Gå i terapi

Texten jag delar med mig av idag skrev jag för exakt ett år sen, när jag kom hem från min första terapisession i livet...

[September 2018]

Det är tidig höst och jag sveper den varma yllekappan omkring mig. Det ligger en tjock dimma över Stockholm denna morgon och det duggregnar lite lätt. Jag promenerar över St Eriksbron och går förbi gymmet med de stora fönstren mot gatan. Jag fascineras av tanken att detta var Abbas inspelningsstudio på 80-talet och jag ler varje gång jag går förbi här. Tänk, här satt Björn & Benny och filade på nya låtar inpå småtimmarna. Jag kan se det framför mig. Jag undrar var de åt lunch om dagarna och om de ställena finns kvar ännu idag? Agneta & Frida gick nog också ofta över den här bron när ny musik skulle spelas in. Jag undrar vilka snygga outfits de hade på sig när de gick här gatan fram, på precis samma plats som jag går nu? Troligen någon av sina broderade vackra blusar, pälsjackor, platåskor och utsvängda jeans...

Efter några minuters promenad kommer jag fram till porten där jag ska gå in. Det är ett fint gammalt höghus i rödaktigt stenmaterial. Jag letar efter lappen jag har i fickan med portkoden och knappar in den. Jag går två trappor upp och ringer på dörren.

Christine välkomnar mig med ett leende, hälsar och tar mig i hand. Hon ber mig sätta mig ner i hennes rum en liten stund tills hon kommer tillbaka. Jag tittar mig nyfiket omkring. Jag sätter mig ner i en av de två fåtöljerna som finns mitt i rummet, de ser bekväma ut. Det är ett stort, ljust rum med stora vackra fönster som vetter mot ett gammalt, vackert höghus i en mörkgul färg. Ett litet värmeljus fladdrar i en liten transparent glaslykta på det låga bordet framför mig och bredvid ljuset står en ask med pappersservetter och en glaskanna med vatten. På fönsterbrädan står en vit orkide’ och en rund gammal bordsklocka i mörknad silverfärg. Det är nyvädrat & svalt i rummet och alldeles tyst. Jag har aldrig gått i terapi hos en psykolog förut, men jag har fantiserat om hur det skulle kunna vara och se ut. Har alla psykologer en soffa i rummet, eller är det en myt? Man tänker sig kanske att en stor, skön soffa eller divan skall finnas nånstans i rummet som man kan krypa upp i, såsom de gör i filmerna. Men Christine har ingen soffa...

Hon kommer in i rummet och ler mot mig igen. Hon går fram till fönstret och tar upp den gamla, runda silverklockan och vrider tillbaka den en timme...

Det är mysigt att gå till en psykolog, i alla fall om man har turen att få en så klok & ödmjuk person som Christine. Jag pratar oavbrutet och hon lyssnar. Några få gånger under timmen vi är tillsammans ställer hon ett par följdfrågor baserat på det jag nyss berättat för henne. Hon ställer kluriga frågor och jag blir tvungen att tänka efter ordentligt innan jag svarar och hon leder mig in på djupa plan i mig själv. Det känns bra. Det är tungt, men mycket befriande...

Jag borde ha gått till en psykolog mycket tidigare i livet, inser jag nu. Varför ska det vara så svårt att söka hjälp med det psykiska välbefinnandet som är så viktigt? Vad är vi rädda för? Oss själva? Varför har jag inbillat mig att jag är ”duktig” om jag klarar allt på egen hand? Dumt, så dumt!

När min timme är över går jag långsamt hemåt tillbaka över St Eriksbron med lätta steg efter min första terapisession och jag ser redan fram emot nästa ❤️

[Bild från St Eriksbron, en annan mulen höstdag när jag promenerade förbi]

Gillar

Kommentarer

Johannagrahn
Johannagrahn,
Gud vad härligt för dig att du har hittat en psykolog som du verkligen klickar med, det kan vara a real struggle faktiskt för många. <3
nouw.com/johannagrahn
Camilla B
,
Fint att du hittade en så bra psykolog vid första försöket. Och du borde absolut skriva en bok eller ge ut dina bloggtexter i en sådan. För du skriver så underbara texter och har en så härligt positiv syn på livet - även då du berör jobbiga och svåra saker. Sånt behöver omvärlden få suga i sig. Önskar dig en fortsatt god förbättring och ser fram emot att få läsa mer om din livsresa på din blogg. (Hoppas också på fler fina Stockholmsbilder då vår äldsta son (med österbottniska rötter) flyttade till den vackra staden alldeles nyligen). Allt gott till dig. 🍀