Älskar dig vännen

[Minnesord över Pernilla]

”Jag är inte rädd för att dö, men jag vill inte dö nu. Jag vill se mina barn växa upp och studera klart. Jag vill bli mormor, farmor.” Att det nuet skulle komma snarare än vi anade, skedde sorgligt nog natten till den 28 december 2020. Då somnade Pernilla in på Stockholms sjukhem efter kort palliativ vård.

Pernilla, född Hästbacka, såg dagens ljus den 31 maj 1974. Tre år senare föddes hennes lillebror, hennes enda syskon, Torbjörn. ”Tobi” miste livet, tyvärr också alldeles för tidigt, i en fallskärmsolycka våren 2004. Då tröstade hon sig med att hans dagar var räknade och att de en dag skulle mötas. Det vi inte visste då var att den dagen kom att ske betydligt tidigare än vi kunnat föreställa oss. Att även Pernillas tid var begränsad.

Men Pernilla hade en uppgift på jorden. Många som mött henne har berörts av hennes kärleksfulla utstrålning och hennes ständigt varma leende. Skulle jag beskriva Pernilla med ett ord vore det glädje - hon var glad, positiv, charmig och kunde glädjas med andra. En vacker själ. Jag kommer ihåg hur hon som utexaminerad lärare berättade hur hon bemötte sina elever på Nordmans skola. Varje dag lät hon en elev lysa. Varje dag skulle en elev få känna sig speciell och sedd. Sådan var Pernilla, hon såg alla och hon fick en och var av oss att känna sig betydelsefull.

Jag har alltid beundrat Pernilla för hennes livsglädje, spontanitet och tillit. Tilliten till magkänslan och allt går bra. En tillit som förde henne, och många gånger också hennes man, på flera äventyr och upptäckter. En av dem har förgyllt gågatan här i Jakobstad. Den mysiga leksaksbutiken Kurragömma startade för sexton år sedan och förvandlades efter några år till Blossom, en lifestylebutik som tog världen till Jakobstad och som inrett många hem, i flera länder. Det var där hon förenade estetik, ordning och sin fingerkänsla för stämningar. Ett livsverk som hon och hennes man byggde upp tillsammans. Företagandet blev en livsstil och där resandet blev en motvikt till de långa arbetsdagarna. Under resorna hämtade Pernilla inspiration och laddade sina batterier tillsammans med familjen. Barnen har betytt otroligt mycket för henne och med tanke på deras framtidsstudier styrdes kosan mot Stockholm för några år sedan.

Att hon kunde skriva och överraska upptäckte jag redan tidigt i vår vänskap. Den gåvan har många fått ta del av genom hennes beskrivande texter i bloggen ”Under my sun”. Där har vi suttit med henne i väntrummen, och velat flytta på den där vasen som varit malplacerad på duken. Också de där tunga stegen har vi gått med henne till Karolinska. Och in i det där scanningsröret. Det som inget förlät. Som vi hållit andan och hoppats på rena plåtar… Att bli tumörfri var Pernillas målbild och den var vi eniga om att hon skulle få uppleva. För hon om någon skulle göra, ja skriva mirakel.

Tänk att det lilla födelsemärket på ankeln som hon lite bekymrat visade mig för fyra år sedan skulle bli en sådan tuff resa, med följder och behandlingar som hennes späda kropp måste uthärda. Men hon reste sig alltid och med sin optimism och tro bäddade hon för ett tillfrisknande. Det fanns inget tvivel om att hon inte skulle klara sig.

Och Pernilla kommer att skriva ett mirakel. Hennes dröm om att ge ut en bok är vår uppgift nu, vårt tack. Hon hade inte krafterna i höstas att färdigställa den, men det kan nu ske genom en insamling (se fotnot). Hennes texter har redan använts som referens i fortbildningen inom vården. De behövs för att hon just vågat dela med sig av det svåraste, sett inifrån en kropp, i ett system. Det hon satte ord på, det förstod vi. Hennes röst har tystnat men den kommer alltid att leva i oss.

Vi är många som sörjer Pernilla, och mina tankar går till hennes mest älskade, hennes tre barn och Patrick. Samt hennes föräldrar som mist ett barn. Igen. När vi sågs sista gången, helgen innan julafton och jag gick mot den tunga dörren som skulle skilja våra världar, stannade jag upp, slängde en kyss och fryste bilden av henne. Då såg hon mot mig, svarade tryggt och vackert ”Vi ses”.

Ja det gör vi fina Pernilla. Tills dess, lever vi i nuet. Precis som du lärt oss. Med ett leende på läpparna.

Innerligt saknad,

vännen Lotte

(Ann Charlott Hästö)

----------------------

Den som vill vara med och hjälpa till att uppfylla Pernillas stora dröm och hedra hennes minne kan bidra på följande sätt;

Finland:

FI39 3131 3001 6048 83 (Bic: HANDFIHH)

Sverige:

SEB 5215 34 576 37 (SE8150000000052153457637, Bic: ESSESESS)

Swish: 070 999 6341

Skriv som meddelande ”Pernillas bok”

  • Livet
  • 8 461 visningar

Gillar

Kommentarer