Tröttheten i Sandhamn

[Igår lördag]

Vi småspringer från den smockfulla bussen som tagit oss till hamnen. Vi kliver ombord på båten som skall ta oss till Sandhamn denna soliga & varma sommarlördag. Vi steg upp tidigt imorse för att hämta Vincent från en kompis sommarställe för att köra honom till tåget som tar honom till Falköping och sommarens talangläger i volleyboll. Han brinner så för volleybollen nu och det gör oss så stolta & glada. Bianca & Cornelia åkte hem till Finland i torsdags och skall spendera drygt 2 veckor där på tumanhand tills vi andra joinar i slutet av juni. Vi gläds även för dem, som nu får fin & efterlängtad kvalitetstid tillsammans...

Jag ser en ledig fönsterplats inne i båten, mittemot två söta äldre damer i småblommiga klänningar som sitter och småpratar, och jag frågar om jag får slå mig ner. Patrick går ut på däck och kollar om det finns någon skuggig plats på utsidan. Jag samtalar en stund med de mysiga damerna som nog är i 80-års åldern och jag undrar för mig själv om de är systrar...

Mina tankar vandrar iväg till Bianca & Cornelia. Som de har sett fram emot detta sommarlov tillsammans, jag tror inte att de längtat så här mycket efter sommaren och varandra som det här året när de bott så långt ifrån varandra. De har inte varit ifrån varandra någon längre tid sen de var små och de har alltid hängt ihop som ler & långhalm. Jag kan faktiskt inte komma på en enda gång när de varit osams eller grälat! Inte en endaste gång under deras 18 år gemensamma liv... De har hållit ihop ända sen Cornelia kunde börja gå och uttrycka sig med ord. Det är bara drygt 1,5 år emellan dem och de har alltid haft varandra. När de var riktigt små trodde många att de var tvillingar [trots att Bianca är mörk och Cornelia ljus], för de ville ofta ha likadana kläder på sig. Minns när vi bodde i Stockholm när de var små och vi gjorde dagsutflykter till Sandhamn om somrarna. Jag minns också den fula, ljusblå dubbelvagnen som vi hade för utflykter och ser nu dem framför mig där de sitter lutandes mot varandra med de vita solhattarna knutna under hakan och varsin smält glasstrut i handen som rinner nerför kinderna & kläderna...

Patrick står plötsligt framför mig och berättar att han hittat en plats i skuggan ute på däck. Jag tackar damerna för det trevliga sällskapet och följer med Patrick ut. Det är en härligt varm dag idag och jag känner hur min blonda lugg fladdrar i den varma brisen. Vi sätter oss ner på varsin vit plaststol i skuggan och tittar ut mot vattnet. Vita segelbåtar och ljuvliga sommarställen glider förbi. Solen står högt på himlen och vi tittar på varandra. Vi ler... Vi är här. Vi är nu. Barnen är på sina äventyr och vi är på vårt. Nu är tiden här, som så många av våra vänner berättat om, när tiden för oss två är tillbaka. Nu har vi en hel vecka i Stockholm på tumanhand framför oss. Det är något särskilt vackert över det ❤️

När vi lägger till i Sandhamn är vi redan hungriga och vi går till vår favoritrestaurang på ön. Jag blir glad över att de fortfarande har stekt strömmingflundra med potatismos & lingonsylt på menyn, min favoriträtt på Sandhamn sen många år tillbaka. Under lunchen börjar jag känna mig trött och jag dricker nästan en liter vatten för att piggna till, men tröttheten tycks bara tillta. Vi går därför vidare till vårt favoritcafe’ på ön, som ligger snett mittemot, och köper kaffe åt oss båda och seglarbulle till Patrick och sen avnjuter vi kaffet i skuggan medan vi pratar om hur fantastiskt vackert det är på Sandhamn.

Kaffet hjälper mig inte att piggna till och nu börjar jag känna mig lite yr & konstig i kroppen. Patrick försöker övertala mig att köpa en Cola & lite choklad för att få upp sockernivån, men han misslyckas. [Jag förmår mig inte att äta socker just nu, jag har så svårt för det. Och varje gång jag har försökt dricka lite Cola går blicken till innehållsförteckningen och då jag har väldigt lätt för att avstå] Jag inser nu att jag måste göra något åt situationen, så vi går in i den mysiga lilla matbutiken, den enda på ön. Jag tittar mig snabbt omkring efter något jag kunde tänkas få i mig och ser en stapel med stora jordgubbsaskar framför mig - bingo! Naturligt socker ”får” jag äta hur mycket jag vill av [enligt den Anti-Cancer kostbok jag följer]. Patrick ger ju aldrig upp hoppet om mig, så han köper en Cola Zero i alla fall, utifall att...

Vi går ut på den långa bryggan där alla fina segelbåter ligger förtöjda för dagen och sätter oss ner på bryggkanten. Jag sköljer jordgubbarna med mitt dricksvatten och äter halva asken på en gång. Jag är fortfarande extremt trött och lite yr så jag lägger mig ner på bryggan och tar av mig flip-flopsen. Jag drar ihop benen under den långa kjolen och vänder mig bort från solen. Patrick breder ut jeansjackan över mig och kollar att ingen kroppsdel är i solen och jag lägger huvudet tätt intill honom. Jag måste vila nu, måste bara få sova. Jag andas ut och blundar... Jag hör skratt & musik från en närliggande restaurang, linorna på flaggstängerna runtomkring oss som snäpper till i vinden. Vattnet kluckar rofyllt under mig mellan bryggspringorna och båtarna fortsätter lägga ut och komma in i hamnen. Det är varmt & skönt. Jag somnar om bara några minuter...

Patrick buffar till mig lite lätt och säger leende att jag sovit i över 1,5 timme. Jag tittar mig förrvirrat omkring och känner mig väldigt ”bryggig” och stel i kroppen. Jag äter upp resten av jordgubbarna och konstaterar att sovstunden gjorde mig gott. Jag orkar trots allt inte ta någon promenad eller gå någonstans, så det får bli en liten AS [After Sleep] på bryggkanten denna fina lördag i stället☀️

Patrick har ”vaktat” mig så länge jag sovit på bryggkanten och plockar nu fram två plastglas, chips & lite vin. Han är så tålmodig, Patrick. Han vet vid det här laget att tröttheten kan komma över mig närsomhelst och det verkar som om mina vita blodkroppar jobbar på extra intensivt veckorna efter behandling. I stället för att promenera runt ön såsom vi brukar får det bli brygghäng ikväll i stället, tills vi tar båten hem. Allt ordnar sig till det bästa om vi bara är lite anpassningsbara & flexibla och inte låter denna [skit]sjukdom styra. Det är vi som har kontrollen över vår vardag, inte den. Så har det varit från dag 1 och så får det förbli. Vi lever som vanligt så långt det går med den enda skillnaden att vi idag lever ännu mer fullt ut, trots att vi ibland blir lite ofrivilligt begränsade av tröttheten 💛

  • Livet
  • 6 955 visningar

Gillar

Kommentarer

StenhagenBettan
StenhagenBettan,
En fin dag ändå
nouw.com/stenhagenbettan