DAG 2


[Igår, söndag]

Jag vaknar tidigt och minns åskan som dundrade mig till sömns igår. Det är fortfarande mörkt ute så jag gissar att klockan är runt 5 på morgonen. Jag sover nog en stund till...

När jag vaknar nästa gång är det ljusare så jag kliver ner från vår sovplatå och dricker ett stort glas vatten. Idag känner jag inte för min vanliga morgonrunda i högt tempo på stranden, så jag tar på mig min långa mörkblå sidenskjorta i stället för träningskläder. Känner för att vara lite fin och ”turistig” idag och går med långsamma steg mot stranden...

Jag går sakta längs med vattenbrynet och låter det ljumma vattnet och de små morgonvågorna skölja över mina fötter. Det verkar vara tidigt på morgonen, för det är inte många jag möter på stranden, men de jag möter ler mot mig. Det händer ju nu & då att de man möter ler, men idag ler alla så tydligt mot mig, någon till och med nickar. Jag undrar vad det beror på? Ser jag kanske annorlunda ut idag? Förnöjd? Utstrålar jag nånting som jag inte själv vet? Vanligtvis springer jag i ganska högt tempo på stranden, så har jag kanske varit för koncentrerad på själva springandet och missat alla leende människor?

När jag kommer tillbaka från strandturen, några snäckor & många leenden rikare, beställer jag en vattenmelonshake utan socker i baren som jag tar med mig upp [de sätter mycket socker i ALL mat här i Thailand och därför är maten här inte nyttig, trots att den innehåller massor av grönsaker, om man inte ber dem lämna bort allt socker i både såser & shaker]

Jag gör en kaffe och en smarrig yoghurtskål med banan, nötter & frön och
sätter mig i skuggan på terassen och fortsätter läsa min bok som jag påbörjade igår...

Efter nån timme blir jag svettig och tar en dusch i vår spartanska utedusch här på takterassen [duschar alltid utomhus under bar himmel här i Thailand - så otroligt underbart!] och funderar på vad jag ska göra av den här dagen?

Jag känner för att lämna området, så jag packar min väska för en dag på stranden och beställer en bil som får ta mig till en annan strand. Jag säger till chauffören att han inte får hämta mig före kl 19, för jag känner på mig att jag kommer att vilja åka hem för tidigt annars, eftersom jag förmodligen blir rastlös, och jag vill verkligen uppleva solnedgången på en annan strand ikväll. Solen går ner ca 18.45 nu, så då vet jag att jag ska gå mot bilen efter att solen sänkt sig ner vid horisonten.

Jag spenderar dagen på två olika restauranger på denna strand och dagen känns lång som en evighet. Jag känner inte för att läsa och jag hittar ingen riktigt bra plats som är i skuggan på denna strand. Solen är brännande het och jag behöver verkligen ordentlig skugga. Så jag väljer att sitta vid matborden som har bra parasoll i stället. Jag saknar Patrick och någon att dela allt jag upplever med. Jag är rastlös och beställer in olika fruktshaker & maträtter för att ha något att göra. Jag har nog aldrig ätit så här mycket på en enda dag förut ! Det känns underbart & befriande när jag märker att solen äntligen börjar sänka sig ner i havet så jag får åka ”hem” och samtidigt dyker det upp riktigt mörka moln på himlen. Jag har inte förberett mig på regn, men jag struntar i det och går ner till vattenbrynet och sätter mig ner i sanden. Jag beundrar det vackra skådespelet på himlen och fångar ögonblicket på bild [dagens bloggbild].

Det faller några svala regndroppar från himlen och jag samlar ihop mina saker för att bli upphämtad av chauffören som skall ta mig hem till Slow Down. Det är väldigt stillsamt på området nu, det känns tydligt att lågsäsongen är här. Jag tar en liten promenad runt området innan jag går upp till mig...

Jag går förbi våra närmaste grannar och börjar med Monikas & Pigges hus, men ingen härlig pop corns doft kommer emot mig som den brukar, för de reste hem för ett par veckor sen. Jag går vidare till Carolines & Björns hus, men möter ingen av deras tre gulliga tjejer som brukar stanna mig och ställa roliga frågor, det är bara mörkt & tomt där nu, för de reste hem i torsdags. De flesta av våra vänner har åkt hem till Sverige för denna säsong, för de kom hit flera månader före oss...

Jag går ut på vår terass och försöker summera dagen. Det var en väldigt lång dag idag, kan jag bara konstatera. Jag är nog ingen ensamvarg, den saken är säker. Tänker på alla gånger jag verkligen drömt om hur härligt det skulle vara att vara ensam några dagar i ett paradis, men än så länge har det känts mest ensamt & melankoliskt. Jag tror att det beror på den situation jag befinner mig i just nu med min sjukdom och väntan på ett besked. När vi människor känner oss ensamma är det nog lättare för de mer negativa tankarna att tränga igenom.

Jag lägger mig tidigt [tror jag] efter att ha försökt jaga ut en gecko-ödla som sitter och skväker högt på köksväggen, men jag misslyckas och ger upp när den också ger upp med oljudet och tystnar. Jag försöker bortse att den finns i rummet och somnar konstigt nog ganska snabbt ändå...

Gillar

Kommentarer