Cancer - En ofrivillig kamp


[Jag har pratat mycket med många som har eller har haft cancer om det här med att bli kallad kämpe när man har cancer och alla jag pratat med har känt samma som jag... Därför skriver jag om det här idag]

Just nu känns det som om allting handlar om en ständig kamp. En kamp att orka med vardagen, en kamp att se glädjeämnen i tillvaron, en kamp att blicka framåt och känna tillit inför morgondagen. Jag tillskrivs ofta egenskapen av att vara en kämpe, men jag har så svårt för det ordet. Jag vill inte benämnas som det och än mindre vara det. Jag är inte mer kämpe än någon annan, jag har bara inget annat val. Alternativet är ju att ge upp...

Jag får ofta i all välmening ”peppande” kommentarer om vilken kämpe jag är, men jag vill som sagt helst inte kallas för det. Det påminner mig om den ofrivilliga kamp jag är tvungen att genomgå. Om jag är en kämpe och klarar mig ur denna cancer, vad är då de som inte klarat sig före mig? Har de inte också varit kämpar? Eller har de inte kämpat tillräckligt då? Eftersom de inte klarat sig? Såklart de har! Ordet kämpe framkallar så mycket negativt & ledsamt inom mig...

Jag är inte så stark som många tror. Jag är kanske lite modig för att jag vågar skriva öppet & ärligt om mina tankar och mitt liv här på bloggen, men stark känner jag mig inte. När mörkret sakta sänker sig över oss på kvällen, och tystnaden infinner sig i sovrummet, och jag lägger mig ner bland mina svala lakan, då är jag inte alls stark, inte det minsta. Då är jag riktigt, riktigt liten & ynklig. Och jag vill vara det också, för det är mänskligt, och jag vill vara & uppfattas som vanlig. Ingenting annat än vanlig ❤️

[Det här är jag, fångad på bild av Bianca i tunnelbanan, på väg till Swedish House Mafia koncerten för exakt ett år sen. Så vanlig. Så okomplicerad. Så levnadsglad. Sådan är jag, enligt mig.]

Gillar

Kommentarer

Resfredag/Annika,
Tycker om att läsa dina texter, tack för att du delar med dig. Varma kramar från Nynäshamn
www.resfredag.se
Malin Söderström
,