Sämre dagar ...

[Söndag 5.1]

Jag fick njuta av ett drömnyår här på Lanta och en perfekt vecka under Thailands sol [läs skugga för min del] och jag är verkligen överlycklig och så tacksam för det. Men efter bättre dagar följer sämre. Jag fick hög feber i fredags som kom i vågor fram till lördag kväll, men jag hade kontroll över den med febernedsättande ända fram till söndag...

Det är sen söndagseftermiddag och solen håller på att gå ner. Jag pustar ut med ett glas vitt på takterassen med Patrick och vi konstaterar nöjt att vi tycks ha slagit kampen mot febern ännu en gång. Vi ser fram emot en kväll i fina vänners sällskap, vi är på väg till Petras 40-årsmiddag som är en överraskning och jag glädjer mig över att få må så bra att vi kan åka.

Det blir en fin kväll som slutar tidigt för vår del eftersom jag är så trött, men vi åker mycket nöjda hem. Jag mår lite illa och går och lägger mig direkt. Efter ett par timmars sömn vaknar jag plötsligt av att jag måste kräkas, så jag springer [läs haltar fram] till toan och hinner fram precis i tid...

Det blir en lång natt på toagolvet. Jag kräks med täta mellanrum, jag tappar räkningen på hur många gånger. Jag kräks oavbrutet i 6 timmar. Vissa kräkningar är så häftiga att jag kissar på mig samtidigt som jag kräks. Jag ber Patrick breda ut en handduk och en kudde till mig halvvägs in till badrummet, det finns ingen chans för mig att hinna fram från sängen i tid [jag hinner knappt sätta mig upp vissa gånger]. Jag kräks tills det bara finns den gula magsaften kvar att kräkas upp. Jag kräks t o m längre än så, jag kräks tills det bara finns själva kräkreflexen kvar, den som gräver efter något djupt nere i magen och som söker efter något att få upp, men det kommer inget... Bara en obehaglig smärta.

När solen går upp många jobbiga timmar senare vänder jag försiktigt på huvudet mot vår uteterass. Ögonlocken känns tunga som bly, men jag lyckas kisa så mycket med ögonen att jag ser ljuset sippra in genom glasdörrarna. Jag ligger naken på min handduk som är nerkletad med slem och kiss och jag tänker att det inte kan bli så mycket värre än det här...

Precis när den tanken slår mig söker sig en strimma solljus in genom glasdörrarna och lyser upp en del av mitt ansikte. Jag vaknar till liv igen och får några fina tankar... Solen som går upp mellan de gröna bergstopparna framför mig går upp för mig med, fastän jag ligger här och känner mig eländig. Fåglarna som sjunger vackert där ute denna tidiga morgon kvittrar lika mycket för mig som för alla andra. En helt ny dag ligger framför mig, oberoende av hur den börjat och hur jag väljer att ta emot den...

Jag får ny energi och ropar ynkligt på Patrick som stödjer upp mig och leder mig till duschen ännu en gång. I samma andetag som jag för ett litet ögonblick njöt av soluppgången & fågelkvittret, släppte illamåendet så pass mycket att jag fick lite ny energi att tvätta av mig och krypa ner i sängen bland svala lakan och somna om...

Det har varit en lång vecka inomhus för min del efter denna natt, men de två senaste dagarna har jag mått lite bättre och vi har kunnat gå ner till stranden och njuta av den vackra solnedgången tillsammans. Jag är så tacksam för det ❤️

[Denna fina bild tog Vincent när vi bodde en natt på Koh Lipe för några år sen. Trots utsikten från hotellrummet, med det kristallklara turkosgröna vattnet alldeles framför oss, valde han att ta en svartvit bild... Idag kan jag också se det vackra i denna bild och det är en av mina absoluta favoriter]

Gillar

Kommentarer

Siv
Siv,
Säger samma som tidigare kommentar..
Förstår att vara tacksam en stund efter att jag läst din olycka.. styrka åt Dig❣️
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
❤️❤️❤️❤️nouw.com/minresatumörmittliv
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229