Bästa nyheten ever !!

[Igår, onsdag]

Vi går tysta, hand i hand, mot Karolinska. Det är lite halvmulet när vi vaknar denna morgon och det är sommarfuktigt i luften, men vinden är varm. Jag lämnade blodprov tidigt i morse vid laboratoriet, men nu är vi på väg dit igen, ett par timmar senare, för att träffa min nya onkolog och få reda på resultaten från Pet/CT undersökningen jag gjorde för några veckor sen...

Det är en vanlig dag för de allra flesta. Det slår mig när jag kliver ut ur porten i den friska luften, hur vanlig denna dag faktiskt är för de allra flesta [men inte för oss] Vi möter många stressade affärsmänniskor på vägen. De är klädda i fina kostymer och kjoldräkter. De går i rask takt framåt utan att ens möta blicken med de förbipasserande. Jag önskar nästan att de ville möta min blick, att de ville stanna upp en kort sekund, för deras egen skull. Jag tänker att jag aldrig vill bli så där, så upptagen med något världsligt att jag inte ens hinner se de förbipasserande jag möter i ögonen. Jag tror inte att det är tänkt att vi människor ska göra så mot varandra...

Vi möter ett ungt par med en två meter hög packning av resväskor vid busshållplatsen och jag undrar vilket äventyr de är på väg till. Det är nog ett land långt borta eller en lång vistelse de har framför sig. De ser så ivriga & uppspelta ut och jag gläds med dem en stund. Strax efter busshållplatsen möter vi Malou vid ett rödljus och hon joggar rakt emot oss. Hon verkar helt ovetande om oss som står på andra sidan av övergångsstället och hon flåsar förbi. Hon har nog sprungit ett bra tag, tänker jag, baserat på hennes röda kinder och snabba andning...

Det känns konstigt att sitta i väntrummet på Hudcancermottagningen och inte förvänta sig att Johan kommer emot oss. Nu är det i stället en ung, vacker kvinna som leende hälsar oss välkomna. Jag skulle gissa att hon är i 35-års åldern och hon har långt ljust hår i en slarvig tofs. Jag uppmärksammar hennes mockasandaler som är prydda med glittrande stenar, så coolt tänker jag...

Hon frågar först hur jag mår och berättar att morgonens tidiga blodprov visar att medicinen mot min underproducerande sköldkörtel tycks ha gjort lite verkan, men att vi nog behöver dubblera dosen. Jag svarar snabbt att då gör vi det och väntar otåligt på att hon skall delge oss resultaten av scanningen och vad de hittat denna gång på plåtarna. Hon tittar ner i dataskärmen innan hon tar ett djupt andetag [inbillar jag mig kanske] och berättar att jag bara en (!!) ynka liten metastas kvar i lungorna, bara en!! Och den har krympt till 5mm!! Tumören i höften ser man inte längre på plåtarna, den är puts väck! Och de övriga metastaserna jag hade i lungan syns antingen inte alls eller kan nu bara anas som små skuggor av vad som funnits där, beskriver hon...

Det är precis så det är, tänker jag. Skuggor... Att leva med cancer är som att leva i skuggan av livet. Vi bär på skuggor i form av vad som varit; ärr, tumörer, metastaser och sår. Mentala sår & skuggor. Fysiska ärr & skuggor. Vi längtar efter att få leva livet i solen igen, i glädje. Inte i skuggan...

Efter att jag flera gånger frågat henne om vi verkligen förstått saken rätt, att jag bara har en fjuttig liten skitmetastas kvar i lungan (+ den i bröstet som också fortsatt att krympa) och hon försäkrat mig om att så är fallet och att immunterapin tycks fungera väldigt bra på mig, så promenerar vi ganska tysta hemåt igen, hand i hand, men konstant leende mot varandra. Vi är så lyckliga, så förvånade & chockade av det ofattbara glädjebeskedet. Vi hade aldrig vågat tro och hoppas på detta, aldrig någonsin. Det är så märkligt att vi människor ofta tror det värsta, tänker att det inte kan bli så bra som vi hoppas, för att på något sätt förbereda oss mentalt på vad som eventuellt kan komma att ske, i det värsta av scenarion. Jag gillar inte att vi gör det...

Vi äter lunch på Non Solo Bar på Rörstrandsgatan och sover ett par timmar på eftermiddagen. Sen åker vi in till stan och delar en flaska Rose’ på Strömkajen. När vi sitter längst ut på bryggan i kvällssolen och pratar om hur tacksamma vi är, kommer en stor segelbåt glidande förbi. På däck står en rad av människor och vinkar med långsamma rörelser till oss på kajen. Hög musik ljuder ur högtalarna som riktas utåt från båten och jag får gåshud när jag hör vilken låt de spelar för oss:

You raise me up, so I can stand on mountains. You raise me up to walk on stormy seas. I am strong when I am on your shoulders. You raise me up to more than I can be...

Vi njuter av sången som spelas för full volym och Patrick filmar det hela. Jag ryser när jag ser den stora texten på sidan av båten glida förbi, ”Sailing for Jesus” i stora bokstäver framför mina ögon...

Tack igen en gång för era böner, varma tankar och hjärtliga engagemang för mig! Det är helt klart Alla Ni som har haft mig i era tankar som är fullt delaktiga i mitt tillfrisknande. Så är det, helt klart. Tack, tack, tack! ❤️

Idag är jag ”ledig” från Karolinska och snart tar vi en turistbåt ut till Grinda. Vi kommer att spendera hela dagen där tillsammans, Patrick & jag, och glädjen är så obeskrivbart stor just nu att det är svårt att sätta ord på den. Men vi känner den inom oss och idag ska vi bara skratta & njuta. Imorgon är det dags för min 7:e dos och jag tänker att jag vill skriva ett Tack-mail till James P. Allison imorgon, när jag ligger där på britsen och injiceras med hans fantastiska mirakelmedicin ❤️

[Vi klädde upp oss igår kväll för att riktigt fira den ofattbart glada nyheten]

Gillar

Kommentarer

FrökenRödlök
FrökenRödlök,
StenhagenBettan
StenhagenBettan,