En era är förbi

Jag går sakta uppför den slitna grå trappan och håller i den gamla ledstången av lackat trä. Trappstegen knarrar under mina fötter, så där som det gör i gamla hus. Första gången vi öppnade dörrarna till vår butik hade jag en nyfödd liten Vincent på armen, bara två veckor gammal, och jag gick försiktigt trappstegen upp till vår leksaksaffär för att välkomna kunderna.

Jag hade gått och spanat på lokalen, som var en hälsokostaffär, sen vi flyttade från Stockholm till Jakobstad. Våra flickor var små och vi gick ofta vår förmiddagstur in till stan och förbi detta charmiga gamla trähus, mitt på Gågatan.

En dag för 16 år sen mötte jag ägaren till hälsokostaffären i dörren. Hon kom nerför trapporna med travar av flyttlådor i händerna och jag blev alldeles paff.

-Flyttar du ut?

-Ja, jag gör det.

-Men vem ska flytta in?

-Det vet jag inte, men det är nog några som har tittat på lokalen...

Jag rusar hem med barnen så fort jag kan och ringer flåsande till Patrick som råkar vara utomlands. Jag lyckas flämta fram så mycket till honom att lokalen vi gått och kikat på för min framtida drömbutik blir ledig nu! Vad ska vi göra? ropar jag i luren. Vi hade ju inte precis planerat in detta nu, vi hade tänkt oss det först om några år. Jag är höggravid, mammaledig och allt möjligt annat opassande! Men Jakobstads finaste gamla affärslokal blir ledig NU...

-Be dem hålla lokalen till oss över helgen, säger Patrick lugnt. Ring hyresvärden och be dem hålla den tills jag kommer hem så tittar vi på den tillsammans...

Och på den vägen är det. Vi renoverade huset i en månad, jag födde vår son och två veckor senare öppnade vi dörrarna till min barndoms drömbutik, en riktig leksaksaffär.

Vincent växte upp i butiken och jag ammade honom mellan kunderna. Han sov i en spjälsäng vid skyltfönstret som var bäddad med fina babylakan som vi sålde i butiken. Han är bokstavligen uppvuxen i en leksaksaffär och det är nog därför han var så lillgammal när han var liten. Han tyckte om att stå och lyssna på ”gamla tanter” när de samtalade och ibland kunde han ställa dem frågan:

-Varför köper ni ingenting?

Bra fråga! Varför kommer man in i en butik och inte köper nånting? Han kunde inte förstå det, varför de kom in och bara klämde på sakerna och babblade, men inte köpte nånting, så då ställde han dem frågan rakt ut och bakom disken stod jag och rodnade...

Leksaksaffären blev så småningom en inredningsbutik med leksaksavdelning. Vi öppnade fler butiker i Österbotten och barnen växte upp. Vi levde ett intensivt företagarliv, hela familjen, på gott & ont. Patrick & jag ”vilade upp oss” på inköpsresor runtom i världen och vi jobbade väldigt hårt. Jag ångrar ingenting idag, jag tror inte på det där med att ångra saker man har gjort. Man gör så gott man kan i stunden och blir det inte bra så lär man sig något av det. Men jag kan tycka så här i efterhand att vi inte riktigt hann med livet under några år. Det rullade på för fort utan att jag reflekterade över det desto mera då, och det kan jag ibland sörja lite nu, att jag inte stannade upp och njöt av livet lite oftare...

I lördags stängde vi butiken, efter 16 år, med alla fina minnen samlade därinne som för alltid finns bevarade i våra hjärtan. De ljuvliga dofterna från teerna vi sålde, godisdoften kring jul, den underbara doften av nybryggt kaffe från den lilla personalskrubben om morgnarna... Allt det är blott fina minnen nu. Jag tittar mig omkring, går från rum till rum, andas in, minns och glädjer mig. Är så tacksam för vår företagsresa tillsammans, som par och som familj. Det har berikat våra liv så mycket ❤️

[Den fina bilden tog Bianca av mig i somras. Då tog jag också farväl av butiken eftersom jag inte visste om jag kunde komma tillbaka innan vi stängde]


  • Livet
  • 10 456 visningar

Gillar

Kommentarer

Hanna
,

Vi är många som minns Blossom med värme ❤️ Det var alltid så härligt att komma in dit! Kram till dej Pernilla!

Desire
,

Blossom var en av mina favoritbutiker i Jeppis💗