Lev medans livet finns !

Pernilla!

Bara jag skriver namnet Pernilla så sprider sig både glädje och sorg i min kropp!

Glädje är det den livs levande Pernilla alltid sände ut och det är så jag vill minnas henne. Hon var ibland så dålig att hon knappt kunde sova mellan kräkningar och ändå gav hon energi till oss övriga genom sina texter eller genom sina positiva kommentarer.

Pernilla är en gåta som kunde gå igenom alla dessa behandlingar som skulle brutit ned oss vanliga. Det är då hon gasar och sprider energi via sin blogg. Det är fysiskt omöjligt att skicka energi trådlöst mellan länder och kontinenter på ett sätt som Pernilla gjorde. Vi kan alla vittna om att hennes texter fick oss alla att orka lite till och gnälla lite mindre.

Bland idrottare pratar man om finsk sisu som betyder något med extra energi extra kraft och detta var något som den lilla finskan visade prov på hela tiden. Det var antagligen ytterligare en fysisk omöjlighet att den lilla kroppen kunde alstra så mycket energi när den var i så dåligt skick. Allt detta visar på vilken enorm livsglädje hon hade.

För ca 3-4 år sedan träffade jag P&P (Pernilla & Patrick) och det kändes så klart väldigt bra då vi blev tre P&P&P. Den gången började mötet stillsamt på en båttur ,när jag fyllde år, med musik, bubbel och vänner från Slow Down. När vi närmade oss slutdestinationen hade partyPernilla vaknat och ledde dansen.Man kunde se att hon älskade dans. Detta var absolut ett av hennes element där hon trivdes som fisken i vatten.

Jag fick på den resan reda på att Pernilla hade hudcancer och att hon gick hos läkare för detta. Kändes lite konstig att fråga om cancern minns jag och frågade därför inte mer. Året efter hade P&P fått besked att faran var över och allt kändes väldigt bra.

Några månader senare hittar Monika ett märke på min kropp som inte såg bra ut. Efter två läkarbesök och ca tre veckor så får jag reda på att det är Malignt melanom som är den allvarligaste formen av hudcancer. Min tanke var att jag måste prata med några som vet mer och som gått igenom detta. Kom och tänka på Pernilla och tog kontakt med henne och hon bekräftade att vi hade samma cancer.

Pernilla var från den dagen min Finska coach som förklarade att det var antagligen ingen fara och att det kommer gå bra. Att få prata med henne var verkligen lugnande. Jag tror att bara hennes röst gav sådan positiv energi att jag antagligen inte var mottaglig för någon mer cancer än den som opererades bort.

Idag är jag cancerfri precis som min coach var efter ca tre år. Tyvärr har jag en vän till som gått igenom samma resa och som sedan gick bort efter ungefär samma tid som Pernilla gjorde. En viss oro sprider sig hos mig när jag nu börjar närma mig tre års gränsen. Det är då jag tänker på Pernilla och döden men inte hennes död utan min. Det är rädslor som slår till vilket vi till mans ibland drabbas av.

Pernilla är död och då upphör vi att finnas fysiskt, men vi finns länge i minnet. Åren går och minnen bleknar men försvinner aldrig och så skall det vara. Vi kan inte bara fylla på med minnen för då blir det överfullt till slut. Och vi som fortsätter att leva måste verkligen leva. Det är vi skyldiga alla de som dött ifrån oss. Varken Pernilla, min Ulrika eller mina killar skulle velat att jag eller någon annan skall stänga in sig och bara vara ledsen. Jag är övertygad om att de vill se oss dansa, segla, dricka bubbel och skratta extremt mycket.

Jag är till och med övertygad att Pernilla mycket hellre ser mig från sitt moln spöa Patrick i volleyboll än att se honom sitta ensam i sin lägenhet och sörja. Jag är säker på att hon kommer heja på oss båda när vi spelar tennis nästa gång fast lite extra på Patrick så klart.

Att dö är antagligen något väldigt jobbigt men att vara död är väldigt enkelt. Att däremot bli lämnad kvar i ett kärlekspar eller som barn är mycket svårt och tungt vilket jag tyvärr känner till.

Jag har själv drabbats av nära död då min fru Ulrika och båda killarna Charlie och Max 5 & 4 år dog i Tsunamin i Thailand 2004. Vi befann oss alla fyra på en strand i Kho Lack i paradiset när vattnet kom och förändrade allt. Jag har lärt mig den hårda vägen att tackla döden med allt vad det innebär. Vilket även innebär att leva vidare men nya förutsättningar vilket är en ny kvinna och nya barn. För att de är så livet ser ut och det är så min familj skulle velat att det skulle bli.

Vi pratar för lite om döden så det är något vi borde lära oss då alla blir drabbade. Tyvärr blir det lite för ofta en intensivkurs när det är som jobbigast , vilket då blir en dubbel börda. Genom att prata om Pernilla och andra så förbereder vi oss alla inför det oundvikliga.

Det var så klart inte bra att det gick som det gick för Pernilla som tillslut dog av den cancer som vann tävlingen mot henne. Men jag tror att hon lever inom oss alla på ett sätt som gör alla oss lite glada när vi tänker på henne. Framför allt skall hon hjälpa oss att prata mer om döden för då blir det lättare att leva på riktigt varje dag.

Vi har inte tid att gå omkring och oroa oss för döden för då hinner vi inte leva ordentligt! Den korta tid vi har på klotet skall vara fylld av lust, glädje samt skratt och inte av rädslor för döden.

Tror att hon vill att vi pratar om henne och hennes sjukdom på samma enkla sätt som vi pratar om vad blir det för väder i morgon. Jag är övertygad om att vi inte skall behandla Patrick eller barnen på något annorlunda sätt än innan cancer. Fråga på och låt oss lära ännu mer tack vare Pernilla.

Jag lovade vid något svagt ögonblick när det var som mörkast att jag skulle kunna ge bort några bollar till Patrick i volleyboll. Detta löfte är härmed brutet. Jag kommer från och med nu behandla dig och Vincent som vanliga dödliga och slåss om varje poäng. Jag kommer ställa alla frågor jag vill om Pernilla och jag kommer dela både skratt och gråt som om du inte vore av finsk börd Patrick.

Pernilla har lärt oss mycket om livet och det skall vi lyfta fram - inte gömma undan. Låt henne finnas med på ett naturligt sätt både vid skratt och gråt för det består livet av. Pernilla levde verkligen livet medans livet fanns låt oss lära något av det!!!

/Pigge Werkelin, 14/3 2021, som är tacksam för att jag fick skriva några rader och som ser fram emot att ses i vinter igen på Kholanta.


[Bilden är från Slow Down-veckans 80-tals fest på Björkhaga Strandby på Gotland sommaren 2019]

  • 7 530 visningar

Gillar

Kommentarer

Siv
,

Så fint om Pernilla, livet o döden.. ❤️

Ditten_datten
Ingajohansson
Ingajohansson,