Livets kontraster

Det är många surrealistiska kontraster man får uppleva i vardagen när man har cancer och lever i ovisshet. För att komma ihåg min sjukdomsresa har jag skrivit ner många av mina dagar för att kunna gå tillbaka i tankarna en vacker dag, för att hjälpa mig själv eller kanske någon annan. Idag delar jag med mig av min text som jag skrev precis denna dag för ett år sedan. De hade opererat bort den nya tumören jag upptäckt på mitt ben några veckor tidigare och vi levde i ovisshet, som så många gånger förut, om jag hade mer cancer i kroppen än den dottertumör de opererat bort. Vi väntade på svar från både blodprover, biopsi och Pet/CT röntgen.

8/6 2018:

Jag står i vårt långsmala kök i Stockholm med höga klackar & ljus sommarklänning. Frisyren är snabbt & rufsigt tillfixad och solen tittar in genom vårt stora köksfönster som står på glänt. Jag diskar undan det sista från frukosten och tittar samtidigt mot hallen. Jag iakttar Bianca som gör sig klar framför spegeln inför sin stora dag, hennes studentfirande med champagnefrukost & utspring på programmet. Hon är så fin! Jag känner lyckan & förväntningarna hon utstrålar ända in i köket och hon kan inte sluta le. Jag avbryts av att min telefon ringer. Jag torkar snabbt av händerna på den nya rosa kökshandduken med röda körsbär på och svarar. Det är min kontaktsjuksköterska från hudtumörkliniken på Karolinska. Hon ringer för att ge mig mina provsvar på de blodprov jag tagit för en vecka sen och även svaret jag väntat på från den extra biopsin de tog i ljumsken, eftersom jag verkar ha svullna lymfkörtlar på mitt högra ben...

Kontraster. Svart och vitt. Gott och ont. Jag tar ett djupt andetag och ser Bianca försvinna ut genom dörren med sin fina vita byxdress och de vackra bruna lockarna i hennes långa hår som rör sig vackert under studentmössan i luftdraget från dörren. Så vacker! Så ung! Med hela framtiden framför sig! Jag ropar Hejdå, Lycka till och Älskar dej till henne. Vi ses snart! Jag står med darrig hand och håller i telefonen och sköterskan upprepar det hon nyligen sa till mig: “Du ville veta dina provsvar, eller hur?” Jag funderar en stund. Vill jag verkligen det? Det var ju jag som ringde upp kliniken tidigare i morse och lämnade ett meddelande om att jag ville veta, men nu vet jag inte längre…

Sköterskan går igenom varje prov de tagit och förklarar siffrorna och vad värdena betyder. Jag håller andan (kan man hålla andan så här länge utan att förlora syret i kroppen?) Jag försöker utläsa så mycket jag kan i hennes röst och jag tänker att hon kanske låter så här positiv nu i början av samtalet så att det ska vara lättare för mig sen att ta emot de negativa beskeden på slutet? Men det kommer inga negativa besked idag, hon konstaterar bara att alla värden är inom ramen för vad som är normalt och t o m ännu bättre! Jag har B R A värden! Jag tackar henne otaliga gånger (så komiskt, som om hon skulle ha något att göra med mina värden) och sen lägger vi på. All is well. So far, so good. Bara att vänta 3 veckor till då på svaren från PET/CT röntgen. Patrick kommer in i köket och ser alldeles blek ut och han konstaterar att jag ler, så samtalet har gått bra, eller? Visst har jag goda nyheter? Jag skrattar oavbrutet, pratar i 110 och gestikulerar med armarna i luften och berättar stolt att jag har b r a värden! Väldigt bra (!) hemoglobin för en kvinna, sa hon! Yeeah! Hur bra är inte jag !?! Jag tar en svängom och gör några dansmooves. Känner mig så frisk! Så levande! Vi skrattar och kramar om varandra och det känns så mycket lättare än det gjorde för bara en stund sen...

Denna dag kommer jag att minnas för resten av livet. Biancas fina dag! Men jag kommer också att minnas den p g a den overkliga, starka känsla jag hade tidigt på morgonen, att jag måste få veta provsvaren just idag, istället för att vänta till måndag. Det var en sån stark känsla inuti mig när jag vaknade och nu blir denna stora dag så mycket bättre & lyckligare. Man säger att glädje & sorg går hand i hand och aldrig har jag upplevt det så tydligt som just idag...

Vi är i god tid till Biancas utspring och ser de överlyckliga studenterna springa nerför backen i Vanadislunden, med Bianca i täten, med höga glädjetjut och morgonbubbel i sina unga kroppar... Och när Bianca kommer fram till oss med världens största leende så brister allt för mig och tårarna går inte att stoppa. Det slutar med att både jag, Cornelia & Bianca står och gråter, skrattar och kramar varandra om vartannat och vi behöver inte uttala några ord. Jag vet. De vet. Vi vet. Det har tärt på oss alla så länge nu, oron för vad vi inte vet, men idag är det Biancas dag och vi firar henne, framtiden & livet ! ❤️

  • Livet
  • 6 135 visningar

Gillar

Kommentarer