Mardrömsbiverkningar

[Fortsättning från i fredags]

Vi kommer hem från strålningen lite före 11-tiden på förmiddagen och redan i hissen på väg ner till vårt område känner jag illamåendet komma krypande. Jag har också känt av frossa i hela kroppen en bra bit på vägen och nu skakar händerna så kraftigt att jag knappt kan hålla i den gröna smoothie som jag köpte med mig hem från sjukhuset som belöning.

Jag skyndar in genom dörren, hänger snabbt av mig koftan och tvättar händerna noggrannt. Jag tar av mig kläderna och kryper snabbt under mitt fluffiga duntäcke och drar en extra yllepläd ovanpå. Jag fryser & skakar så hela jag hoppar. Jag har frossa i en timme innan den går över. Jag pustar ut en liten stund tills jag märker att illamåendet börjar tillta. Jag lägger också märke till att jag har börjat få spänningar mellan tinningarna som trycker på. Det känns inte som huvudvärk, men jag tar en Alvedon för säkerhets skull, som man sagt till mig att jag skall göra. Det går en halvtimme och spännigarna i huvudet bara tilltar. Illamåendet har eskalerat i samma takt som smärtan i huvudet så jag slänger in en Alvedon till. Jag försöker ligga i sängen och hålla ut. Jag ligger och vrider mig pga smärtan i huvudet och känner mig plötsligt väldigt varm. Jag ropar på Patrick och ber honom känna mig i pannan - han ser vettskrämd ut och säger att jag är kokhet. Han springer efter en termometer och det visar sig att jag har strax under 40 grader...

Patrick ber mig dra av mig täcket och han öppnar upp fönstren. Han hämtar en handduk dränkt i iskallt vatten som han ber mig sätta på huvudet & pannan. Under tiden kräks jag första gången av många idag...

Jag börjar nu få panik över situationen med mitt huvud. Alvedontabletterna tycks inte hjälpa och spänningarna i huvudet ökar för varje minut och det känns riktigt obehagligt. Tanken växer snabbt inom mig och jag kommer bara på en enda sak som kunde tänkas hjälpa mig nu: Kortison! [Bland det värsta jag vet pga alla tråkiga biverkningar, så om jag frivilligt tar det är jag nog riktigt dålig]. Jag har slutat med de tabletterna för långt över en månad sen efter sju veckors nertrappning, men jag har fortfarande flera förpackningar hemma. Problemet är förstås att en läkare bör ordinera det, men jag har ju fått Kortison mot svullnad i hjärnan förut...

Jag kräks ordentligt en gång till och spänningarna i huvudet släpper inte det minsta, de ökar snarare. Jag börjar få panik nu och ropar på Patrick [som har fullt upp med att tömma mina kräkpåsar mellan varven och fylla på med kallt vatten i mina dricksglas].

-Patrick, jag börjar bli riktigt rädd nu. Jag känner igen den här smärtan i huvudet från natten när jag låg och kräktes på toagolvet i Thailand, då vi senare fick reda på att en av mina hjärntumörer hade börjat blöda. Jag slänger in kortison nu som jag vet att tar bort svullnad i hjärnan på bara några timmar ifall det är det jag har. Jag gör det nu, för jag står inte ut! Men jag vet förstås inte hur många tabletter jag ska ta...

Patrick hämtar medicinen medan jag kräks ännu en gång. När han kommer in i sovrummet funderar jag två gånger, blundar och slänger in 8 tabletter. [Jag tänkte först på 4 men är så rädd för att det är för lite.] Jag ber en tyst bön om att få behålla dem i kroppen så länge att de hinner göra någon verkan...

Jag funderar på om det är ett bra val jag gjort, jag känner mig faktiskt inte lika modig nu som för en stund sen. Jag ber Patrick ringa den akuta jouren på min avdelning och fråga en läkare vad vi ska göra. Jag börjar överväga att åka in och inser att jag inte kan spendera natten så här om inget förbättras. Patrick ringer gång på gång, men det är bara upptaget! Det ska inte vara det, så han kollar att han har rätt nummer och ringer om och om igen. Till slut svarar en sjuksköterska och han ”får” slutligen prata med 3 sköterskor varav den sista lovar söka upp en läkare som kan ringa upp honom.

Jag hinner kasta upp en gång till innan läkaren ringer, men det visar sig vara världens bästa läkare han får prata med! Hon frågar många frågor och förstår allvaret i situationen. Hon uppmanar oss att jag ska ta 16 tabletter Kortison på direkten och sen fortsätta ta samma dos flera dagar framöver så att vi får ner svullnaderna i hjärnan.

Patrick tackar henne många gånger och skyndar efter 8 tabletter till. Tänk att jag kände på mig att jag skulle ta cortisonet och att det inte var vanlig huvudvärk jag har. Jag är så stolt över mig själv för att jag litade på vad kroppen berättade för mig. Gör alltid det! Lyssna till vad din kropp säger dig ❤️

Bara redan ett par timmar efter att jag tagit de 8 första tabletterna börjar jag känna av lättnader i huvudet och när spänningarna försvinner blir jag också av med illamåendet. De två tabletterna Alvedon rådde bot på febern och jag kan nu krypa ner under det svala täcket igen och bara pusta ut och sova.

När jag sovit några timmar och det är sent på kvällen hör jag att det ringer i Patricks telefon, han är fortfarande uppe med barnen. Det är läkaren som ringer och frågar hur jag mår och om läget blivit bättre! Kärlek ❤️ Jag lyssnar på samtalet från andra rummet och ler för mig själv på kudden. Vilken jobbig dag, vilken pärs - en av de mest mödosamma dagarna i mitt liv - men jag klarade av den.

Jag undrar ibland hur mycket stark medicin och hur många jobbiga behandlingar min sköra lilla kropp skall klara av? Jag tycker att jag fått utstå tillräckligt nu. Jag längtar så efter en paus i behandlingar, jag börjar bli så slutkörd. Ska cancern verkligen ge mig en till svår kamp nu fastän jag redan har fått utstå så mycket så får den väl gära det då, men den ska inte för ett ögonblick tro att den har att göra med någon vekling! Jag ställer in blicken & tanken på de 4 strålbehandlingar av hjärnan jag har kvar framför mig och vad jag hoppas kommer att blir ett tumörfritt liv så småningom. Hoppet är det sista som överger mig ❤️

[Bilden från min ensamma promenad på Phi-Phi för några år sen får symbolisera min kamp och väg framåt mot ett friskt liv]

  • 20 424 visningar

Gillar

Kommentarer

Tanja
,
Sänder styrketankar! Är så imponerad av ditt sätt att tänka och du ska veta att du är en inspirationskälla!
Ellendelin
Ellendelin ,
Fy... Sänder massa styrkekramar till dig som behövt gå igenom detta <3
nouw.com/ellendelin
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
❤️ Styrke kramar ❤️
nouw.com/minresatumörmittliv
Anki
,
🙏🏻❤️Styrkekramar
Gun Enqvist
,
Må Gud välsigna dig och er all och ge er frid och styrka! <3
Malena,
Du finns i mina tankar och böner! ❤️
malena.se
Anne, Vasa
,
Åj fy vad hemskt! Massor av styrkekramar till dej! Hoppas, hoppas du slipper behandlingar efter dessa nu!
Yvonne
,
All kärlek till dig Pernilla och massor av styrkekramar
Siv
,
Du ÄR stark❣️🙂
Förstår och har ju oxå läst här, att du har dåliga dagar du oxå, men ofantligt stark är du!
Ingen vekling.. det ordet finns inte i din närhet, fast du oxå kan vara vek..
kram❣️
Mia
,
<3