Blott ett ögonblick i sänder...

Strålningskamerans laserstråle hann knappt svalna framför mitt bröst innan resultaten av min akuta MR-undersökning ligger på Hildurs bord och hon ringer upp mig. En mulen tisdag i december och ett samtal jag aldrig någonsin kommer att glömma...

Jag ligger i sängen morgonen efter Hildurs & mitt samtal igår och stirrar ut genom fönstret. Kroppen känns tung som bly och jag orkar knappt hålla upp ögonlocken. Jag gör en ansträngning och kisar ut genom sovrumsfönstret. De mörka molnen som hopat sig framför våra hustak denna morgon bildar konstiga formationer och glider sakta förbi i vinden...

Jag ligger i fosterställning och försöker lugna ner mig, men det går inte alls bra. Jag har så många tankar som snurrar i huvudet samtidigt som jag känner mig lam i hela kroppen och fullständigt orörlig. Jag orkar inte lyfta en fena och känner mig bara paralyserad. Sex nya hjärntumörer... Och Patrick som är i Finland och tar hand om våra julbutiker. Jag ringde honom i chock igår, efter Hildur & jag lagt på...

Hur berättar man för sin älskade att de upptäckt sex nya tumörer i hjärnan? Att vi ännu en gång står inför något så overkligt & skrämmande som vi inte gjort förut? Jag berättar rakt upp & ner som det är och det blir tyst i andra änden. Jag kan känna hans andetag och vi andas tillsammans. Jag känner Kärleken stråla in i mig. Tänk, att så mycket kärlek kan få plats i en sådan lång tystnad. Avståndslös kärlek, i ren tystnad. Ibland finns inga ord. Ibland behövs det inga ord, kärleken upprätthåller allt det nödvändiga ändå ❤️

Jag gör en ansträngning för att låta munter och slänga några ord med barnen innan de går iväg till skolan, men innerst inne väntar jag på lugnet & tystnaden efter att de stängt dörren bakom sig, det har jag aldrig känt förut. Men nu mäktar jag inte med någon mer än mig själv, jag mäktar inte ens med mig själv. Jag kan höra min tysta, nästan obefintliga andning i hela rummet när barnen stängt dörren bakom sig och jag andas så långsamt, så orkeslöst...

Jag lägger telefonen på alarm om 4 h så att jag inte försover mig [ska till Karolinska och träffa min kontaktsjuksköterska idag, vilket känns helt omöjligt att tänka eller genomföra just nu], vill bara försöka sova bort och glömma detta tillstånd, fastän jag inser att det inte går. Men jag orkar inte stiga upp, orkar inte få min tunga kropp att lyda och sätta ner benen till golvet och kliva upp, det känns helt omöjligt just nu. Jag ligger länge och stirrar upp i taket, andas tungt tills jag somnar och tiden jag ligger här har jag ingen uppfattning om...

Jag öppnar motvilligt ögonen när telefonalarmet ringer och solen skymtar lite nu bland de mörka molnen bakom hustaken. Hildurs röst från vårt samtal igår ekar fortfarande i mitt huvud...

- Dina MR-resultat var tyvärr inte alls bra...
- Du har 6 nya förändringar i hjärnan...
- De är spridda över både stora & lilla hjärnan...
- Vi avbryter nu din immunterapi på direkten och sätter in cytostatika i stället...
- Karolinska brukar ha den inne, på andra apotek är den en beställningsvara...
- 50% får allvarliga biverkningar, så pass allvarliga att man ibland måste avbryta behandlingen...
- Febertoppar, kräkningar...
- Du måste hålla febern nere och den får inte överstiga 39 grader...
- Jag bokar in en träff med Birgitta imorgon så får hon berätta mer...

Allt snurrar och jag är rädd. För första gången under denna sjukdomsresa är jag riktigt rädd. Vad kommer att hända med mig? Vad kommer att hända med barnen & Patrick? Jag orkar inte.

Allt jag har gått igenom hittills med min cancer är för mycket för mig att kunna ta in. Allt jag gått igenom bara det senaste året är för mycket att ta in. Men nu står jag ändå här och tvingas genomgå den största & tuffaste kampen hittills, en obeskrivligt svår kamp som jag inte varit beredd på, inte ens i min vildaste fantasi eller mörkaste av stunder. Varifrån hämtar jag kraft inför denna omänskliga prövning när energikontot för min del redan har gått på sparlåga? Hur ska vi orka leva i ovisshet ännu en jul?

Jag tar mig på något märkligt sätt samman denna eftermiddag och traskar med långsamma steg iväg till min träff med Birgitta. Det känns skönt att prata med henne och att få en hjärtlig lång varm kram innan vi skiljs åt. Jag lovar ringa henne direkt om jag får konstiga symtom eller hög feber direkt jag påbörjat den nya behandlingen.

Cornelia & jag hämtar ut den nya medicinen i form av två pillerburkar, redan samma kväll. Jag är inte ensam i det här, det skulle kunna vara lite värre ❤️

Jag har under min ofrivilliga resa fått lära mig, att ibland i livet är det för mycket att begära att stå ut med en hel dag i taget, men vi behöver inte kunna göra det. Ibland räcker det med att vi står ut bara några små ögonblick i sänder, det är gott nog.

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder...”

[Bilden på solnedgången är från vår strand där vi sitter om kvällarna och jag tog den nu senast vi var där, en av de första kvällarna när jag fortfarande mådde bra]

Gillar

Kommentarer

Frida
Frida,
Ber för dig Pernilla!
K
K,
Hej, vill vara anonym då det finns så starka åsikter om detta men vill bara tipsa dig om att försöka kolla in olika grupper på facebook t.ex. eller googla runt om hur man kan ”bota” cancer genom kost och vitaminer/tillskott som hjälper ditt immunförsvar. Det skadar ju inte att prova när det ger din kropp kraft... allt gott till dig! ❤️
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229