Snälla, inte i hjärnan...

[Igår, måndag]

Jag vaknar av att solens strålar letar sig in i vårt halvöppna sovrumsfönster i Stockholm. Jag ler och tackar för dagen som kommer. Jag har en sån fin energi idag och ser fram emot några intensiva men roliga jobbdagar på Formexmässan denna vecka [mässan för inredare och branschfolk].

Jag dricker två koppar kaffe ur min rävmugg denna morgon, gör ostmackor åt Vincent och skickar iväg honom till skolan för höstterminens första skoldag. Sitter och jobbar en stund på datorn i soffan när telefonen ringer. ”Okänt ID” syns i displayen och jag blir förvånad, för jag väntar mig inget samtal från Karolinska just nu. Jag hinner tänka att de säkert vill ha några extra blodprover till forskningen innan jag svarar och förvånat hör Johans röst [min tidigare onkolog] i andra änden...

Hej, säger jag glatt och frågar hur han mår. Han mår bra, säger han och frågar hur jag mår. Jättebra, informerar jag stolt. -Jag mår verkligen jättebra! Fint, säger han och berättar lugnt & sansat varför han ringer...

Jag har svårt att ta in vad han säger och jag märker att jag nästan kommer in i den där obeskrivbara bubblan igen, den där allt runtomkring mig stängs ute och Johans röst maler på nånstans i bakgrunden. Jag får skärpa mig för att ta in vad han säger och höra hans ord. Jag märker att jag håller andan när han kommer fram till ordet som jag inte vill höra, det som jag i tystnad oroat mig mest för under hela sjukdomstiden - hjärnan... [Nej snälla, säg inte hjärnan !] Men det är det ordet Johan säger.

Neurospecialisterna som nu noggrannt har kontrollerat bilderna från senaste scanningen jag hade i slutet på juni och jämfört de plåtarna med mina tidigare scanningar har upptäckt en liten förändring i min hjärna. Den är bara 3mm och de vet inte vad det är, men jag behöver få en noggrann magnetröntgen av hjärnan inom kort så de kan vidta åtgärder ifall så behövs...

Vidta åtgärder, jag hatar det begreppet vid det här laget. Det låter så formellt och omänskligt. Något man gör på ett kontor om ett projekt gått snett. Vidta åtgärder??Vad menar Johan med det? Jag kommer inte på mig själv med att fråga och jag upprepar bara ”Men, jag förstår inte... I hjärnan? I hjärnan...”

Jag ser Patrick luta sig mot dörrkarmen intill vardagsrummet. Han lyssnar på mitt & Johans samtal. Han sänker huvudet när han hör mig upprepa ordet ”hjärnan” och han greppar tag om den breda dörrlisten med ena handen och böjer sig neråt. Inte nu igen, tänker jag när jag se honom stå förkrossad framför mig. Inte detta nu om & om igen, för barnen och Patrick, inte nu igen. Nu när vi precis börjat leva livet i färg igen...

Johan säger att det inte behöver vara något att oroa sig för, men att det behöver undersökas eftersom det är något nytt som uppstått. Jag tar inte fasta på hans lugnande ord om att det inte behöver vara något, jag upprepar bara för mig själv: Inte hjärnan, snälla. Inte hjärnan...

Gårdagen minns jag inte så mycket av efter detta samtal förutom att jag sov några timmar på soffan av total utmattning och att vi satt och tokjobbade resten av dagen för att inte behöva tänka på det här och falla in i oro igen. Vi orkar inte det och vill det inte heller. Vi har precis inlett en ny period av livsglädje & lyckorus i familjen och nu sopas det under mattan, bara så där.

Jag känner ingen ilska, är mest ledsen och besviken just nu. Det tog mycket energi av mig att skriva det här blogginlägget, men jag ville dela med mig till dig som troget följer min resa och jag uppdaterar bloggen snart igen, så fort jag bara orkar. Min resa verkar ännu en gång bli längre än jag föreställt mig. Jag behöver tydligen era varma tankar & böner ett tag framöver ännu ❤️

[Bilden tog jag en vacker, sen och lycklig eftermiddag på Tylösand för bara några veckor sen]

Gillar

Kommentarer

Majken
,
Jag ber för dig!
Malin Söderström
,
❤💪❤💪