Så vad händer nu?

Jag sover länge idag och stiger upp först strax efter 10 när solens strålar lyser varmt på mig genom sovrumsfönstret. Det är blodprovstagning idag igen och jag hade tänkt gå till Karolinska redan efter 8 när det är mindre köer, men nu behövde kroppen tydligen en sovmorgon i stället, bra så!

Jag går i strålande solsken till Karolinska och känslorna bubblar i mig. Jag grät när jag vaknade i morse. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det, men jag kände mig så ledsen. Nu när jag går Torsgatan fram tränger tårarna fram igen, men den här gången är de glädjetårar. Jag går och lyssnar på min favoritlåt, den låt som vuxit fram till att bli min ”kämparlåt” och ”jag ska bli frisk låt” under min sjukdomstid och tårarna rinner nerför mina rosiga kinder. Jag känner mig plötsligt så sedd, så värdefull.

Det är fortfarande så mycket att ta in, så mycket att vara tacksam över. Jag kan inte förstå att jag är så här lugn fastän de hittat en knöl i mitt bröst, men det är nog för att jag har så mycket att fundera på just nu, så det är svårt att fokusera. Det viktigaste är ju ändå att immunterapin fungerar på mig! Att min kropp tar hand om de luriga metastaserna som tycks vilja ploppa upp och trivas så bra i min kropp. Knölen i bröstet får de väl i värsta fall operera bort, det är väl inte hela världen. Jag har blivit bra på att inte ta ut något i förskott - för man vinner ingenting på det!

Jag sitter i väntrummet vid laboratoriet på Karolinska och känner mig helt lugn. Jag vet redan på förhand att de kommer att ha svårt att hitta en bra blodådra att sticka i, för mina ådror på armarna är så sönderstuckna vid det här laget och sköterskorna säger att de ”kryper undan” när de ska sticka mig. Så det blir förmodligen många stick och mycket grävande även idag. Men det gör ingenting, för jag kan ju inte kontrollera det och då väljer jag att släppa det.

En annan sak jag inte tycks kunna kontrollera är min vikt. Jag lovade min dietist att jag skulle jobba på att gå upp några kilon så fort som möjligt. Detta var för 2,5 månader sen och jag har väl lyckats gå upp knappt ett kilo sen dess, fastän h u r jag försöker. Men jag tar ingen stress av det heller. Jag följer hennes kostråd och häller på så mycket olivolja jag kan på all mat jag äter [visste du att en matsked olivolja innehåller 130 kalorier ?!], sätter dubbla skivor ost på frukostmackan osv...

Mitt liv kommer nog att se så här okontrollerbart ut nu minst 1,5 år framåt, för så länge kommer nog min immunterapi att hålla på eftersom den fungerar. Jag är bunden till att vara på plats på Karolinska var 4:e vecka för behandling och 1-2 ggr i månaden för blodprovstagningar. Och varje gång jag besöker Karolinska köper jag en grön smoothie i restaurang Livet och unnar mig en god lunch på stan för att jag varit så duktig. Det kommer att bli bra ❤️

[Bilden tog jag i augusti ifjol efter ett sjukhusbesök och det har blivit många gröna smoothies sen dess]

Gillar

Kommentarer