Att ha tillit


Hej finingar!

Här kommer några ärliga funderingar från Koh Lanta:

Jag har varit lite låg de senaste dagarna. Jag kände det komma för två dagar sen, direkt när jag slog upp ögonen på morgonen. Vid det här laget är jag expert på att läsa av mig själv, jag är som en öppen bok med mina känslor. Det är en liten bonus som kan komma på köpet för oss som har cancer, ifall vi tar emot den gåvan. Vi lär oss känna igen hela spektrumet av känslor hos oss själva och ibland får vi uppleva hela skalan under en och samma dag, ibland t o m under en och samma stund [den jobbigaste varianten].

Du som känner mig och har följt min resa vet att jag försöker se det positiva i det mesta och jag tror verkligen på att positivt tänkande kan hjälpa mitt tillfrisknande på vägen. Jag tror att immunbehandlingen som jag nu får kommer att hjälpa mig, jag tror verkligen på dess goda verkan för mig personligen och jag tror att den kommer att göra mig frisk! Så tänker jag 95% av tiden. Men sen kommer de där små irriterande stunderna av tvivel smygande. De där elaka tankarna som helt oinbjudna tränger sig på inpå djupet och som är så svåra att styra bort, för så fungerar vi människor...

Hemma i Stockholm går jag numera hos en kognitiv psykolog, duktiga Christine. Hon hjälper mig att reda ut mina tankar & rädslor och ger mig de rätta verktygen för att styra tankarna i rätt riktning. Fina Christine, nu hade jag allt behövt dig här, nu hade en timmes session med dig gjort underverk! Men jag kommer såklart ihåg vad vi kommit överens om, vad du lärt mig, att jag ska ta mig igenom tvivelstunderna och de elaka tankarna när de kommer genom att låta dem komma och inte skjuta bort dem. De kan få hälsa på hos mig en kort liten stund, men de ska inte tro att de får ta över, för efter deras flyktiga besök ska de positiva tankarna ta över hela mig igen!

Livet har aldrig krävt så här mycket tillit av mig som nu. Aldrig tidigare har jag varit tvungen att gräva så djupt inom mig själv och sätta ner så mycket energi på att upprätthålla tilliten. Tilliten till livet och min tro, tilliten till mig själv och min kropp. Det krävs otroligt mycket av mig för att hållas på banan och för att hålla tilliten vid liv.

Det mest skrämmande för mig just nu är att ingenting görs åt mina metastaser, att jag går omkring och väntar i månader, utan att veta om min behandling kommer att fungera eller inte. För ingenting görs ju rent konkret åt mina tumörer nu, det är ”bara” mitt immunförsvar man försöker påverka & förstärka. Det är jobbigt att tänka att behandlingen kanske inte tar på mig, för faktum är att den bara hjälper ungefär hälften av alla som får den. Och om den inte hjälper blir metastaserna troligen fler under tiden och växer till sig i min kropp, och DET är olidligt svårt att tänka på...

MEN, det är klart att behandlingen kommer att hjälpa mig! Såklart den gör! Så tänker jag som sagt 95% av tiden och det får jag sätta all min vakna tid & energi på. Jag vet också att mitt team på Karolinska redan har en plan B, C och D för mig ifall denna behandling inte hjälper och Johan har redan delat med sig av hur han tänker kring alternativen för just mig och jag har 100% tillit till honom. Jag är så tacksam för att just Johan är min onkolog.

Idag ville jag dela med mig av hur viktigt jag tycker det är att våga ha tillit till att allt kommer att bli bra. Att allt kommer att ordna sig. Det är värt att kämpa lite för den tilliten! Idag ville jag också helt ärligt dela med mig av mina tankar & rädslor som jag går omkring och bär på under mina svagaste stunder och kanske, kanske kan det hjälpa just Dej att inse att du inte har så många problem i livet ändå, om du får ha hälsan och vara frisk ❤️ Var tacksam för det.

Med kärlek,
Pernilla

Gillar

Kommentarer