Mammografi & Helklädd i vitt

[För 1,5 vecka sen]

Idag vaknade jag till strålande solsken och vidöppet sovrumsfönster eftersom vi sovit med öppet fönster hela natten pga värmen. Den lycka & glädje jag kände när jag vaknade byttes dock snabbt ut mot tårar & förtvivlan...

Jag öppnar upp facebook på min telefon och ser att det kommit ett sorgebud i Finlandssvenska Cancergruppen - den slutna gruppen jag är medlem i, för oss finlandssvenskar som drabbats av cancer. Jag läser namnet på kvinnan och känner ett sting i hjärtat. En mamma i min ålder till två flickor [i våra flickors åldrar] har lämnat oss i sviterna av bröstcancer. Så himla orättvist, så otroligt ledsamt...

Jag gråter i omgångar hela morgonen & förmiddagen och jag blir förvånad över hur djupt detta rör mig. Jag kände inte henne, hade inte träffat henne IRL, men vi blev vänner för drygt en månad sen på facebook tack vare min blogg & cancerresa (tror jag) och det visade sig att vi har många gemensamma vänner. Hon var så lik mig! Inte till utseendet, men till livet. Hon hade kämpat med sin cancer längre än mig, i över 10 år. Hon var en så glad & energisk kvinna som var egen företagare precis som jag och som reste till Thailand en gång om året med sin familj. Nu lämnar hon sin man och 2 fina flickor efter sig i stor sorg & saknad...

Vitt är saknadens färg och idag bestämmer jag mig för att klä mig i vitt från topp till tå. Jag traskar mycket låg i sinnet till Radiumhemmet för förmiddagens program, mammografi & ultraljud av mitt vänstra bröst där jag har en cancermetastas. Jag vill hedra minnet av Malin, som jag inte ens kände, men som lämnat så mycket kärlek kvar på jorden. Jag hatar denna sjukdom. Hatar, hatar, hatar den! Skitsjukdom!! Skit. Skit. Skit!!

Jag står framför mammografikameran och mitt bröst blir inklämt såsom det ska mellan två obekväma skivor i denna undersökning. Jag kämpar med att hålla tårarna tillbaka, jag tänker bara på Malin hela tiden och denna skitcancer! Jag går vidare till ultraljudsrummet efter mammografin och dit in får även Patrick följa med [han har väntat på utsidan hittills]. Jag klär av mig på överkroppen och lägger mig ner på den pappersklädda britsen och väntar på läkaren. Hon skall se om min metastas i vänstra bröstet har krympt på drygt en månad, eller vad statusen är. Jag är inte nervös, jag känner faktiskt ingenting. Förutom att jag är gråtfärdig och tänker på Malin hela tiden, som jag inte ens känner. Det kunde ha varit jag, det kunde ha varit jag [ekar i mitt huvud]...

Läkaren säger att metastasen ändrat lite i form, vilket är bra, och den har minskat någon millimeter i storlek - Tack, säger jag och klär på mig igen. Jag är så ledsen, så låg idag, men glad såklart över att just min lilla skitmetastas har minskat i storlek, men har så svårt för att glädjas för det just nu...

På eftermiddagen vill Patrick muntra upp mig och han tar mig på AW till vår favoritbar på Strandbryggan [eller rättare sagt, han cyklar dit i förväg så länge jag gör mig klar och sen väntar han på mig i baren som han brukar med sina ljusa slitna jeansshorts och en vit skjorta med uppkavlade ärmar. Han är så snygg, min man]. Jag tycker om våra dater när han står och väntar på mig i baren och tittar efter mig innan jag anländer. Jag gillar att han väntar på mig...

Efter varsitt vinglas i kvällssolen cyklar Patrick hem och jag tar tunnelbanan från T-Centralen, jag är så trött... På plattan (Sergels torg) hör jag plötsligt en röst bredvid mig: - Nämen hej, Pernilla! Är det du?!

Det visar sig vara min fina vän Erica, som jag inte sett på jätte länge. Hon har haft en jobbig dag, jag har haft en jobbig dag. Hon är på väg till Åhlens på Rea-shopping efter jobbet och jag säger att jag gärna följer med en stund. Vi kikar på en sjukt snygg vit/guldig lång kjol från Gestuz som hon sett på instagram, men vi konstaterar båda två att den inte är vidare praktisk då tyget är så styvt, så vi tittar vidare på resten av Rean...

Jag har tidigare under våren kikat på ett mörkrött smyckesskrin i råmetall format som ett äpple med guldtopp och förra gången jag var med Cornelia på Åhlens tittade vi på det tillsammans. Det var för dyrt för ett litet metalläpple, tyckte jag - men jag älskade det! Idag är det på -70% och jag säger till Erica att nu köper jag det! Nu blir det mitt och varje gång jag ser det på sängbordet med mina favoritsmycken i kommer jag att tänka på denna dag och fina Malin...

Erica & jag går upp på Paolo Robertos nya takterass ovanför Åhlens, beställer in ett par glas bubbel och pratar om livet & oron vi ständigt lever med pga cancern. [Erica har tyvärr också väligt mycket erfarenhet inom detta område och det kommer hon att gästblogga om hos mig så smånigom].

Jag tar tunnelbanan hem några timmar senare med så mycket bättre känslor i kroppen än när jag gick från mammografin tidigare idag och jag är så tacksam över att jag träffade Erica, just idag ❤️

[Bilden tog Patrick på Gotland för en vecka sen, när jag även den dagen bar allt i vitt från topp till tå, för att hedra minnet av Malin]

Gillar

Kommentarer

Resfredag/Annika,
Varma kramar till dig!
www.resfredag.se
StenhagenBettan
StenhagenBettan,
😢 du skriver så kännande
nouw.com/stenhagenbettan