Lilla Jul & Tillbaka till ruta 1

Det är så fint i Stockholm just nu. Den nyfallna snön som kom igår lyser upp tillvaron i vintermörkret. I alla fönster hänger julstjärnor i varmgult sken och balkongerna är smyckade med ljuskedjor. Där ute, bara en trappa upp utanför vårt hus, har den trevliga julgransförsäljaren från ifjol slagit upp sitt tält med massor av vackra julgranar att välja på i storlekar som passar perfekt för små lägenheter. Vi har gått förbi och beundrat & doftat på granarna i några dagar nu och på måndag slår vi till...

Det känns som om det ligger mycket förväntan i luften just nu, eller är det bara jag som känner det? Jag försöker ta in allt det vackra jag ser i skyltfönstren i stan, jag stannar upp i matbutiken och doftar länge på de härliga julklementinerna i röda nätpåsar... Jag går ett extra varv runt staplarna med julpraliner och längtar till julafton när vi alla är samlade igen, hemma i Finland ❤️

Det har varit vår tyngsta höst någonsin och även det svåraste året hittills, så kanske längtar jag extra mycket till julen just i år? Julen skänker mig så mycket glädje. Till och med ifjol, när vi några dagar innan jul fick veta att jag har spridd cancer, gav julen mig friden & lugnet, inom mig. Aldrig tidigare i mitt liv har jag upplevt sådan stark, äkta och kärleksfull julefrid som då...

När vi går genom svåra skeden & prövningar i livet blir vi mer ödmjuka & sårbara och eftersom livet plötsligt kommer så nära inpå, blir så klart & brutalt tydligt, så greppar vi tag om hoppet som får leda oss framåt och vara en del av vår vardag. För vad har vi för alternativ? Vissa dagar känns ändå jobbigare än andra...

I två veckors tid nu har min högra fot varit sämre, med väldigt liten känsel i. Jag har fått börja hålla i mig i ledstängerna på tunnelbanan igen och balansen har känts vacklig. Jag har även börjat känna av domningar i armen, vilket jag inte gjort på väldigt länge. Igår när jag vaknade kändes hela högra sidan bortdomnad och jag stötte till vardagsrumsbordet flera gånger på morgonen [eftersom jag inte riktigt förnimmer min högra sida eller känner var kroppen ”slutar”]. Jag ville verkligen inte ringa, men kände att jag nog måste, så på väg till strålningen igår ringde jag upp min avdelning på Karolinska...

Det kom nästan några tårar, men jag hade det på känn... Full dos på direkten av kortisontabletterna igen en gång, i många veckor framöver. Tillbaka till ruta 1, alltså. Jag slutade med kortisonet för över en månad sen och trappade ner från full dos redan tidigare i höst när jag kom hem från rehabiliteringshemmet... Men tydligen har jag någon svullnad i operationsområdet i hjärnan just nu, eftersom något slår ut hela min högra sida. På måndag ringer de mig från min avdelning och har det inte blivit bättre då så tidigarelägger de min MR-röntgen av hjärnan som egentligen planerats till mitten av december...

Det skulle kunna vara värre, jag vet det. Och förhoppningsvis går även detta över så småningom. Men kortisonet & jag har inte på något sätt kommit bra överens och jag har varje dag de senaste veckorna verkligen glatt mig över att just de tabletterna fattas på min pillertallrik varje morgon. Men det hjälps inte.

I morse vaknade jag tidigt [samtidigt som Vincent gick och lade sig!] och jag har bestämt mig för att det får bli en fin dag idag, trots allt! Vincent & jag är på tumanhand hela helgen och vi ska mysa med massor av lussebullar, julmust, glögg & chokladpraliner! Vi firar ”Lilla Jul” på två ikväll [finländsk tradition] eftersom Patrick är hemma i Jakobstad och hjälper till med våra julbutiker och Black Friday hysterin [!!] och tjejerna har en helg i Vasa med sina vänner... Det är länge sen bara Vincent & jag fått rå om varandra och umgåtts på tumis, så vi skall skämma bort oss ordentligt i helgen, har vi tänkt! ❤️

Ha en julmysig lördag & ta hand om dej !

[Bilden är från samma tidpunkt ifjol och den här vackra synen möter mig varje dag, när jag går nerför trapporna till vår gata. Jag står ofta kvar en lång stund och beundrar utsikten och tackar för att just vi får bo här. Bilden är en av mina favoriter i telefonen, eftersom den påminner mig om barndomens jular med snökulorna som min bror & jag satt och skakade om i timmar...]

Gillar

Kommentarer