Fly eller fäkta?

Solen står högt på himlen idag när jag promenerar Torsgatan fram mot Karolinska tidigt på morgonen. Jag vill vara i god tid i väntrummet och känner att jag behöver ta in allt runtomkring mig före dagens möte med Johan, som jag sett mycket fram emot. Jag har inte träffat honom sen i maj och nu längtar jag efter återseendet så att alla mina frågor kan få ett svar. Om exakt en vecka opererar de bort min tumör i hjärnan och frågorna jag har är många på många olika plan...

Jag sätter mig ner i väntrummet framför två äldre par. Den ena mannen ser nyopererad ut på sidan av huvudet. Jag undrar om han också har malignt melanom och var det i så fall började för honom. Jag minns så väl när vi satt här i väntrummet den allra första gången och väntade på att Johan skulle komma ut och ropa upp mig. Tänk så mycket som har hänt sen dess och så lite vi visste då. Minns att jag satt och iakttog patienterna i väntrummet även den soliga dagen. Jag satt och studerade de andra patienterna i väntrummet och tyckte så synd om varenda en av dem. De såg så mycket sjukare ut än mig och jag inbillade mig att de frågande satt och undrade vad jag egentligen gjorde där... Men nu sitter även jag här.

Idag trycker ingen ångest ner mig i stolen där jag sitter i väntrummet. Jag har aldrig varit så här allvarligt sjuk när jag suttit här tidigare som jag är nu, men jag vet i alla fall vad mitt läge är och har förstått det och inga överraskningar väntar på mig idag. Det är det som är den stora skillnaden mellan ovisshet & fakta, ångesten man slipper när man vet.

Vi får en lång pratstund med Johan idag och vi går igenom händelseförloppet som troligen väntar mig efter operationen. Jag får ställa in mig på en kortare eller längre rehabiliteringstid veckorna efter ingreppet och kommer att få den hjälp jag behöver på neurokirurgiska avdelningen där jag redan spenderat några nätter. När jag har blivit tillräckligt återställd efter operationen föreslår Johan att vi sätter in ”en extra växel” för mig som innebär att vi kommer att kombinera min Opdivo immunmedicin tillsammans med en annan immunmedicin som heter Yervoy. Det har visat sig att när man kombinerar dessa två immunterapier under en period är de mycket mer effektiva tillsammans än när man endast får den ena av dem. Mycket forskning kvarstår ännu att göra kring denna kombination, men man ser redan mycket bra resultat hos många patienter som den för tillfället testas på. Orsaken till att man inte erbjuder denna kombo till alla direkt är den höga risken för allvarliga biverkningar som föreligger och som minst 50% av patienterna får. Det är inga lindriga smågrejer som kan tillstöta och det kan bli en tuff kamp där man i värsta fall får avbryta terapin pga hälsoskäl. Men vi tänker nu, Johan & vi, att detta är värt ett försök som vi absolut vill genomföra. Vi står här nu och har kommit till den insikten att det oturligt nog blev så här illa för min del och då väljer vi att fäkta, inte fly! Jag har den inom mig, kampglöden, jag har den och känner den!

Stunder i livet när vi upplever att det inte kan bli så mycket värre, tror jag att det är viktigt att vi orkar räcka ut våra händer ännu ”en sista gång” och försöka greppa efter minsta möjliga halmstrå vi kan få tag i. Även i de mörkaste av stunder måste vi kämpa lite till för att hitta en gnutta ljus, något litet som kan upplevas som en god sak eller som en liten, liten ljusning, om den än känns minimal. Det är det som kallas hopp. Och kanske, kanske kan vi då hitta vår inre styrka till att våga blicka framåt och våga tro att detta kaos som råder inom oss just nu kan visa någon fin mening med livet sen i framtiden. Jag försöker tänka så nu.

En dag kommer jag att kunna se tillbaka på den här smärtsamma tiden med mer klokhet & vishet än jag besitter idag. Jag vill tro på att den visheten kan vara värd min smärta idag, om det är en mening med att jag skall genomlida detta nu, för att kunna få ett rikare och mer meningsfullt liv sen, precis såsom det kanske är tänkt just för mig ❤️

[Bilden tog jag en tidig, varm morgonpromenad på Bali för 3,5 år sen. Vi var på väg hem från en arbetsresa i Seminyak på kvällen och jag skulle visa upp mitt nya födelsemärke för en hudläkare när jag kom hem. Mina ögon fastnade på Rescue surfbrädan och jag fångade ögonblicket med telefonen. Kände jag månne på mig något redan då?]

Gillar

Kommentarer

Carita
,
All styrka till dig ❤️