Dags för PET/CT

Ja, var ska jag börja nånstans? Idag är det dags. Denna undersökning har tyvärr blivit rätt vanlig för mig. Så är det om du fått cancer och återkommande metastaser. Men själva kanylen de sätter i armen, det radioaktiva ämnet som injiceras i kroppen och tunnelfärden i sig är inget jag bryr mig om längre. Det går på rutin. Men känslan när jag ligger där i det trånga röret och inser v a r f ö r jag gör det och vet att det är det enda sättet för läkarna att få reda på hur cancern huserar i min kropp, det är tungt att tänka. Riktigt tungt. Idag kl 13 är det dags för en ny tunnelfärd som skall ge oss svar på om min immunterapi fungerar för mig eller inte...

Känslan i väntrummet på denna avdelning känns lite bättre än på Huvud, Hals, Lung- och Hudcancer mottagningen, men den är fortfarande långt ifrån munter. Första gången jag var här såg patienterna i väntrummet rätt så friska ut, men jag minns att jag hörde ett babyskrik i korridoren, vilket skar genom hjärtat. Vad gör en liten baby här? Det är ju helt oacceptabelt...

När man blir uppropad går man in genom den stora glasdörren till en sköterska som sticker in den tjocka kanylen i ett av armvecken. Kanylen tejpas fast och efter det får du ett eget bås där du får lägga dig ner på en obekväm brits tills den ansvarige sköterskan påbörjar tankningen av kontraktionsvätskan. Det känns kallt när vätskan pumpas in och jag börjar alltid frysa i hela kroppen, men man får en extra filt om så behövs och sen ligger man där, stilla i 60 minuter, tills ämnet samlats upp i dina organ.

Jag har alltid tyckt att det känns så märkligt att ligga där på rad, i bås efter bås som radar upp sig efter varandra, med bara ett vitt tygskynke emellan. Att ligga där, sida vid sida med främmande människor som tankas på rad, så nära inpå varandra men med okända & olika öden...

Själva screeningrummet har tjocka, tunga grå skjutdörrar som sakta glider upp när läkarna är redo att ta emot dig. Man sitter på en stol och väntar utanför tills de är redo där inne. Själva rummet ser ut som en rymdstation, det slog mig redan första gången jag var där. Rummet är så otroligt ljust & vitt med den stora tjocka vita trumman i centrum och en stor glasruta i bakre änden av rummet där många läkare i gröna kläder står på rad och övervakar det hela. Det känns som en film, som när misstänkta personer i ett fängelse står uppradade framför en osynlig ruta...

Själva screeningen och bildtagningen tar bara en halvtimme och det är bra, för det hade nog varit svårt att ligga blickstilla längre än så. Man blir omstoppad med stöd på sidorna och kuddar under huvudet och benen så att man ligger bekvämt. Sen när du väl ligger stilla på plats styrs allting bakom glasrutan. Du är ensam i rummet, men läkarna pratar till dig nu & då och kan höra dig ifall du får panik och vill säga något. Men i det stora vita rummet är du helt själv, och ensam i det trånga ljusa röret såklart...

Jag brukar tänka på fina minnen med Patrick & barnen när jag ligger där, det har blivit så varje gång och det lugnar mig. Jag ligger och blickar tillbaka på saker vi gjort tillsammans och drömmer mig bort till stränder vi inte besökt än. Det är ett sövande ljud i trumman och det låter som ett dovt eko av en centrifug och jag får alltid skärpa mig så jag inte somnar och rycker till. Jag har så otroligt lätt för att somna, speciellt till dova, monotona ljud...

Utöver det radioaktiva spårämnet sprutar man även in en sockerliknande lösning under undersökningens gång. Sockerlösningen får eventuella cancertumörer att lysa upp i kroppen och detta gör att man lätt kan se var eventuella cancertumörer finns.

Cancertumörer älskar socker! Tyvärr, så är det. Cancercellerna drar till sig sockret vi har i kroppen och växer mycket snabbare av socker. Därför försöker jag äta så lite socker som möjligt idag. Jag har mina godisstunder när jag inte kan avstå och då unnar jag mig det jag känner för, men i mycket mindre mängder än tidigare, och däremellan äter jag varken godis, bullar, sötsaker eller konstgjorda söta drycker. Det är det bästa förebyggande råd jag kan ge dig: Minska på allt socker! [Och drick inte läsk eller söta drycker, ej heller Diet Coke, Zero, Pepsi Max etc, som fortfarande innehåller aspartam och dylika farliga ämnen som är direkt cancerframkallande!]

Idag när det 3 h långa röntgenbesöket är över tar vi Vincent med oss och packar bilen för att börja vår lilla resa mot Lund. Cornelia är redan på plats med Bianca, hon tog tåget redan i fredags, och imorgon är hela familjen samlad igen för att fira Påsk tillsammans ❤️

Jag önskar dej den finaste av påskhelger!

[Bilden tog jag för två somrar sen, i solnedgången på Fäbodastranden i Jakobstad, när vi spelade in en reklamfilm för vårt företag. Det var ett filmiskt, drömskt & magiskt ögonblick när jag gick nerför sanddynerna och såg familjen samlad i sanden framför mig]

Gillar

Kommentarer