Nya metastaser & Ny plan


I torsdags 10 januari

Jag står bakom disken i vår mysiga inredningsbutik i Stockholm och jag har ännu en gång pratat med en fantastisk kund som delat med sig av sitt liv, när min telefon ringer. Jag ser att det står "okänd - inget uppringnings id" på skärmen och det betyder bara en sak, att det är någon från Karolinska som ringer mig. Jag svarar snabbt och hör min onkolog Johan presentera sig med sitt fullständiga namn och vilken avdelning på Karolinska han ringer från. Det känns som att en halv minut går innan han presenterat sig klart och jag tänker att det skulle räcka med att han bara sa "Hej det är Johan" så visste jag vem han var, jag känner ju igen hans lugna röst vid det här laget...

Det har kommit in så många nya människor i mitt liv det senaste halvåret, nya bekantskaper som inte funnits om inte min cancer hade öppnat upp dörrarna för det. Johan och min kontaktsjuksköterska Tarja är bara ett par av många underbara personligheter på Karolinska som jag inte träffat annars såklart, men jag har också träffat så många fina människor i vår butik. När jag bestämde mig för att börja blogga om min sjukdom, så tog jag ett beslut om att vara helt öppen med den, och det har jag även varit i butiken. Jag har märkt, att om jag visar mig sårbar och berättar att jag går igenom något svårt, så öppnar även andra dörrarna till sitt liv för mig.

När jag har mått som sämst har jag haft som mål på morgonen att göra åtminstone en person om dagen glad och det har varit så lätt att göra det i vår butik. Jag har blivit expert på att läsa av människor som mår dåligt, eftersom jag mått dåligt själv. Om det kommer in en person som ser ledsen ut, går jag fram till henne och berör henne försiktigt på armen och frågar med ett leende hur hon har det idag? Reaktionen är alltid så underbar. När du verkligen undrar hur någon mår från hjärtat och visar att du bryr dig så händer saker. Jag har fått ta del av så många livshistorier i butiken de senaste månaderna och fastän de är sorgliga historier har vi som samtalat om dem på något sätt ändå gett varandra styrka & ny energi att gå vidare...

Men tillbaka till min livshistoria och Johans samtal i torsdags. Han vet att jag har väntat otåligt på kallelserna till strålning & operation, men nu när han ringer berättar han att planen för mig har ändrats. Specialisten på Radiumhemmet som gått igenom mina röntgenbilder har upptäckt 2-3 tumörer till på lungan som de inte upptäckt tidigare och detta förändrar situationen. Det innebär att jag har för många tumörer för att de skall kunna punktbestråla dem alla. Jag lyssnar noga på vad Johan säger och utestänger allt annat och jag glömmer för en stund att jag står i butiken och har kunder runtomkring mig. Jag stirrar rakt fram och håller andan och jag befinner mig igen en gång i en tyst bubbla där allt som sker runtomkring mig tystnar och känns avlägset...

Okej, hör jag mig själv säga till Johan efter varje mening han uttalar. Okej, upprepar jag för mig själv. Okej, fler tumörer... Igen. Planen har ändrats, tryggheten har rubbats och jag söker efter något att hålla mig fast vid. Bilden jag arbetat upp för mig själv i mitt inre, där jag ser framför mig hur jag genomgår strålning & operation, måste nu bytas ut mot en ny bild. Det kommer att ta tid, mer tid än jag har före den nya behandlingen sätts igång...

Johan berättar att det nu blir immunterapi för min del, den fina Nobelprismedicinen, och de planerar att sätta igång behandligen direkt. Nu på tisdag träffar vi Johan som går igenom alla medicinska detaljer kring behandlingen med oss och därefter tar vi lite blodprover och sen är det inte många dagar kvar innan den nya resan börjar. Jag vet inte så mycket om det praktiska kring denna behandling annat än att jag får den via dropp med några veckors mellanrum och att den redan hjälpt väldigt många med större spridningar än mig.

Tacksamheten jag känner inför den amerikanske forskaren James P. Allison som fick Nobelpriset i medicin [han som fortsatte sin forskning trots att han först blev utskrattad för sin teori av sina kollegor] går inte att beskriva med ord. Nu ser jag verkligen fram emot tisdagen och fortsättningen som följer, för nu äntligen börjar min resa mot ett tillfrisknande och jag hoppas att min kropp skall ta emot medicinen på det sätt som vi hoppas på ❤

[Bilden tog Cornelia utan min vetskap för några månader sen, en fin solnedgång på vår strand på Lanta, precis nedanför Slow Down där vi bor]

Gillar

Kommentarer

Resamedbarn
Resamedbarn,
Håller alla tummar att din kropp svarar bra på behandlingen. Kramar till dig
nouw.com/resamedbarn
Julia Holmqvist,
Tack för att du delar med dig, fina Pernilla! Tänk att du ännu trots allt kan gå in med en sån inställning om dagarna, att göra någon annan glad. Det behövs mera såna energispridare i världen! Ber om en snabb tillfriskning och massor av styrka till dig, Kram
www.juliaholmqvist.com