Möten i livet

Jag har under de senaste veckorna träffat personer som jag inte hade kunnat förvänta mig att träffa annars, om det inte hade varit för min hjärntumör och vad den ställde till med. Idag vill jag dela med mig av ett fint möte jag hade på neuroavdelningen för ett par veckor sen, när jag var inlagd för min hjärnblödning...

Han sitter framför mig och stirrar rakt fram, jag märker att han inte vill möta min blick och jag respekterar det. Jag såg honom redan igår när jag skrevs in och nu råkar vi bli placerade vid samma lunchbord, två dagar i rad. Jag iakttar honom lite i smyg och ser hur stelt han sitter i sin rullstol, han har nog riktigt ont tänker jag. Jag ser plåstret över halsen, syreslangen fäst i näsan, men mest av allt ser jag och känner av hans uppgivenhet i rummet...

Är det något jag lärt mig respektera de senaste åren så är det en människas integritet. Jag har alltid varit en väldigt öppen och glad person själv, men jag har nu också själv fått uppleva stunder i mörker och stunder av förtvivlan som gjort att glättigheten nödvändigt fått sig en törn i mig. Man kunde tro att man kommer långt med att alltid sprida lite glättighet varstans runtomkring sig där man går, men det gör man inte. Det skall finnas en tydlig gräns av respekt i svåra stunder och glättighet är det sista som hjälper en person med rädsla & ångest.

Till middagen samma dag på sjukhuset bestämmer jag mig för att få ögonkontakt med honom. Jag hoppas få bli placerad vid hans bord, bara en gång till. Jag vet inte vad jag har för förväntningar, men jag känner bara så starkt att jag behöver få se denna unga man i ögonen och hälsa på honom, det skulle göra mig lugn. När jag kommer fram till matborden sitter han redan där, och platsen bredvid honom är ledig! Nu går jag fram och sätter mig ner, och säger bara hej, bestämmer jag mig för...

Det blir bara ett kort hej första gången denna dag, men våra blickar möts under den korta sekunden vi hälsar på varandra och jag hinner avläsa så mycket i hans blick. Inte kunde jag ana alla djupa samtal vi skulle få tillsammans de närmaste dagarna efter denna lilla öppning...

Det var en dykolycka. Ett tidigt dopp i havet, i början av sommaren, med huvudet före. Sen tog botten emot och inget har varit sig likt sen dess. Han har familj, fru med två små barn. De skulle ha flyttat in i sitt drömhus ute på klipporna nu i sommar, som de byggt i flera år, men han kommer inte att kunna ta sig fram där nu. Allt är ovisst för honom och det enda han vet med säkerhet är att han aldrig kommer att kunna gå igen. Med lite tur & massor av viljestyrka kommer han nog att kunna använda sina armar maximalt igen en dag, det kände jag varje gång vi sågs, men rullstolen kommer han tyvärr inte att kunna leva utan längre. Ett dopp, ett dyk senare ner i det mörka vattnet och ingenting är sig mera likt...

Jag kunde inte göra mycket mer för honom än finnas där vid måltiderna och lyssna. Det finns stunder i livet när vi måste förstå att hålla tyst med lösryckta, peppande ord och mina stunder med honom var definitivt sådana. Inga ”jag förstår” utdelades från min sida och det enda jag gjorde var att lyssna på det han för dagen valde att dela med sig av. Jag fick den finaste av lärdomar tack vare mötet med honom.

Varför delar jag med mig av hans öde här på bloggen idag? Jag vet helt ärligt inte. Men jag känner så mycket för honom och tänker att det kaske ger någon någonting... Jag tänker ofta på honom och allt han hann dela med sig av till mig, innan jag åkte hem från sjukhuset igen, i väntan på min operation. Jag funderar mycket på alternativet, att jag inte hade lyssnat på min inre röst och lite envist sökt kontakt med honom. Tänk om jag bara hade struntat i att över huvudtaget hälsa på honom när han trots allt inte verkade intresserad av någon som helst kontakt i början?

Gör vi ofta så i livet? Visst gör vi det? Intalar oss själva att vi stör om det börjar knaga lite och bli obekvämt för oss själva? Hur stort är steget för mig att verkligen se och känna in en främmande människas behov i min omgivning? Hur lätt ger jag själv upp fastän det känns som om jag borde agera? Vad är vi rädda för?

Djupa frågor en mulen torsdag härifrån Stockholm ❤️ Ta hand om dig så hörs vi snart igen!

[Bilden av mig och Vincent i Sandhamn är från förra sommaren]

  • Livet
  • 12 804 visningar

Gillar

Kommentarer

Birgitta
,
Exakt så är det mången gång. Dessa människomöten, som kan vara så avgörande och så lärorika. Vi kan lära oss så mycket. Förvalta. leva vidare. Styrkta. Så lite vi vet om morgondagen och vad som finns där för oss. Hoppas allt går bra med dig nu efter operationen. Styrkehälsningar!
wordlycornerblog
wordlycornerblog,
Det här är så fint, och så viktigt. Jag gör själv så ofta, tänker att jag stör. Att jag inte ska hälsa på, för jag är bara ivägen. Att jag inte ska fråga, inte lägga mig i. Men de gånger jag tar mig igenom och ur det, så leder det alltid till något fint. Och vad trodde jag skulle hända? Som du säger, vad är det vi är rädda för? Kram
nouw.com/wordlycornerblog