hon ringer mig för att höra hur jag mår efter strålningen och hur det har gått. Jag berättar stolt att allt har gått bra och att jag bara behövde ha ett mardrömsdygn med svullen hjärna innan det löste sig med hjälp av kortison. Hon säger att hon läste om incidenten i min journal och att hon är glad över att det ordnade upp sig.

Sen säger hon något som jag inte alls är beredd på.

-Pernilla, du gjorde ju en Pet-CT undersökning [helkroppsscanning] i tisdags på eftermiddagen, och jag har redan fått resultaten från den [det brukar ta 2 veckor att få det och nu har det gått bara 2 dygn!]

Åh nej, tänker jag. Inte nu! Jag är inte beredd på det här nu. Det kan inte vara något vidare bra resultat om det gått så snabbt! Vad är det som händer? Vill jag verkligen veta resultatet nu, precis innan Midsommar när vi ska ta det lugnt och fira in sommaren med vännerna i Finland och försöka glömma allt vad cancer heter för en stund... Jag tar ett djupt andetag.

-Okeej, säger jag osäkert. Vad visade det?

Jag vågar knappt lyssna till Hildurs ord. Jag är absolut inte förberedd på det här och jag vet inte om jag kan ta en dålig nyhet just nu, jag är inte alls upplagd för det...

-Pernilla, det ser bra ut! Det ser mycket bra ut! Man kan inte se en enda metastas eller tumör i din kropp, ingenting lyser upp på bilderna och hela kroppen [hjärnan undantagen] är fri från metastaser... Ingenting nytt har uppstått! Det är riktigt bra resultat! Hon låter nästan glatt överraskad...

Jag tappar andan för en stund. Talförmågan också, tror jag.

-Är det sant? Är det verkligen sant? hör jag mig själv säga. Det här är så mycket bättre resultat än jag vågat drömma om. Det är de bästa möjliga resultat vi kunde få! Jag kan bara inte förstå hur jag ska bete mig just nu. Hur ska det kännas i kroppen efter ett överraskande positivt glädjebesked? Hur beter man sig? Jag har glömt det, för det är så länge sen vi fått ett sådant...

Jag har massor av följdfrågor till Hildur och kan inte hålla tillbaka min glädje! Jag står på gatan i Umeå utanför MVG-gallerian och småhoppar av glädje i solen - jag är så överlycklig, förvånad och så evinnerligt tacksam! Tack gode Gud ❤️

Äntligen får vi lite vind i seglen på denna ofrivilliga resa. Äntligen får vi ett positivt resultat att leva med, i alla fall i 3 månader tills nästa scanning. Det är stort för mig. Riktigt stort. Det innebär den första positiva riktningen vi känt på väldigt länge. Jag är inte naiv, jag vet att situationen snabbt kan förändras för mig, men den behöver inte göra det och jag kommer inte att ta ut nånting i förskott. Just nu är hela min kropp förutom hjärnan [där strålningen ännu jobbar på] tumörfri och det är stort. Det glädjer jag mig över så nu och tackar för. Nu tänker jag bara njuta av en värdefull & underbar sommar med familjen och jag har redan börjat ❤️

Jag älskar livet!!

Med kärlek,
Pernilla

[Bilden togs igår kväll på Midsommarafton vid vackra Mässkär, där vi tog iland en stund med båten vid gästbryggan med våra vänner]