# Summersmash

[Igår, måndag]

Jag går från campingen in i skogen, längs skogsstigarna ner till stranden på de långa trätrapporna som slutligen leder fram till sanden. Jag går upp för en backe, mellan två stora sanddyner med höga grässtrån och ser volleybollplanerna breda ut sig i sanden framför mig. Sanden är så rik på snäckor här och det gillar jag.

Jag ser volleybollplaner så långt ögat når, det är många planer i bredd på en lång sträcka, sammanlagt 40 planer (!) och det är en häftig syn! Blå-vit-gula bollar som flyger i luften, ungdomar i alla åldrar som ivrigt spelar sina matcher, strandflaggor & vimplar med färgglada reklamtryck överallt och föräldrar som går av och an i sanden med vattenflaskor och mat till sina barn. Solen står högt på himlen och solstrålarna glittrar i vattnet. Härlig musik ljuder ur högtalarna och på centercourten har många samlats på läktaren för en spännande kvällsfinal. Det är Beachvolleyboll SM på Tylösand och det är så härligt att få vara med och heja på Vincent som spelar i två åldersgrupper i år.

Jag kliver högst upp på läktaren där Patrick sitter och väntar på mig. Jag har sovit ett par timmar i vårt tält för att kunna orka vara med om kvällens program och förhoppningsvis även solnedgången. Jag tror att man vid det här laget kan säga att vi samlar på solnedgångar, Patrick & jag. Efter några matcher samlas föräldrar, vänner & barn från Slow Down nere på stranden vid vattenbrynet och vi njuter av hamburgare & hämtpizza i mysig gemenskap tills solen går ner. Det känns så fint, så äkta, och jag är så tacksam för att få vara med. Jag är här och jag får vara med...

Vi går trötta men nöjda och lägger oss och jag är glad över att Patrick blåste upp luftmadrasserna och bäddade med sovsäckarna redan tidigare på dagen. Jag är mycket trött och somnar på en minut. Jag väcks av att hela vårt tält lyses upp i nattmörkret och tittar mig omkring. Vincent & Patrick sover och det är kolmörkt i tältet. Jag hör ett förvånansvärt högt dunder i skogen bakom oss och det smäller till. Tältet lyses upp igen och jag ligger och räknar, men jag räknar långt innan det brakar till igen och då kan jag andas ut. Jag förundras över att Patrick inte vaknat av smällarna och jag kan inte somna om, så jag ligger och väntar på nästa blixt... Åskvädret håller på i flera timmar och jag ligger och lyssnar på naturens krafter, men känner mig mest fascinerad, inte alls rädd, vilket också förvånar mig. Jag har känt mig så sedd och omhändertagen de senaste veckorna. Det börjar blåsa upp nu och spöregna och tältväggarna fladdrar i vinden. Jag ligger och tänker att jag hoppas att killarna kom ihåg att fästa tältet med de långa järnkrokarna som jag såg liggandes på marken bredvid tältet under dagen, men det återstår att se nu...

Tältet hålls kvar på plats hela natten och inte en enda droppe regn har lyckats hitta in, men det är fuktigt när vi vaknar och inga kläder känns riktigt torra. Javisst ja, det var ju så här det var att tälta, konstaterar vi leende när vi efter en stund [lite småfrusna & ruggiga] njuter av vårt varma morgonkaffe i gräset framför tältet. Det ska vara så här att tälta, det är ju det som är charmen med det, lite överraskningar ibland och lite upp och ner, precis som livet ❤️ För då njuter vi mer av det, när det är riktigt bra.

  • Livet
  • 6 723 visningar

Gillar

Kommentarer