Besviken, skör & vilsen

[Igår, onsdag]

Jag öppnar ögonen och märker att jag är hemma i vår säng. Det känns skönt men märkligt att vakna upp i min egen säng efter flera dygn av turbulens och sjukhusvistelse. Det känns som att det var väldigt länge sen jag vilade mitt huvud på min egen kudde. Jag ser vår bekanta morgonvy från sängen, solen som lyser upp grannhusens tak mittemot, och jag försöker få fram ett litet leende [nånstans där långt bak ska det väl gå att få fram en liten rörelse eller ryckning som liknar ett leende?]

Jag vill ta vara på den korta morgonstunden tillsammans med barnen innan de går iväg till skolan, så jag kravlar mig upp i soffan bredvid dem, tar en kopp kaffe och finns bara här i stunden. Cornelia kryper nära mig och smeker mig ömt på armen. Jag känner tacksamhet & kärlek stråla inifrån och denna fina stund kommer att ge mig behövlig energi för resten av dagen...

På förmiddagen ringer en ny kontaktsjuksköterska till mig från neurokirurgiska onkologavdelningen. Hon säger att de har ett operationsdatum till mig nu och jag tänker för mig själv att nu händer det grejer, så skönt! Jag börjar genast leta efter min väska med blicken och undrar vilka grejer jag ska packa ner.

-Så den 10 september om 2 veckor blir du opererad, hör jag henne säga.

Två veckor? Så länge? Läkaren på min avdelning sa till mig att jag med tur kan få bli opererad redan denna vecka så nu förstår jag inte, säger jag till henne. Detta måste vara ett missförstånd. Hon förklarar vänligt att det nog inte är ett misstag, för min kirurg som jag träffade på sjukhuset har godkänt op-tiden. Jag ger mig inte och ber henne kolla detta med kirurgen en gång till under dagen och återkomma till mig. Luften går bokstavligen ur mig. Jag befinner mig i ett kritiskt läge med en hjärntumör som när som helst kan börja blöda, och de riskerar mitt tillstånd med att jag ska vanka omkring oroligt här hemma i två veckor och vänta? Vänta & hoppas att ingenting tillstöter under tiden? Vad händer då? Vem ansvarar för det?

Hon ringer upp mig igen om några timmar och säger att datumet står fast och att kirurgen hälsat att hon förstår mig och min oro, men att de inte kan operera mig tidigare [bara om det skulle tillstöta något akut i mitt fall]. Jag hade förberett mig på att böna & be om en snabbare tid in i det sista, tänkte att jag inte kommer att ge mig, men idag känns det lönlöst att ens försöka. Beslutet är taget och jag hittar inte mer styrka inom mig att stå på mig, fastän jag känner mig otrygg och är rädd för att metastasen i hjärnan skall börja blöda igen. Tanken på att den växer i storlek varje dag som
går är också skrämmande. Men nu har vi alltså 2 veckor av ren ångest framför oss...

Vi sitter tysta under hela lunchen på Esa Sushi, som ligger bara ett stenkast från där vi bor och som enligt mig har den bästa sushin i stan. Vi sitter vid ett litet bord i skuggan ute på trottoaren och det finns en påtaglig dysterhet i luften över vår gata idag, trots att solens varma strålar gör sitt för att försöka försköna verkligheten för oss. Bilarna kör i skytteltrafik i båda riktningarna framför oss där vi sitter och de blå
Stockholmsbussarna på väg till och från Karolinska susar förbi. Jag har svårt att styra mina tankar just nu och känner mig bara så besviken över att vi måste vänta så mycket längre på operationen än jag upplever att jag blev lovad. En vecka hit eller dit spelar ingen roll i vanliga fall, men när varje liten stund & timme man går igenom på dagen känns som ett enda stort orosmoln och man lever i riskzonen för en ny blödning är ett par veckors timmar väldigt många & ångestladdade...

Flera ambulanser med påslagna sirener susar förbi oss på gatan under lunchen och jag tycks vara den enda som följer dem med blicken. Jag upplever så mycket larm & oljud nu i motsats till mitt tysta, svala rum på sjukhuset. Jag hann bara ligga inlagd några nätter, men ändå känns det som en helt annan värld här utanför och det är stressande.

På eftermiddagen känner vi alla att vi behöver muntras upp och eftersom det dessutom är 28 grader varmt idag, så tar vi bilen till Hornsbergsstrand dit vi ofta brukar promenera soliga dagar. Men idag tar vi bilen då jag bara orkar gå ett par 100 m nu innan jag blir
trött. Jag är ju inte mig själv...

Vi har pick-nick på bryggkanten och blickar ut över vattnet som glittrar i solen. Badande, glada Kungsholmare omger oss på alla sidor och skratten ekar i den ljumma sommarkvällen.

Trots allt det vackra runt omkring mig känner jag mig så osäker nu och den mentala styrka jag arbetat fram och byggt upp inom mig under många månaders tid lyser nu med sin frånvaro och känns bara avlägsen. Jag känner mig så bräcklig & skör. Jag iakttar båtarna & livsnjutarna på vattnet framför oss och ser plötsligt denna vändning i mitt mentala tillstånd som en tydlig bild framför mig. Jag ser en liten pojke stå lutad över vattenbrynet. Han håller en vikt pappersbåt av vitt papper i sin hand och placerar den försiktigt på vattenytan, sen släpper han taget och vågorna tar hand om den och den guppar oroligt iväg, mot okänt mål... Precis så känns det för mig just nu.

När jag kryper ner under mina svala lakan på kvällen och blickar ut över de svagt upplysta varmröda husen på andra sidan gatan känner jag mig så trött & less på allt. Jag har kanske en liten gnutta lugn inombords tack vare den fina eftermiddagen & kvällen med Patrick & barnen, men det ligger en sorgsenhet över sovrummet som jag inte gillar eller känner igen. Jag försöker föreställa mig hur det kommer att kännas att vakna upp tumörfri ur narkosen om 2 veckor för att muntra upp mig själv, men ikväll fungerar inte denna tanke som tröst. Jag suckar sakta och tänker att det är en ny dag imorgon med nytt hopp om nya möjligheter och månne det inte finns en liten, liten chans till att jag får må lite bättre imorgon? 🙏🏻

[Bianca tog den här bilden igår kväll när vi vistats flera timmar ute på bryggan och jag njöt av den varma kvällssolen. Jag går med min tunna favoritscarf i handen, såsom jag alltid gör de dagar jag känner för att ha shorts på mig. Den skyddar mina ben från den starka eftermiddagssolen när jag sitter stilla och insvept i den kan jag slappna av...]

Gillar

Kommentarer

Malin Söderström
,
❤💪❤💪❤
StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Jag kan känna din ängslan och oro när operationen dröjer
nouw.com/stenhagenbettan