Igår fick jag träffa min terapipartner igen. Jag vill kalla henne för partner eftersom vi jobbar som ett team med gemensamma mål och vi är så kloka tillsammans.

Vi diskuterade nånting som jag gått och funderat mycket på just nu, dvs hur man kan rusta sig inför bemötandet av svåra undersökningsresultat. Går det att må lite bättre när man traskar iväg till läkaren för att få livsavgörande resultat? Hur kan man tänka när det enda som snurrar i huvudet är: Vad blir det för resultat? Hoppas det blir ett bra resultat...

Jag berättade för henne att jag fått en liten aha-upplevelse i helgen när jag gått och funderat på detta. Vad blir det för resultat? Det ”blir” ju ingenting, kom jag på. Det är vad det är och det måste jag på något sätt acceptera. Plåtarna visar verkligheten, hur det ligger till, oberoende av mina spekulationer & funderingar...

Jag tänker att det är samma sak som när man väntar barn och får frågan: Vet ni vad det blir? Jag smålog alltid åt den frågan, som om det i det ögonblick du föder ”blir” nånting, en flicka eller pojke. Det är ju liksom vad det är i magen långt innan det.

Susanna hjälper mig att tänka att det är vad det är i hjärnan, oberoende av vad jag tänker & fantiserar. Det är vad det är. Så hon uppmanar mig att inte tänka så mycket på vad som finns där, hur många de är eller hur de ser ut. Jag skall bara koncentrera mig på hur jag mår i stället. Jag skall leva ett gott & lyckligt liv, en dag i taget. Varje dag. Och jag mår ju lyckligt nog så otroligt bra, mellan passen av trötthet och illamående, så vi tar fasta på de stunderna.

Jag tänker att vi alla kunde dra nytta av detta tankesätt. Att inte bli besvikna på att situationer i livet inte blir som vi tänkt oss, utan se det för vad det är och göra det bästa av det. Vi är experter på att försöka manipulera situationer till vad vi önskar att de skulle vara, i stället för att se verkligheten såsom den faktiskt är och jobba utifrån det. Först då vi är ärliga med verkligen kan vi anpassa oss efter den och göra det bästa av den och först då mår vi bra på riktigt ❤️

Ha en fin tisdag!

[Bilden är från en stillsam dag för några veckor sen. Att få spatsera i solen på Smögenbryggan under obegränsad tid en dag när turisterna lyste med sin frånvaro gav mig ny livsgnista & energi]

Hej på er,

Jag har fått frågan hur en Pet/CT undersökning egentligen går till och det är nog länge sen jag skrev om det. Så idag får du följa med mig till Karolinskas vita rum med de tjockaste väggarna...

[För inte så länge sen]

Jag vänjer mig nog aldrig. Hur ska jag kunna det? Fastän det upprepas var tredje månad i mitt liv nu, så kommer ångestkänslorna krypande kvällen innan och jag är nere i ett par dagar. Själva undersökningen i den långa tunneln räds jag inte längre. Det är vetskapen om varför jag ligger där var tredje månad som skrämmer mig. Att de scannar igenom hela mig för att förhoppningsvis inte hitta något... Det går inte att förklara den rädslan, den känslan. Det har varit jobbigt det senaste halvåret eftersom frågan inte har varit OM de hittar något, utan hur mycket och vad.

Christoffer tar emot mig även idag, som han gjort de senaste gångerna.

-Nämen hej, Pernilla! säger han glatt. Är det dags igen?

Ja tyvärr, tänker jag men ler mot honom. Idag är ändå inte den värsta dagen. Den kommer senare, när jag traskar in till Hildurs rum för att få resultaten. Inget i mitt liv är värre än det. Inget.

Jag lägger mig ner på den pappersklädda britsen i bås 43 och Christoffer kopplar i slangen med kontraktionsvätska i min infart i armen. Det hörs ett högt surrljud när maskinen som är kopplad till min arm pumpar ut den nödvändiga vätskan och det känns kallt i armvecket. Efter en minut har jag kroppen fylld med radioaktivt ämne och jag får ligga stilla en timme så att det sprids i hela kroppen.

Efter en timmes vila, jag slumrar nästan till lite, hämtar en sköterska mig och vi går iväg till tunnelrummet, rummet med sjukhusets tjockaste väggar. Lisa, som jag också träffat många gånger, jobbar idag och hon känner också igen mig [inte så kul att bli stammis på ett sånt här ställe]. Vi utbyter några ord och sen packar hon in mig med olika stöd och styva kroppsbandage så att mina armar inte kan röra sig. Slutligen lägger hon en vit prasselfilt av papper över mig, eftersom hon vet hur frusen jag är. Det är dags för min åktur i tunneln.

Idag tar färden 25 minuter och jag ligger blickstilla under hela tiden jag åker fram och tillbaka. Tankarna snurrar som vanligt hit & dit och jag ber att min kropp ska vara på min sida nu ❤️

Ovissheten. Den är värst. Men idag är det fredag och jag är på bra humör. Jag vaknade med fredagsfeeling i hela kroppen och idag skall jag börja skriva mitt tredje kapitel i boken, det kanske viktigaste och svåraste av dem alla. Det är det sista stora kapitlet som jag redan hade bestämt att var för tufft för mig att skriva och ta med i boken, men när vår underbara son hörde om detta utbrast han:

-Men mamma, det är ju det viktigaste kapitlet i hela boken! Det måste du dela med dig av till läsarna, för det vill man veta!

Kloka unga man, han har naturligtvis rätt. Det är inte mycket han vet om min bok, men han säger de rätta sakerna för att han är 100% ärlig och det är hans förtjänst att jag påbörjar skrivandet av det tuffaste kapitlet hittills idag.

Jag kommer nog att ta en plats längst in i hörnet på mitt favoritcafe på Rörstrandsgatan , Cafe’ Mellqvists. Beställer nog in min favoritmacka och en stor kopp te med Kejsarens brud [eftersom jag fortfarande inte kan dricka kaffe då det gör mig illamående]. Deras mackor med äggröra & kaviar kunde jag ha bunkrade i kylskåpet varje dag!

Så ser min fredag ut. Jag hoppas att du också får en fin fredag! ❤️

Kram,

Pernilla

[Bilden är tagen från vårt fantastiska sovrumsfönster - jag älskar denna utsikt och får ofta njuta av den, de dagar jag är sängliggande]

Hej fina,

Jag är sällan stressad nuförtiden. Jag upplever knappt stress längre. Stress uppstår när vi har för många bollar i luften samtidigt eller när vi tror att vi skall vara effektiva och klara av för mycket på en gång.

Efter min helhjärnsbestrålning har jag märkt att jag bara kan tänka eller koncentrera mig på en sak i taget. Det går liksom inte, fastän hur jag försöker, att tänka på flera saker samtidigt. Min stackars hjärna är nog trött och behöver få vila.

Till en början kände jag mig ineffektiv och sörjde nästan denna [kvinnliga?] egenskap att hålla flera bollar i luften samtidigt. Men med tiden har jag upptäckt att det inte alls behöver vara någon svaghet - tvärtom.

Att ge sig tid, den tid det tar, att utföra saker är nog bra - en sak åt gången. Att försöka att inte klura ut alla problem man har på en och samma gång, då känns det nog bara övermäktigt. Det är väldigt svårt att stressa upp sig om man gör endast en sak åt gången och inte låter tankarna vandra iväg under tiden.

Ett av mina favoritcitat stämmer bra in på mina funderingar:

”Anxiety happens when you think you have to figure out everything all at once...Take it day by day.”

[Karen Salmansohn]

Så är det! Mitt råd till dig: Sjung när du sjunger, ät när du äter, vila när du vilar och städa när du städar... utan att tänka på vad du ska göra sen eller prestera - då finns det ingen plats för stress.

Ha en fin helg ❤️

Med kärlek,

Pernilla

[Bilden togs i januari från vår balkong på ett hotell i Thailand, jag undrar när vi kan åka dit igen? Jag längtar!]