The Girl with the mask

Det duggregnar lite lätt denna tidiga & disiga fredagmorgon och de småspringande Stockholmarna som passerar mig på väg till sina jobb drar upp sina kragar... Märkligt nog fryser jag inte denna ruggiga morgon [fastän jag inte hittade några hela strumpbyxor att ta på mig] och detta får därför bli sista höstdagen med bara ben för min del...

Under promenaden till Karolinska betraktar jag som vanligt de passerande jag möter och söker ögonkontakt med många, vilket är en mycket utmanande uppgift här i Sthlm, men jag blir glad varje gång jag lyckas och det har blivit som en liten sport för mig under mina promenader på väg till sjukhuset.

Jag är på väg till min sista strålbehandling av hjärnan idag och promenerar som vanligt Torsgatan fram. Jag frågar mig själv varför jag som vanligt glömde paraplyet hemma, samtidigt som jag går förbi Thaimassagestället med rökelsestickorna utanför dörren. Jag drar in den söta doften djupt i näsan när jag passerar och får som vanligt några fina strandbilder på hornhinnan, det doftar precis som i Thailand och jag längtar så...

Jag går förbi de höga Norra Tornen som jag alltid fascinerat tittar upp mot och jag noterar att de har börjat bygga den 13:e våningen på det andra tornet nu. Jag går förbi huvudingången till Karolinska och det stora Vetekatten cafeet [som öppnade samtidigt som jag insjuknade på nytt] och jag gillar att titta in genom de stora fönstren och betrakta cafe’gästerna när jag går förbi. Det är många kaffedrickande livsnjutare på plats redan så här tidigt på morgonen och det ser så mysigt ut...

Jag svänger som vanligt höger runt hörnet, förbi barnakuten och ner på Akademiska stråket där byggnaden för strålningsavdelningen ligger. Det är den sista strålningen av hjärnan idag - sista! Det är skönt att tänka att jag om en liten stund inte behöver spänna på mig den hårda masken fler gånger eller höra ljudet av de hårda knapparna knäppas fast bakom mitt huvud. Det har varit mentalt tungt att bli strålad i just hjärnan och jag har dessa dagar funderat mycket på vad strålningen kan ha gjort med mina friska hjärnceller, så det är med stor lättnad och ett leende på läpparna som jag går hemåt med masken efter strålbehandlingen idag...

När jag går hem med masken i handen känns det som en avslutad film jag har varit med om, kanske den kunnat heta ”The girl with the mask”, flickan med masken, och det slår mig hur många olika ansikten denna lömska sjukdom har visat mig hittills... Men nu är jag så här långt och jag håller masken hårt i handen, som ett bevis på att jag klarat även detta och fortsätter kämpa vidare så länge det behövs och idag är jag ju faktiskt ännu ett steg närmare ett tillfrisknande ❤️ Ett steg närmare än jag var igår.

Gillar

Kommentarer

Petra
,
Hej Pernilla, har tänkt på dig dagligen och undrat hur du har det. Du går igenom mycket just nu. Är så glad att du har en så underbar och kärleksfull familj omkring dig. ❤️ Varm kram, Petra