Minnesbilder från operationsdagen

Hej fina ❤️

Hoppas allt är bra med dej!

Jag har nu varit hemma i snart en vecka och har fortfarande, 2 1/2 veckor efter operationen, ett bubblande glädjerus i kroppen. Lugnet som infann sig hos mig någon timme före operationen, efter att jag tackat nej till lugnande tabletter och rullades ut till operationssalen, har på något sätt dröjt sig kvar inom mig.

Jag tänker tillbaka på operationsdagen med endast bra känslor och först nu börjar jag minnas små glimtar från den där fredagsmorgonen. Jag inser att jag nog inte släppt fram de minnesbilderna inom mig förrän nu...

Jag ligger i min sjukhussäng och två sköterskor rullar ut mig och tar hissen till våningen där jag skall opereras. Jag svarar vänligt på deras frågor och märker att de försöker hålla mig vid gott humör. Många passerar oss i korridorerna och tittar ner på mig där jag ligger och ler lite nervöst i sängen. Jag känner mig blek & uttittad, men varm & trygg inombords. Jag ligger under Karolinskas vita lakan med händerna knäppta på magen, i den vita operationsskjorta som Patrick hjälpt mig med att knyta på ryggen alldeles nyss, innan de rullade ut mig ur rummet...

Jag tittar upp i korridortaken där vi kör fram och noterar hur nytt & fint allting på Karolinska är, t o m innertaken är perfekt målade. Jag noterar varje klockslag som lyses upp ovanför mig med jämna mellanrum, från de digitala skärmarna i taket. Tid... Tiden är inne för detta nu.

När jag rullas in i den stora, ljusa operationssalen får jag lite fjärilar i magen och hoppas att jag inte behöver vänta alltför länge tills de söver mig. Det behöver jag inte. De berättar att det kommer att ta lång tid att förbereda mig inför operationen [2,5 timmar får jag veta senare!] och att jag inte behöver vara med om det. De vill bara fästa lite grejer för hjärtljud etc innan jag får börja sova...

Det sista jag minns är att jag får provandas i en syrgasmask och ta några djupa andetag innan de injicerar sömnmedlet i armen. Jag berättar för narkosläkaren att jag har en rädsla för att vakna upp mitt i operationen och då ler han snällt mot mig. Han förklarar att om det är vad jag är rädd för så behöver jag inte oroa mig för det längre, han har full koll på läget och min sömn, intygar han mig om. Han förklarar hur det går till och hur han kan övervaka mig och det känns tryggt att höra. Några sekunder senare ber sköterskan mig att tänka på något fint, eftersom det är dags för min narkos.

-Då tänker jag på vår strand i Thailand , säger jag högt och alla i rummet ler mot mig.

-Sov gott Pernilla, säger sköterskan med mjuk röst, samtidigt som hon leende tittar mig i ögonen och stryker mig lätt över kinden... Jag somnar på en liten sekund och kan ännu idag inte förstå att det gick så snabbt att somna...

Jag vaknar och somnar om många gånger efter operationen innan jag kan hålla mig vaken så många sekunder att jag kan svara på de korta frågor som ställs till mig i uppvakningssalen. Efter ett par timmar vid uppvaket hinner jag bara köras in till mitt sjukhusrum när Patrick leende kommer in genom dörren. Han har varit så orolig för mig, berättar han, eftersom vi av någon anledning tänkte oss att operationen skulle ta endast ett par timmar. Så när Patrick otåligt gick och väntade på att kirurgen skulle ringa upp honom direkt efter operationen som han lovat, hade han inte ens börjat operera mig ännu... Men nu sitter han här framför mig, min Patrick, och ler med en sån tacksamhet & lättnad som jag sällan upplevt i någons ögon. Han har varit orolig för mig. Jag förstår honom och kan känna och se vad han tänker. Jag tänker likadant.

Från det första ögonblicket jag slog upp ögonen efter operationen, och fortfarande ännu idag, känner jag en sådan äkta glädje och stor tacksamhet inom mig, över att vi nu är så här långt och att allt har gått så bra. Mitt glädjerus efter operationen håller i sig och det är något fint att vara tacksam över. Många gånger efter mina tidigare operationer har jag känt mig nedstämd och ledsen till mods ett bra tag efteråt, så jag förstår att ta tillvara på denna fina känsla nu. Jag kan inte minnas när jag senast var så här glad & sprudlande! Det var nog länge sen...

[Bianca tog den här bilden nu i lördags när hon var här i Stockholm och hälsade på. Vi gick spontant in i en vacker kyrka som vi passerade när vi var på stan...]

  • Livet
  • 9 333 visningar

Gillar

Kommentarer

BellEveTherese
BellEveTherese,
Vilken målande beskrivning, vilken värme i texten. Du skriver så man verkligen blir berörd. Jag blir så glad av din glädje också, du är så värd den 💛 Många kramar
nouw.com/bellevetherese
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229