I will remember you

Har dragit mig för att få ner dessa rader, och missförstå mig inte. Det är inte för att det inte finns att berätta, nej det finns så mycket att säga om dig. Jag vandrar bland våra minnen, stunderna vi haft. De starkaste minnen är då du möter mig, hela ditt ansikte lyser och gläds att ses. Kramarna byts om varandra och vi fortsätter exakt där vi slutade senast. Du har inspirerat mig och inspirerar mig fortfarande. Kommer så väl ihåg den första gången vi träffades, jag hade ansökt om jobb hos er på Blossom. Hade just fått min Estenom examen. Jag var full av iver att lära mig nytt. Vi hade intervjun okonstlat på en parkbänk, utanför butiken. Du ler med hela ditt ansikte, solen lyser så starkt så vi kisar. Vilken resa vi gjort efter vår första träff. En del möten går aldrig att sudda ut, detta var för snart 12 år sedan. Så mycket vi hunnit dela och du lärt mig. Viktigaste orden ”det är bara världsligt!” De har jag med mig varje dag!

Då saknaden är för stor, går jag gärna till din grav, sopar undan snön och ibland tänder jag ett ljus. Jag har ju tid, är hemma med vår tredje skatt. På tal om honom så ligger han här och sover intill. Han har just hittat sina händer och jollrar för fullt i höga toner iklädd bodyn du gav honom. Tänker ofta på vår stund i soffan hemma hos er i Sthlm, då du ställde mig frågan om jag tänkte ge upp drömmen om ett tredje barn. Du var väl medveten om att jag burit på den längtan i flera år. Jag minns hur de brast i mitt hjärta. Och den uttalade frågan ekade på planet hela vägen hem. Några veckor senare hade jag och Peter dejt night och i mars var jag gravid. Du har en så stor del i att vi vågade ta steget och att vi har honom här hos oss idag. Så lycklig det gör mig att du även hann träffa honom. Tänker ofta på den stunden den är som etsad i mitt hjärta.

Tillbaka till stunder då man vågar prata om det svåra. Samtidigt som vi delade vår tro och hopp om framtiden, för frisk skulle du bli. Vi kunde inte acceptera något annat utgångsläge. Du kände hur du var buren i bön. Ofta under våra träffar återgick du till att du bett om att Gud ska använda dig, att du t.ex anmält dig som frivillig att hjälpa barn som behöver extra läxhjälp hos en lokal församling. Allt var klart, men så kom en pandemi emellan och det blev stopp för det. Du sa om och om ”hur du vill att Gud ska använda dig.”

Men det fina med Pernilla var att hon inte var sin sjukdom. Tror ni att den livsbejakande, dancing Queen skulle låta cancer begränsa hennes liv. Nej, absolut inte. Finns det liv så finns det hopp! Den varma eftervärme hon lämnat mig med. För vi kan fråga oss själva varje dag i våra liv. Vem kan jag göra nått för idag, vem kan jag uppmuntra? Vem behöver en extra kram? Pernilla gjorde verkligen intryck och hennes rader kommer att eka långt framöver.

Som vi och ni vet älskade Pernilla solnedgångar. Hennes och Patricks ja hela er familjs stund var the golden hour. Tänk tillbaka på den vackraste solnedgången ni upplevt, då himlavalvarna lyst i alla dessa makalösa färger. Värmen ni känt på sofforna i båten, på klipporna i Fäboda eller i den varma sanden på Lanta. För att bevittna vilket underbart konstverk ni har framför er än en gång. Precis som solnedgången kan soluppgången vara makalöst vackra, då solens första strålar söker sig över trädtopparna, lite dimma sänker sig över ängen framför er, fåglarna som sjunger sina vackraste melodier ikapp med morgon rodnaden. Ett koncept som Han har skapat för oss. Tänk att Pernilla är där och umgås med Han som skapat både solnedgång och soluppgången. Ett löfte på att vi har en ny dag framför oss. För om det är något Pernilla lärt mig är att de alltid finns hopp, de alltid finns en strimma ljus. Hur obeskrivlig sorgen än är och hur enormt ont det än gör så vet jag att hon har det väl. Så kom ihåg den eftervärme hon lämnar oss med. Både då solen stiger upp och går ner. Precis som det står i psaltaren:

”At each and every sunrise you will hear my voice” /Psalms 5:3 TPT

Den himmelske skaparen är med oss, i varje soluppgång, hör han oss och lovat att vara nära oss som sörjer. Som Pernilla sa till mig senast, Cecilia de bara en kort stund innan vi kramas igen. Jag är så tacksam att kalla dig min vän. Tills vi möts igen.

/Din vän Cecilia


[Bilden är från Blossoms monter på Forma-mässan år 2010]

  • Livet
  • 5 604 visningar

Gillar

Kommentarer

Ingajohansson
Ditten_datten
Ditten_datten,

🥰 så fint skrivit

nouw.com/ditten_datten