Dagen jag blev med hår


Det duggregnar lätt när vi går från Hötorget och ner mot Gamla Brogatan där perukspecialisterna ligger. Jag känner fjärilar i magen och är inte riktigt laddad för detta idag, men det måste bara göras. Jag hoppas hitta en peruk som känns bra, som känns som jag. Hur nu det ska gå till?


När vår goda vän Maria läste mitt blogginlägg om att jag rakat bort håret tog hon genast kontakt med mig och erbjöd sig att boka en tid och följa med till Stockholms bästa perukbutik. Maria är frisör & konstnär till yrket och har ett öga som få att se vad man passar i och vad som blir mest naturligt. Eftersom hon stylat mitt hår tidigare och känner mig som person, så känns det väldigt tryggt att ha henne med idag ❤️


Maria är redan på plats när vi kliver in genom dörren. Jag tar av mig hatten och slår mig ner i frisörstolen. Victoria som ska ta hand om mig kommer in och hälsar på oss. Maria och Victoria diskuterar färgalternativ och hårlängder och utgår från den 3-åriga Bangkokbild jag hade på bloggen för en tid sen, där jag var nöjd med mitt hår. När Victoria vet lite mer om vad vi är ute efter går hon ner i peruklagret och börjar leta efter bra alternativ...


Patrick får ett långt telefonsamtal och går iväg ett tag och Maria & jag pratar en lång stund om livet, mig och hennes årliga sommarvistelse på Öland, då hon bara ägnar sig åt målande och nya konstverk. Hon beskriver det så vackert, hur hon hoppar upp på sin Ica-hyrda cykel efter frukosten i sin lilla hyrda stuga om morgnarna, trampar iväg med vackra svajande ängar på sidorna av vägen tills hon kommer fram till de stora ladorna där hennes kreativitet får leva fritt och hon får gå loss på de stora vita dukarna...


Victoria kommer uppför trappan med en

trave askar i händerna och ser nöjd ut. Hon förklarar att vi är ute efter två saker, färg på peruken och längd/tjocklek på håret. Färg på peruken är nog viktigast att hitta, för eftersom peruken är gjord av äkta hår kan man ju styla/klippa till den som man vill sen.


Jag kan inte tro mina ögon när Victoria varsamt sätter på mig den första peruken hon har valt ut till mig. Jag ser mig själv i spegeln och flämtar till. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna. Det ser precis ut som den hårfärg jag hade för flera år sen, när jag var frisk, före allt det här med cancern började. Det ser precis ut som JAG i spegeln. Jag har glömt hur jag ser ut med hår, blont hår, långt hår, mycket hår. Jag tittar på Maria och hon ler stort mot mig och nickar. Färgen är perfekt, säger hon. Hon jämför håret mot mina ögonbryn och konstaterar att det är en perfect match!


Vi provar flera andra blonda peruker i olika nyanser & längder, men vi kommer hela tiden tillbaka till den första. Den känns helt klart som min peruk, utan tvivel. När vi bestämt oss för den känner Victoria hur den känns på mitt huvud och hon konstaterar att den behöver sys in lite i nacken för att sitta perfekt på mig. Hon kilar iväg igen för att sy in den och Maria & jag pratar mer om det sköna livet. Det är så lätt att prata med Maria, det finns liksom inget som står i vägen för djupa samtal, vi djupdyker direkt och jag älskar det ❤️


Victoria kommer tillbaka och nu sitter peruken verkligen perfekt! Det känns inte ens som att jag har en peruk på mig... Jag sitter i frisörstolen och lyssnar på hur

Maria & Victoria diskuterar hur de skall klippa och styla mitt nya hår. Jag blir så lycklig när Maria säger: ”Pernilla skall inte ha några romantiska lockar, hon ska ha det tufft uppklippt lite överallt och lite udda hårflikar framtill som fladdrar coolt omkring hennes ansikte när hon går, precis som hon är.” Maria, som friserat kungligheter & kändisar från världens alla hörn genom åren, ser mig sitta här i frisörstolen med en enda önskan, att få känna mig som mig själv med tufft och lite bångstyrigt hår, såsom jag alltid haft, och hon ser det. Hon ser m i g. Det är inte fråga om att få en så ”fin” peruk som möjligt, med lockar & krusiduller, utan en som är så lika Pernilla som möjligt. Det förstår hon ❤️


Jag blir klippt med tuffa testar lite här & där och håret tunnas ut baktill eftersom jag inte känner mig bekväm med att ha för tjockt hår. Jag är inte van vid det. Jag får mycket information om hur jag ska tvätta och handskas med peruken [väldigt mycket info att ta in på en gång för en hjärntrött skallis] och sen tar vi avsked.


Vi går ut på gatan igen, många timmar senare, och solen tittar fram bland molnen. Jag ler. Jag kan inte sluta le. För första gången på väldigt länge känner jag mig vacker. Jag känner mig så lätt om hjärtat och alla bekymmer känns så långt borta. Just nu känns det faktiskt så. Jag har min nya peruk [eller ska jag kanske säga frisyr] på och känner hur den svaga vinden leker med mina nya hårtestar som smeker min kind. Var det så här det kändes att ha längre hår? Det har jag nog glömt, men jag älskar känslan och känner mig så levande igen...

[Den här bilden tog Patrick av mig direkt vi klev ut ur perukbutiken. Jag kunde inte ta den av mig!]


Gillar

Kommentarer

Anne-May
,
Wow, det är ju exakt ditt hår. Så skönt att ha Maria med när frisyren skulle fixas. Härligt att ni hittade rätt direkt. Du ser så glad ut på bilden.
Moa
,
Så fin, passar dig så bra!

Jag hittade nyligen till din blogg, (efter endel googlade som jag först lovande mig själv att inte göra.) Vilken fantastisk blogg, även om den även berör mycket av det svåra.

Trots sjukdom så verkar du ha ett så härligt och sunt förhållningssätt till resor, sol och bad.
Om du har ork och möjlighet vore det intressant att läsa om dina tankar kring detta.
Jag har själv väldigt svårt att hitta en balans, kanske kommer det med tiden.

/Moa