Bokstavligen en sjukhusdag

Jag vaknar tidigt och känner verkligen av att jag sovit länge. Det känns som att jag drömt om lussekatter hela natten och nu vaknar jag väldigt sugen på just det, lussebullar. Jag kliver långsamt upp ur sängen, klär av mig och går ut i hallen. Det är mörkt & kallt i lägenheten och jag huttrar till. Vårt trägolv knarrar som vanligt när jag smyger förbi barnens sängar och jag skyndar mig vidare och vrider snabbt igång duschen med väldigt varmt vatten. Jag inspekterar mitt strålade bröst och konstaterar att det inte har blivit mer svullet än det var igår. Men ömt är det fortfarande.

Medan de varma vattenstrålarna värmer upp min frusna kropp, funderar jag på gårdagens konstiga sömnbeteende. Jag sov mig igenom största delen av dagen igår och somnade redan vid femsnåret på eftermiddagen för att nu, 12 h senare, vakna igen [någorlunda utvilad]. Vad är det för fel på mig? Så här mycket brukar jag aldrig sova, inte ens under immunterapins mest tröttsamma perioder. Kanske är det en kombination av jetlag och den starka strålningen jag fick i måndags? Jag vet inte. Märkligt är det i alla fall. Jag ska nog fråga min strålningssköterska om det idag...

I förrgår, när jag skulle få min första dos strålning i bröstet, satt vi i god tid innan i väntrummet och ”väntade” på att det skulle bli min tur att kliva in genom de tjocka, vita dörrarna till strålningsrum 3 som kommer att vara ”mitt rum” under den här strålningsperioden. När det är 10 minuter kvar till min bokade tid kommer hon ut från strålningsrummet med ett stort leende och utsträckta armar, HON, strålningssköterskan som jag hade turen & glädjen att få förra gången när jag strålades i hjärnan!

-Ååh, får jag DIG? utbrister jag lyckligt och ger henne en stor kram.

-Jag valde dig! säger hon viskande och ler. Jag såg ditt namn på pappren och valde dig...

Jag blir alldeles rörd & varm inombords mitt i allt det jobbiga. Tänk, att hon mindes mig bland alla sina patienter för ett par månader sen och valde att välja lilla mig...

Hon lägger armen om mig och tillsammans går vi in i strålningsrummet. Hon frågar hur jag mår och hur jag har det och om jag gjort ett konstverk [som jag berättade om för henne senast] av min ansiktsmask, som hon spände fast mig i under mina strålningar av hjärnan... Hon minns precis allt om mig, trots att vi bara sågs 5 gånger, hon minns t o m att jag belönade mig själv med en god sushilunch efter varje strålning. Blir det sushi idag också? frågar hon mig och ler...

Det betyder ALLT att få ha en sköterska & läkare som ser mig, det betyder ALLT att få känna att jag blir sedd för den jag är i sjukvården. Att de som vårdar mig ser BORTOM sjukdomen och det jobbiga, att de ser mig som person, som den jag är och alltid varit [som frisk]. Att de skämtar med mig, frågar vad jag gjort, vad jag gillar att göra osv, precis som de skulle göra om de såg en bekant på stan! SÅ tror jag att vi alla vill bli bemötta i våra sjukdomsstunder...

Och idag blir det fler än en sjukdomsstund för mig. Nu på morgonen får jag min andra strålningsdos och efter lunch promenerar jag tillbaka till Karolinska igen för att få min 11:e dos av min dyrbara immunmedicin. Stark strålning på förmiddan & mirakelmedicin på eftermiddan - tänk så väl omhändertagen jag blir ❤️

[Bilden är från en tidigare immunterapi, för några månader sen, när jag hade med mig en av mina favorittidningar som jag tar fram när jag vill drömma mig bort till värmen ...]

Gillar

Kommentarer

StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Så borde det alltid vara för patienter att få ha samma vårdare.
nouw.com/stenhagenbettan
Anki
Anki,
Visst är dom trevliga. När jag fick.min långa serie 25st hade jag ju samma personer i stort sätt varje gång. Blev i allt elände en "trevlig stund" att träffa dom. Det blev inte sämre av att de var finlandssvenskar eller västerbottningar. Fick fina tips på presenter och resmål dessutom.
Hoppas det går bra idag och att du har en bra tidning med dig.
Kram
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229