Fastspänd & strålad

[Igår, måndag]

Idag besökte jag strålningsavdelningen för första gången och operationsområdet i min hjärna blev strålat med hjälp av den mask som de tillverkade till mig i förra veckan. Jag är tacksam för att det är på Nya Karolinska som jag får min strålbehandling [och inte på gamla Radiumhemmet som gett mig kalla kårar så många gånger förut när jag varit där]. Miljön är så avgörande för hur man tar det och har så stor inverkan på hur besöket upplevs. Mer konst & trevligheter på sjukhusväggarna om jag får be!

Att få strålbehandling är ingen smärtsam upplevelse, det varken känns eller gör ont. Men jag upplevde ändå första besöket idag väldigt starkt, eftersom jag kände mig så bedrövad & ledsen under strålningens gång, över att mitt malignt melanom [från ett ”ynkligt” litet 6 mm födelsemärke på benet] har gått så här långt att jag nu ligger fastspänd med huvudet på en brits och behöver genomgå strålning av min hjärna... Det hela känns så ofattbart & svårt att ta in. Jag hade en klump i halsen under hela tiden jag låg på strålningsbordet idag och gråten var inte långt borta. Jag kände mig så liten på jorden, så skör och så, så ledsen över hela situationen. Direkt de knäppte fast mitt huvud i britsen med de kraftiga tryckknapparna sköljde känslor av djup sorg för denna sjukdom över mig...

Förra veckan, när min mask blev tillverkad till mig, låg jag också blickstilla på en brits och väntade medan röntgensköterskorna som tillverkade masken sänkte ner en stor hård plastskiva i hett vatten... När det tjocka plastmaterialet kommer i kontakt med det varma vattnet börjar det stelna inom loppet av några minuter och när plasten är tillräckligt mjuk & formbar sätts skivan över ansiktet och trycks fast på ansiktet, tätt på huden, så att den kan formas av ansiktets konturer. Man har ett minimalt lufthål att andas genom med munnen och ögonen går inte att öppna...

Masktillverkningen tog endast 10–12 minuter, men kändes som en längre tid eftersom man ligger stilla och varken kan prata eller se något. När den hårda masken är klar & färdigformad sitter den tight på ansiktet, som en extra hård hud av plast, och de knäpper sen fast masken i britsen man ligger på med 5-6 kraftiga tryckknappar bakom huvudet. Det är omöjligt att röra sig ens en millimeter när huvudet är fastspänt i britsen, detta för att huvudet och den del av hjärnan som skall strålas är i exakt samma position varje gång. Man provröntgas också med masken på innan strålningen, för att se hur masken ser ut på röntgenbilderna så att allt verkligen stämmer överens innan det första strålningstillfället.

Idag är min första intensivstrålning av fem avklarad och redan imorgon bitti är det dags för nästa dos. Jag får en kraftig stråldos om dagen [!] hela veckan ut och sen är min hjärna färdigstrålad. Då är det bara att vänta några veckor till på att mitt vänstra bröst får samma behandling...

Jag är tacksam [?!] för att jag färdats så många gånger i den trånga Pet/CT tunneln det senaste året, för det har nog onekligen förberett mig mentalt på att ligga orörlig här nu, med huvudet hårt fastspänt i strålningsbritsen. Jag är också tacksam över att jag inte verkar lida av klaustrofobi, dvs jag tycks inte hamna så lätt i panik fastän jag verkligen blir nedstämd av och ogillar denna deprimerande behandlingsform.

Jag var mycket trött idag på eftermiddagen och sov några timmar, men annars är det inga andra biverkningar man upplever med strålningen, annat än att man kan känna kraftig metallsmak i munnen under själva strålningsminuterna och hjärnan kan också luras att tro att man ser blixtar & olika ljusfenomen inne i huvudet under tiden laserstrålarna gör sitt jobb, men det är inget som är farligt [och det är bara en illusion].

Strålningsbehandlingen känns kanske lite bättre imorgon, eller inte... Jag tror det. Men hursomhelst kommer jag att fira på något fint sätt på fredag när denna veckas påfrestningar är över. Har ni några förslag på hur jag kunde fira på fredag? Jag har bett om att få behålla min ansiktsmask och ta med den hem på fredag och jag kommer nog att måla den till ett fint konstverk så småningom, den dagen mina ofrivilliga påfrestningar äntligen är över ❤️

[Patrick följde med mig igår till strålningen och han var även med mig i förra veckan när jag fick min mask och bilden är från det tillfället, när masken höll på att stelna och den snart var klar]

Gillar

Kommentarer

Yvonne
,
Jag blir alldeles varm i ❤️ av att du orkar dela med dig av allt du går igenom och hoppas att allt går bra till slut! Vi är ju i goda händer......på fredag ligger jag på nytt i MR/PET röret här på TYKS i Åbo och när jag kommer hem ska jag köpa en flaska rosa Bubbel och lite jordgubbar.......kommer att "skåla med dig över Sundet" och hoppas att livet blir den fest vi är värda! 😘😘
Marie-Louise
,
Den 20.10.2016 knäpptes min mask för sista ggn, glömmer aldrig ljudet... Nu i höst tre år senare har jag sprungit både marathon och Lidingöloppet 30K - det finns hopp. Ge inte upp! <3