Påminnelse om Livet ❤️

Texten som jag delar med mig av idag skrev jag för drygt ett år sen, den 15.8 2018. Detta var innan jag fick spridd cancer och innan vi visste att vår tuffaste resa hittills fortfarande låg framför oss. Så lite vi visste då. Tänk, att vi för bara ett år sen trodde att vi skulle få lägga allt vad cancer heter bakom oss och få ett avslut. Idag känns det ofattbart att tänka på.

Hur lyckliga & tacksamma kände vi oss för ett år sen tack vare den tumörfria nyheten? Inte tillräckligt, om du frågar mig idag. Jag har läst min egen text från ett år sedan så många gånger den senaste veckan, att jag nästan kan den utantill. Jag försöker förstå varför jag inte var lyckligare än mina skrivna rader avslöjar för mig. Kanske var jag ännu kvar i stadiet där jag inte kunde ta till mig lyckan ännu? Kanske förstod jag inte då, för ett år sen, storheten i att få vara tumörfri?

Det känns märkligt att läsa om det första besöket på Radiumhemmet, där jag upplevde att alla var så mycket sjukare än mig. Om jag promenerade dit nu idag skulle jag nog uppleva att jag är ”på samma nivå” som de övriga patienterna... Det känns ändå inte smärtsamt för mig att läsa texten idag, trots allt, för den påminner mig om att fortsätta vara tacksam för det som är. Just nu, i mitt liv.

Varsågoda, här kommer texten från ifjol:

”För två veckor sen fick jag det underbara beskedet att den tumör jag har inne i mitt högra ben inte är farlig och att de många cellprov de tog för en månad sen inte visade på något elakartat. Men de vill ändå operera bort tumören eftersom den visar sig ligga inne i mitt skelett, inte i närheten av skelettet som de till en början trodde. Vi träffade en ortoped i måndags och det blir operation redan nästa vecka. Operationer är inget jag gillar, verkligen inte, men det ska ändå bli skönt att lägga detta bakom oss nu och få ett avslut.

Några kvällar efter de underbara provsvaren gick vi på en kvällspromenad. Patrick frågade som vanligt åt vilket håll jag ville gå och jag hörde mig själv säga "mot Karolinska". Vi bor på 10 minuters gångavstånd från sjukhuset och har gått den sträckan otaliga gånger under våren & sommaren, ofrivilligt. Men nu kände jag att jag ville se hur Karolinska ser ut på kvällen och himlen såg som vackrast ut åt det hållet. Den här kvällen såg jag sjukhuset med nya ögon. Jag blev tårögd och varm inombords när vi närmade oss byggnaden. Jag kände så mycket tacksamhet och värme till alla som jobbar där och all kunskap de besitter. Den byggnad som jag upplevt så skrämmande och sett som ett hot, såg nu så trygg och välkomnande ut. Rent av vacker under den rosa kvällshimlen...

Jag tänker på alla som fortfarande lever i ovisshet och på alla som är svårt sjuka. Vi har sett alldeles för många allvarligt sjuka i väntrummen under hela våren. Den jobbigaste dagen för mig var när jag besökte Radiumhemmet för första gången, en tidig majmorgon. Att stå där framför byggnaden och läsa RADIUMHEMMET med stora bokstäver och försöka ta in att detta besök faktiskt gällde mig, gjorde att jag bara pga det kände mig sjuk. Den dagen och de patienter jag mötte där i väntrummet glömmer jag aldrig och det har satt djupa spår i mig. Jag skäms för att jag många gånger i livet har gått och trott att jag har stora problem, när jag inte haft några alls. Och ibland, vilket är ännu värre, har jag bara känt mig allmänt uttråkad i livet och även sett det som ett problem de dagar jag upplevt tristess! Över att jag inte haft något vettigt att göra!?

Denna morgon i Radiumhemmets väntrum kände jag stor skam. När jag bytte blickar med de andra patienterna som satt där, de som var så mycket mer allvarligt sjuka än mig, var det som om jag kunde läsa deras tankar. Jag förstod plötsligt så tydligt vad som är viktigt i livet och vad som inte är det. Hur jag alltför sällan känt tacksamhet till små saker i vardagen som egentligen är stora, viktiga saker när du är sjuk och inte kan påverka din situation.

Jag lovade mig själv där och då, i Radiumhemmets väntrum, att jobba på att känna större tacksamhet till livet. Varje dag. Always. Jag har sagt till Patrick, att den dag jag tappar bort mig själv i livet igen och glömmer bort att jag faktiskt inte har några problem så länge jag får vara frisk, så ska han ta mig i handen och leda mig till dessa sjukhuskorridorer, be mig sätta mig ned bland de allvarligt sjuka och låta mig uppleva det igen, för att påminnas. För så lätt glömmer vi människor och så svårt är det för oss att vara lyckliga i det lilla, att känna äkta tacksamhet och att ta in den ofattbara glädjen i att få vara frisk.”

Med dessa rader vill jag denna söndag påminna dig om hur bra du har det om du får vara frisk. Att du ska ta vara på livet NU, när du kan det. För det rullar på hela tiden, som du vet... Boka den där resan. Besök den där vännen. Ordna den där festen. Lev lite mer! Gör saker som gör Dig lycklig och upplevelser som ger Dig nånting fint och var ödmjuk inför alla du möter, för du vet inte vad den andre går och bär på ❤️

All kärlek,
Pernilla

[Bilden är från en dagsutflykt till Phi Phi öarna i våras. Jag kände för att gå rakt ut i det varma vattnet mot de vackra Longtailbåtarna vid horisonten, så jag gjorde exakt det...]

  • Livet
  • 11 102 visningar

Gillar

Kommentarer

Helén
,
Varma tankar o böner från din lärare i ettan i Skogsparkens skola! Har själv också haft malignt melanom i våras o bröstcancerbehandling 2017.
StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Vi har mycket att glädjas över och vara tacksamma för.
nouw.com/stenhagenbettan