Kill'em with kindness


Jag öppnar ytterdörren och kliver ut i ett krispigt Stockholm. Det är tidigt & kallt i luften och det kommer "rök" ur munnen när jag andas. Jag går med långsamma steg och tittar mig omkring. Jag älskar att ta in den vackra omgivningen runtomkring mig med Vasastans gamla hus i varma färger...

Jag får lust att lyssna på musik medan jag går gatan fram till Karolinska och jag väljer slumpmässigt en spellista som jag brukar lyssna på när jag springer på vår strand i Thailand. Det är en lång spellista med massor av låtar och jag trycker på "Shuffle". Låten som spelas upp är "Kill'em with kindness" med Selena Gomez och det känns som evigheter sen jag hörde den låten. När refrängen kommer höjer jag volymen och stelnar till: "Kill'em with kindness, kill'em, kill'em, kill'em with kindness..." Jag stannar upp mitt på gatan och står helt stilla. Det händer något i mig...

Jag har ju haft svårt att acceptera min cancer, verkligen svårt. Jag har inte vetat hur jag ska förhålla mig till den. Ska jag acceptera den och ta den till mig eller ska jag bara hata och skjuta bort den? Jag har lagt ner mycket tid på att försöka fundera ut hur jag ska förhålla mig till metastaserna i min kropp, men jag har haft svårt att komma fram till något - tills nu, när jag hör Selena sjunga svaret i mina öron. Kill' em with kindness! Såklart! Det är ju så jag vill se på allt i livet. Jag måste därför se på tumörerna i min kropp på samma sätt, att jag inte tänkt på det tidigare... Jag förstår inte varför de kommit just till mig, varför de kommit så tätt och varför de trivts så bra hos mig, men jag måste för min egen skull "ta dem till mig" nu, för att kunna bli av med dem och gå vidare. Jag vill vänligt men bestämt tacka dem för det objudna besöket, men sen tar vi avsked! Nu har de utan inbjudan huserat i min kropp tillräckligt länge och nu är det slut med det - it ends here! The party is over.

När vi träffade Johan i tisdags gick han igenom hela behandlingen med oss. Han förklarade att jag kommer att få medicinen med dropp i armvecket var fjärde vecka (det tar en timme per gång) och behandlingen kommer att hålla på i 1-2 år (!). Om min kropp visar sig svara bra på medicinen behandlas jag varje månad i ca 2 år. Johan går igenom alla biverkningar man kan få så att jag skall vara förberedd, men ingen kan förstås på förhand veta hur man reagerar. Vissa har oturen att få samtliga biverkningar man kan få och andra får inga alls. Jag lyssnar noga på Johan så att jag kan förbereda mig mentalt på vad som kan hända, men jag lägger ingen energi på att oroa mig över de eventuella biverkningarna. Jag tänker att jag är stark nog att ta emot väldigt mycket skit, bara jag blir av med cancern.

Sen säger Johan nånting speciellt. Han tittar på mig och säger att jag är en "Värdefull nolla". Jag skrattar till och frågar vad han menar. Han förklarar att alla cancerpatienter är graderade enligt en skala 0-5 och att jag är en 0:a, vilket innebär att jag hör till den sällsynta gruppen med spridd melanom som är ung och i väldigt bra skick eftersom jag inte har några andra sjukdomar eller problem i kroppen utöver cancern. Detta innebär att jag är värdefull för forskningen av hur kroppen reagerar på den nya immunterapin och han frågar mig om jag kan tänka mig att donera blod nu som då under behandlingens gång till forskningen. Jag behöver självklart inte fundera på svaret. Det vill jag - såklart! Tänk att lilla jag får möjligheten att kunna få vara värdefull för den fortsatta forskningen av den nya medicinen! Min medicin. Det känns fantastiskt! Då kommer det ju en till god sak ur min cancer, utöver allt annat positivt som den redan bidragit med.

Igår fick jag första dosen av medicinen och jag var så taggad! Äntligen börjar det hända något. Jag låg under hela behandlingen och det kändes så bra. Jag välkomnade varje liten droppe medicin de skickade in i mitt blodomlopp. Det kändes underbart att få denna behandling och att få skicka in hjälpstyrkorna! Jag är så tacksam.

Ikväll blir det extra fint fredagsmys hemma hos oss och Bianca kom hem igår! Så nu är vi hela familjen samlad i ett par dagar, precis som det ska vara ❤

[Bilden är några år gammal och Cornelia tog den av mig en fin kväll på vår strand när jag hade bra feeling]


Gillar

Kommentarer