Fredagstankar

Hej på er,

Jag har fått frågan hur en Pet/CT undersökning egentligen går till och det är nog länge sen jag skrev om det. Så idag får du följa med mig till Karolinskas vita rum med de tjockaste väggarna...

[För inte så länge sen]

Jag vänjer mig nog aldrig. Hur ska jag kunna det? Fastän det upprepas var tredje månad i mitt liv nu, så kommer ångestkänslorna krypande kvällen innan och jag är nere i ett par dagar. Själva undersökningen i den långa tunneln räds jag inte längre. Det är vetskapen om varför jag ligger där var tredje månad som skrämmer mig. Att de scannar igenom hela mig för att förhoppningsvis inte hitta något... Det går inte att förklara den rädslan, den känslan. Det har varit jobbigt det senaste halvåret eftersom frågan inte har varit OM de hittar något, utan hur mycket och vad.

Christoffer tar emot mig även idag, som han gjort de senaste gångerna.

-Nämen hej, Pernilla! säger han glatt. Är det dags igen?

Ja tyvärr, tänker jag men ler mot honom. Idag är ändå inte den värsta dagen. Den kommer senare, när jag traskar in till Hildurs rum för att få resultaten. Inget i mitt liv är värre än det. Inget.

Jag lägger mig ner på den pappersklädda britsen i bås 43 och Christoffer kopplar i slangen med kontraktionsvätska i min infart i armen. Det hörs ett högt surrljud när maskinen som är kopplad till min arm pumpar ut den nödvändiga vätskan och det känns kallt i armvecket. Efter en minut har jag kroppen fylld med radioaktivt ämne och jag får ligga stilla en timme så att det sprids i hela kroppen.

Efter en timmes vila, jag slumrar nästan till lite, hämtar en sköterska mig och vi går iväg till tunnelrummet, rummet med sjukhusets tjockaste väggar. Lisa, som jag också träffat många gånger, jobbar idag och hon känner också igen mig [inte så kul att bli stammis på ett sånt här ställe]. Vi utbyter några ord och sen packar hon in mig med olika stöd och styva kroppsbandage så att mina armar inte kan röra sig. Slutligen lägger hon en vit prasselfilt av papper över mig, eftersom hon vet hur frusen jag är. Det är dags för min åktur i tunneln.

Idag tar färden 25 minuter och jag ligger blickstilla under hela tiden jag åker fram och tillbaka. Tankarna snurrar som vanligt hit & dit och jag ber att min kropp ska vara på min sida nu ❤️

Ovissheten. Den är värst. Men idag är det fredag och jag är på bra humör. Jag vaknade med fredagsfeeling i hela kroppen och idag skall jag börja skriva mitt tredje kapitel i boken, det kanske viktigaste och svåraste av dem alla. Det är det sista stora kapitlet som jag redan hade bestämt att var för tufft för mig att skriva och ta med i boken, men när vår underbara son hörde om detta utbrast han:

-Men mamma, det är ju det viktigaste kapitlet i hela boken! Det måste du dela med dig av till läsarna, för det vill man veta!

Kloka unga man, han har naturligtvis rätt. Det är inte mycket han vet om min bok, men han säger de rätta sakerna för att han är 100% ärlig och det är hans förtjänst att jag påbörjar skrivandet av det tuffaste kapitlet hittills idag.

Jag kommer nog att ta en plats längst in i hörnet på mitt favoritcafe på Rörstrandsgatan , Cafe’ Mellqvists. Beställer nog in min favoritmacka och en stor kopp te med Kejsarens brud [eftersom jag fortfarande inte kan dricka kaffe då det gör mig illamående]. Deras mackor med äggröra & kaviar kunde jag ha bunkrade i kylskåpet varje dag!

Så ser min fredag ut. Jag hoppas att du också får en fin fredag! ❤️

Kram,

Pernilla

[Bilden är tagen från vårt fantastiska sovrumsfönster - jag älskar denna utsikt och får ofta njuta av den, de dagar jag är sängliggande]


Gillar

Kommentarer

Johannagrahn
Johannagrahn,

Vilken härlig fredag, njut <3

nouw.com/johannagrahn
S
,

Usch vad tråkigt och jobbigt! Själv var jag förra veckan på ct, igen. Har också historia med melagnit melanom, som upptäcktes då jag var höggravid. Nu 4 år sen det. Ännu är det trauma varje gång man går till onkologen. Ingen kan förstå känslan i min kropp, om man själv inte har varit med om det..