Första strålningen avklarad

[Igår, fredag]

Jag går med bestämda steg till bussen denna soliga men svala fredagsmorgon. Jag har den långa leopardmönstrade favoritkjolen som jag ärvt av Cornelia på mig och min nya grovstickade långkofta i fina pärlemofärger som jag fick av mina föräldrar till födelsedagen. Kjolen i leopardmönster gör att jag känner mig lite modigare och koftan har jag haft på mig varje dag sen jag fick den ❤️

Jag promenerar den sista biten till Karolinska. Patrick får inte följa med ens till väntrummet pga Coronan så jag får klara mig själv denna nervösa morgon, men jag vet att han väntar på mig utanför när jag är klar, det känns bra. När jag kommer upp med hissen står en manlig sköterska med blå kläder och ansiktsvisir och tar tempen på mig, innan jag får gå in i väntrummet.

Jag sätter mig ner i en tom orange soffa, långt ifrån den gamla skalliga tanten som sitter i ett hörn av rummet, så hon ska få känna sig trygg. Jag känner att hon iakttar mig hela tiden och jag tittar leende på henne. Hon ler tillbaka och jag vill precis säga något fint till henne när hon blir uppropad och går iväg med en sköterska i prasselkläder och ansiktsvisir. Man känner sig ju inte friskare här direkt, med tanke på personalens rymdliknande dräkter, tänker jag för mig själv och samtidigt ser jag min egen strålningssköterska komma gående emot mig.

När jag lägger mig ner på strålningsbordet sköljs en våg av orostankar över mig. Vad är det jag skall gå igenom egentligen? Är jag nog beredd på det här? Har vi faktiskt inga andra alternativ? Jag slår bort de onda tankarna som jag visste skulle komma och lägger handen på mitt hjärta, precis som min psykolog och jag har kommit överens om. Jag känner min hand över mitt hjärta och tar djupa lugna andetag, jag känner hur hela jag fylls av kärlek. Kärlek till hela min familj, kärlek till vännerna & livet; kärlek till allt det jag vill leva för. [Detta är inövat sen tidigare med min fina psykolog] Min oro förvandlas till kärlek. Min kropp är nu lugn och jag känner att man börjar sätta på mig min hårda ansiktsmask och knäpper fast den i nacken. Det är dags och jag är redo.

Strålningen är väldigt obehaglig idag, det har jag inte upplevt förut. Direkt jag hör att strålningen går på i strålningsarmen som rör sig ovanför mitt huvud ser jag ett virrvarr av ljussken åka runt i hela huvudet. Det blixtrar och far huller om buller. Det ser ut som blå neonstavar som krigar mot varandra. Det känns lite varmt i huvudet och jag får en svag järn- och blodsmak i munnen. När högra sidan av huvudet är strålat åker robotarmen över till vänstra sidan och samma obehagliga procedur upprepas. Jag är tacksam för att strålningen bara tar några minuter. Jag ligger och tänker att de där blåfärgade laserstrålarna är på min sida och att vi för denna kamp tillsammans. Det känns så mycket bättre då. Jag vet också att alla bakom den stora glasrutan är på min sida. Precis alla. Det är bara skitcancern som står ensam [men envist stark] emot oss. Men vi ger oss inte!

Patrick kommer emot mig och omfamnar mig med en lång kram när jag är klar. Jag är lite yr i huvudet, men inte mycket. Det är först när vi kommer hem som mardrömmen börjar...

Fortsättning följer imorgon, jag orkade inte skriva mer idag pga utmattning från igår.

[Bilden är från studion där vi bor på Lanta och varje morgon vaknar vi upp med denna fantastiska utsikt i sängen, gröna berg & mysiga Thaihus med röda tak i bakgrunden. Jag tänkte på det idag, när jag låg med benen böjda på britsen i en hård plastställning, att precis så här ligger jag ju i Thailand också, varje morgon innan jag stiger upp ❤️]

  • 13 296 visningar

Gillar

Kommentarer

Katarina
,
kära Pernilla
jag följer dig sedan en tid tillbaka, jag har tyvärr inte gett mig tillkänna eftersom jag uppfattat det som krångligt att lika eller kommentera - lite töntigt av mig!
jag är otroligt imponerad över hur stark du är och över att du orkar med att dela med dig av detta svåra!
Jag önskar dig lycka till av hela mitt hjärta 💖. Kram 🥰 Katarina
Johannagrahn
Johannagrahn,
Så bra skrivet, att laserstrålarna är på din sida mot den envisa, förbannade cancern. Det kanske förmildrar den obehgaliga processen lite. Heja heja dig 👏🏼💓
nouw.com/johannagrahn