När världen stannar - igen en gång

Nu har jag upplevt att världen stannar så många gånger, så jag har tappat räkningen. Det räcker nu, känns det som. Jag är redan vingklippt i livet och hankar mig fram och försöker hitta tillbaka till mitt trygga jag efter allt jag varit med om, jag har ännu inte bearbetat eller lagt bakom mig de många operationena eller sjukdomsperioderna.

I mitten av september, för bara 2,5 månader sen, satt Patrick & jag i bilen på väg hem från Lund, vi hade hjälpt Bianca med flytten till nya studiebostaden, och min telefon ringde. Det var doktor Bauer som ringde för att ge mig det underbara och overkliga beskedet att jag nu var tumörfri och att den senaste tumören de hade opererat bort var godartad, fastän alla trodde och allt pekade på att den skulle vara elakartad - vilken lycka! Helt obeskrivligt! Patrick och jag skrattade och grät om vartannat i bilen på väg hem och Patrick visste inte vad han skulle göra av sin glädje, så han tutade med bilen lååånga, ljudliga signaler, mitt på motorvägen! Jag skrattade av upprymdhet! Jag kan ännu känna den ofattbara glädjen vi kände i våra kroppar, upprymdheten blandat med den enorma lättnaden. Detta var så nyligen, en bättre fredag i våra liv, och precis när våra skratt knappt tystnat så är vi tillbaka i det ovissa igen…

För några veckor sen såg jag ett nytt märke på min vänstra underarm, en väldigt liten upphöjning på några millimeter som de flesta nog inte skulle bry sig om, men den var blåaktig under huden, precis som min elakartade tumör var i våras. Så jag beställde tid till min onkolog Johan för säkerhets skull, fastän både Patrick & jag trodde att det var ett minimalt åderbråck jag fått. Jag blev ju helkroppsscannad nyligen på sensommaren, och då fanns ingenting där, så jag ville bara få bekräftat att detta var ett ofarligt åderbråck jag fått nu ...

Det är måndag morgon för drygt en vecka sen. Jag sitter och väntar på min tur i det knökfulla väntrummet inne på avdelning G4 på Karolinska, Mottagningen för Huvud- hals- lung - och hudcancer. Den heter så, “min” avdelning. Det blir min tur och jag går in till Johan. Han är lika lugn och sparsam med orden som alltid, som en snäll liten farbror, och han ler mot mig när jag frågar hur han mår. Han undersöker mig och känner på min nya knöl och säger lugnt: “Vi skall ta en biopsi på den här redan idag. Det här är inget åderbråck. Om en vecka träffas vi igen och då får du svaret från biopsin. Det blir troligen operation i vilket fall som helst. Det är sannolikt att det du har på armen är en tumör”. Jag fattar ingenting och tankarna snurrar i mitt huvud och jag tänker för mig själv: Va? Alltså va?? Hur är det möjligt?? Hallå, jag har ju precis lärt mig gå normalt igen utan smärta efter förra operationen, come on !!

Johan uttalar många meningar, men jag hör inte vad han säger, jag ser bara att hans läppar rör sig. Han ler mot mig på sitt snälla vis, men jag hör faktiskt inte vad han säger. Det sista han säger till mig hör jag i alla fall, och det är att han tycker att jag skall fara och äta en god lunch innan biopsin och att jag skall gå genom parken till Radiumhemmet (där biopsin skall tas), för parken är så vacker så här års…

Jag åker ner med hissen till cafeterian och köper en sallad. Står och stirrar på kyldiskens alla vattenflaskor i olika smaker och försöker föreställa mig vilken smak jag tycker om, men kommer fram till att inget kommer att smaka något nu ändå. Jag ler som per automatik åt damen i kassan och betalar för min ceasarsallad och min smaklösa vatten. Jag sitter och petar i salladen och allt snurrar. Jag ringer mamma... (Patrick ringde jag direkt jag gick ut från Johans rum, men jag minns inte vad jag sa till honom heller)

Jag ställer ifrån mig den ouppätna salladen och tittar ner på kartan som en sköterska stack åt mig i handen, hon verkligen tryckte ner den i min hand, så att jag skulle hitta till Radiumhemmet. Jag har ju varit där förut, men allt snurrar nu och jag går med kartan fullt utvecklad framför mig där jag går. Måste se rätt knäppt ut, som en förvirrad turist bland sjukhusbyggnader...

Jag virrar runt något extra varv nära parken innan jag ser Radiumhemmet framför mig, med sina stora äckliga bokstäver. Jag tar ett djupt andetag och går in, tar hissen upp till andra våningen där alla biopsier görs och tar en nummerlapp. Tänker för mig själv att detta är normalt, andas lugnt nu Pernilla, du tog ju en nummerlapp bara. Nummerlappar tar man ju vid banken, posten och...

Mitt nummer ropas upp mitt i mina tankar och en sköterska tar mig till ett rum och ber mig lägga mig ner på en brits innan läkaren kommer. Jag tittar upp i taket och då får jag världens flashback och allt det gamla jag går och bär på kommer över mig. Jag ser planschen i taket som jag sett flera gånger förut, planschen med olika fjärilsarter, det är samma rum jag hamnat i, igen en gång. Ett stort, kallt rum med mycket slangar och operationsgröna attiraljer och med en enda “ljuspunkt”, fjärilsplanschen i taket som man skall ligga och titta på, förmodligen för att den skall ha en lugnande effekt - så patetiskt!! Läkaren kommer in i rummet och frågar om jag vet vad som kommer att hända och om jag gjort det förut? Jag skrattar till och säger att här har vi minsann allt på klart, jag vet exakt vad han kommer att göra och jag vill bara ha det överstökat (usch, så otrevligt jag uppför mig !)

Biopsin är gjord och vi får vänta drygt en vecka på svar. Denna förlamande väntan. Denna jobbiga, olidliga väntan. Det man inte får tänka, tänker man och det man borde tänka, tänker man inte...

I tisdags (för 3 dagar sen) hade den längsta veckan & väntan på länge passerat och jag fick träffa Johan igen och fick svaret från biopsin. Det visade sig att den lilla upphöjningen jag har på armen är en ny dottertumör till mitt malignt melanom för 2,5 år sen. Om en vecka skall jag genomgå Pet CT screening igen så att de får kolla igenom hela kroppen och på Luciamorgonen blir jag opererad. Hur jag känner mig? Ledsen & besviken, matt & lamslagen, men ändå hoppfull. Faktiskt! Jag ger mig inte och jag är i så trygga händer, i dubbel bemärkelse. Specialisterna på Karolinska tar väl hand om mig. Min familj och mina vänner håller om mig i sina tankar, handlingar & böner❤️

Igen en gång stannade världen för mig. Igen en gång börjar jag om från ruta 1. Men igen en gång känner jag mig också buren och igen en gång ser jag livets mening i nytt ljus och alla konturer i omgivningen förstärks och allt blir bara så otroligt vackert. Det är här & nu som gäller, vänner. Här & nu. Nu & För alltid.


[Hade svårt att bestämma mig för vilken bild jag skulle ha med i detta inlägg, men det fick bli en bild som Cornelia tog av mig i maj när jag också levde i ovisshet p g a cancern och det gick inte att le på en enda bild, hur mycket jag än försökte och hur många bilder hon än tog...]


Gillar

Kommentarer