Tumören har vuxit ...

[I tisdags]

Så kom den då, även till mig. Den nedslående känslan av att inte mäkta med mer. Känslan av att det får vara nog nu och att nästan vilja ge upp. Jag har ibland funderat på hur länge jag kommer att orka tänka positiva tankar under min sjukdomsresa, trots nedslag efter nedslag. Svaret kom nu. Jag orkade tills idag, jag orkade tills nu...

Hon ringer mig sent på eftermiddagen, min onkolog, precis innan vi är på väg till kvällens föräldramöte. Hon berättar att hon har svaren på sitt skrivbord nu, resultaten från biopsin de gjorde i förra veckan, på metastasen i mitt bröst. Jag har utgått från och verkligen trott att det är immunterapin som gjort att tumören sett större ut på röntgenplåtarna och jag har inte oroat mig alls den gångna veckan. Men nu när hon ringer är det en annan känsla inom mig...

Hon berättar att det tyvärr är så, att tumören i bröstet har vuxit, trots immunterapin. Hon förklarar att de vill agera nu, förrän den blir större, och de planerar som bäst in en ny strålbehandling för mig, som kommer att påbörjas direkt efter att jag avslutat strålningen av hjärnan, om ca 3-4 veckor. Jag frågar henne varför de väljer strålning i stället för operation [fastän jag i samma andetag är lättad över att operation inte är deras förstahandsval] och hon förklarar hur de tänker: Den nyaste forskningen inom immunterapins verkan & funktioner har visat att tumörer som strålas bort har större chanser att behålla området runt tumören tumörfritt efteråt än om tumören opereras bort. Det har visat sig att de vita blodkropparna får en positiv skjuts tack vare strålningen och fortsätter att jobba på i det område som har strålats. Detta sker inte vid en operation, där tumören opereras bort med marginal...

Jag kan inte fundera på något annat under föräldramötet. Jag försöker, men det går inte. Studiehandledaren som samlat oss niondeklassistföräldrar i stora aulan inleder mötet med att poängtera hur viktigt detta möte är, för barnen och deras studieval inför framtiden. Såklart det är! Det vet vi alla och min hjärna förstår det också, fastän den är nyopererad och allt. Men jag kan inte koncentrera mig och sitter bara och ger tanketid till min lilla sketna metastas i bröstet! Samvetet får sig många törnar denna kväll och jag tänker inte många snälla tankar om mig själv...

Ja, vad ska jag säga? Jag är såklart väldigt tacksam över att slippa en till operation så här kort tid efter hjärnoperationen och ska jag hitta något positivt i allt detta är det just det. Men där stannar det. Helst av allt skulle jag ju ha velat att det bara var immunterapin som spelade oss ett spratt på plåtarna, såsom jag ville tro. Jag vet inte och förstår inte heller varför denna lilla skitmetastas var tvungen att börja växa nu, då allt annat äntligen börjar ordna upp sig i min kropp. Det är tungt att ta in. Jag antar att det är svårt för en människa att vara positiv in i det längsta, fastän jag verkligen har försökt att vara det. Min gräns var tydligen nådd här, för fastän jag inser att det kunde vara mycket värre, så känns det inte som någon tröst idag. Jag tror att det är mycket viktigt att vara ärlig mot sig själv och sina känslor och tillåta sig vara besviken & ledsen, först sen efter det kan man på riktigt gå vidare och bearbeta. Så tänker jag i alla fall och då är det bara för mig att acceptera att jag känner mig hjälplös och nedstämd nu. Jag var nog inte riktigt beredd på det här... Eller så ville jag inte vara beredd på fler dåliga besked...

När jag gick och lade mig denna eländiga kväll fick jag inte tag i sömnen. Den huvudvärk som jag känt av större delen av dagen i bakhuvudet eskalerade snabbt och den blev till slut så kraftig att jag hamnade att ”springa upp” mitt i natten och kräkas. Det lättade inte. Jag blev rädd och sov inte en blund på hela natten på grund av smärtan från huvudet. Jag ringde min fina kontaktsjuksköterska direkt på morgonen som konstaterade att detta lät allvarligt. ”Vi” slutade nog med kortisonet för tidigt , säger hon [jag var så trött på att vara svullen i ansiktet och äta så mycket kortison dagligen och frågade därför min onkolog om jag kunde trappa ner och sluta med det eftersom jag tagit så stora doser under så lång tid, i nästan 6 veckor, och det kunde jag eftersom jag mådde så bra]. Men se nej, det ville inte min hjärna gå med på, så därav den kraftiga huvudvärken. Nu har de ökat dosen sexfalt till mig igen, för att lugna svullnaden i hjärnan som orsakat värken & påtryckningen...

Så en till orsak till min nedstämdhet idag. Ni som brukar läsa min blogg lägger nog märke till min negativitet i detta inlägg, för det brukar annars höra lite till ovanligheten för mig. Men du som känner mig vet vid det här laget att jag alltid vill vara ärlig med allt jag delar med mig av här på bloggen och därför är jag det även idag. Jag hoppas att nästa uppdatering från min sjukdomsresa är muntrare än den du fått ta del av idag ❤️

Ta hand om dig, du är så värdefull!

[Bilden tog jag en kväll på stranden nedanför en av våra favoritrestauranger på Lanta, Castaway. Det var min första dag ensam på ön efter att killarna åkt hem och även denna dag upplevde jag nedstämdhet trots den vackra, muliga solnedgången framför mig]

Gillar

Kommentarer

Resfredag/Annika,
Åh. Så oerhört tufft Pernilla! All kärlek till dig. ❤️
www.resfredag.se
Jeanette
,
Åj! Du har det verkligen tungt just nu! All kärlek och styrka åt dej!❤️
Birgittalinnea,
Så ledsamt att läsa det här, tänker på dig och hoppas och tror att det snart blir bättre. Med din positiva syn på livet kommer du att klara det här också, kärlek och kramar till dig och din familj ❤️❤️
Carita
,
Tänker på dig och önskar dig all styrka du just nu behöver ❤️
marietheresel
marietheresel,
Som jag lider med dig. Du har dock så himla rätt i att man måste få känna. Själv måste jag ner i botten och laddas om ibland. Jag hoppas att du snart mår bättre ❤️ tänker mycket på dig. Massa kramar
nouw.com/marietheresel
Johannagrahn
Johannagrahn,
Elisabeth
,
❤️
Malin Söderström
,
❤❤❤
StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Mitt hjärta blöder för dig och de dina
nouw.com/stenhagenbettan