Lite dramatik i paradiset


Klockan är tolv på dagen och jag ligger och läser en bok ute i skuggan på vår terass när telefonen ringer. Jag ser på displayen att det är Vincent som ringer. Han är i skolan här på Lanta så här dags så jag undrar vad han kan ha på hjärtat.

-Hej mamma! [Vincent låter glad på rösten som han alltid gör]

-Jag har råkat få en spik i foten, men lärarna har fått bort den nu. Jag tror att det är bra om ni kommer och hämtar mig så att vi kan fara till Dr Salarin och rengöra såret.

Eftersom Patrick är mitt inne i en volleybollturnering så rafsar jag ihop lite pengar, dricker några klunkar vatten och går ner mot parkeringen. Jag tar en tuk-tuk till skolan där jag möts av flera elever som har rast och som visar mig vägen till Vincent. Han ligger på golvet utanför sitt klassrum med ena benet upphöjt i luften. Han har ett stort bandage runt vänster fot.

Det visar sig att det inte är en spik han fått i foten, utan ett armeringsjärn som gått långt in ovanpå vänster fot. Han satt fast med foten i järnet före hans lärare drog loss honom. Vincent, omtänksamma Vincent. Han berättar för mig att han tänkte att vi blir mindre oroliga om han själv ringer till oss och berättar vad som hänt, i stället för en lärare, och han tänkte också att en spik låter mindre farligt än ett armeringsjärn... Mitt i chocken och smärtan och direkt efter olyckan tänker han på hur VI känner det och vill inte oroa oss i onödan ❤️

Vännen Linus och jag hjälper honom upp i tuk-tuken och sen åker vi till Dr Salarin. Jag pratar lugnt med Vincent under hela resan och frågar hur han mår [jag är lite rädd för att han ska svimma]. När vi kommer fram till Salarins mottagningsrum får han lägga sig ner på en brits, en brits som inte alls ser ut som en sjukhusbrits där hemma, konstaterar jag snabbt. Själva madrassen är ihopsydd av många olika rutiga resttyger och ser mest ut som vilken återanvänd sittdyna som helst från de enkla restaurangerna på stranden...

Salarin öppnar bandaget och säger att det ser ut att ha gått djupt, så för att vara säker på att hon får rengjort såret ända in på djupet behöver hon göra en liten operation nu på direkten och öppna upp såret för att komma åt. Hon kommer att bedöva området först med några sprutor. Vincent blir såklart ledsen, orolig & nervös och jag är också lite chockad av det hela. Men har jag lärt mig nånting under mina egna operationer så är det att det aldrig blir värre än man tänkt sig och att det lönar sig att andas djupt och hålla sig lugn...

Jag sätter mig ner på en vit plaststol bredvid Vincent och håller hans hand. Jag uppmanar Vincent att han inte skall titta på, utan lägga sig ner på kudden i huvudänden av sängen och bara slappna av. Vi andas lugnt & djupt tillsammans och jag påminner honom att han inte får röra på benet. Jag pratar om sommaren som är på kommande, om när han tror att pappa skall sätta ut båten i år och när vi månne tar första båtturen till Rummelgrund och Orrskär...

Jag börjar känna mig lite kallsvettig och byter samtalsämne. Vi har ett underbart glasscafe’ här på Lanta som heter Two Scoops som gör sin egen underbart goda glass. Glassen är allas favorit här på ön och när Vincent var yngre hade han & jag en vana att alltid gå dit efter att han slutat skolan på fredagarna då vi tog ”helg”. Jag frågar nu Vincent där han ligger på britsen vilka glassorter som är hans favoriter nu igen? Han börjar rabbla upp sort efter sort, men efter en stund tystnar han och frågar varför jag inte håller honom i handen längre. Jag kämpar emot min yrsel, men det är ett faktum att jag kommer att svimma om jag inte lägger mig ner på golvet. Jag instruerar Vincent att fortsätta ta djupa andetag och försöka komma på fler glassorter medan jag sjunker ner på det vita kakelgolvet...

Jag lyfter upp fötterna i luften och gör allt jag kan för att hänga med i Vincents glasskunskaper och jag lyckas ta mig ur dimman utan att svimma. Jag tror att jag koncentrerat mig så mycket på Vincents andning att jag glömde att andas själv.

Nu märker även Dr Salarin och hennes sköterska att något händer med mig och de frågar oroligt om jag är okej. Jag viftar leende bort deras frågor nerifrån golvet och säger ”No problem! Just take care of my boy.” Jag känner mig som en pappa som svimmar vid en förlossning, typ. Det är ju jag som ska vara den starka, trygga personen för Vincent nu och så händer det här, mitt i operationen. Men vi skrattar åt det på vägen hem och Vincent tyckte att hela scenariet med mig liggandes raklång på kakelgolvet och svamla glassorter var ganska underhållande.

Jag frågade Vincent när vi kom hem efter operationen om han inte var rädd när han satt fast med foten där i armeringsjärnet? Jag undrade vad han tänkte. Då tittar han leende på mig och säger att det första han tänkte var ”vilken tur”! Vilken tur att detta hände just mig och inte nån av småttingarna på skolan, de som är 7-8 år, för de hade nog inte klarat av det ❤️

Nu går han på kryckor några dagar och åker in till Salarin varje dag för att rengöra såret och kolla att det inte blir infekterat i värmen. Han får inte simma på 7-10 dagar och ska vara i A/C:n så ofta som möjligt och volleybollen missar han förstås också. Men han är på gott humör och igår kom Elina med ett ”uppmuntrande kit” från hela klassen, en härlig korg fylld med godsaker som de samlat ihop till honom på 7 Eleven. På brevet från klassen där alla skrivit sina namn står det:

”Du har koll på Thailands alla HOT. Nu ligger du ändå med ett hål i din FOT. Ligga still och kolla Netflix låter dock inte helt FEL, nu hoppas vi att du blir HEL”

Såå gulligt! Värre saker har ju faktiskt hänt och nu gör vi det bästa av situationen. Jag får ju passa upp Vincent extra mycket nu, precis som när han var liten, och det gör jag mer än gärna ❤️

[Bilden är flera år gammal och jag tog den en fredag när Vincent var yngre och vi hade en av våra mysiga glassdater på Two Scoops - och för den som undrar så är bådas favorit Romrussin, nu som då]

Gillar

Kommentarer