Tunnelvecka

Det är många tankar som går genom mitt huvud just nu. Denna vecka skickas jag in genom det varmt upplysta tunnelröret två gånger. Idag kollar de och mäter mina tumörer i hjärnan och imorgon scannar de hela min kropp för att se att cytostatikan har hjälpt mig och att det inte kommit några nya metastaser i min kropp...

Hur jag förhåller mig till det här? Jag vet inte riktigt, faktiskt, om jag skall vara helt ärlig. Jag vet att det känns allvarligt när jag väl ligger där på britsen och körs in i tunneln, tankarna snurrar, kontraktionsvätskan & sockerlösningen pumpas in i venerna och jag lämnas helt ensam i rummet så länge läkarna går ut för att övervaka processen. Men det kommer att vara allra värst om två veckor, när vi får resultaten. Jag vet inte hur jag ska klara av att gå in till Hildurs kliniska rum och ta in vad hon har att säga till oss. Det har aldrig tidigare varit så här avgörande & jobbigt. Aldrig.

Nästintill tumörfri nu? Nya metastaser? Fri från metastaser? Krympta metastaser i hjärnan? Obefintliga metastaser i hjärnan? Glädjebesked, hurrarop eller ångest?

Gud hjälpe mig ❤️

Jag märker med mig själv att jag inte planerar något långt in i framtiden nu. Det är nog en försvarsmekanism som jag har tagit till mig den senaste tiden, helt oplanerat & ofrivilligt. Men det är svårt att leva efter ett givet mönster just nu. Det är nog inte meningen att jag skall göra det heller. Det är som det är och jag tar en dag i taget. Ibland en halv. Det som blir mig givet blir mig givet och jag vill inte spekulera desto mer i det... Inte nu.

Jag har en grundtilltro till att allt kommer att bli bra och ordna sig och jag överger inte den tron. Jag försöker verkligen lita på den nu när jag går och väntar på scanningresultaten som innebär två långa veckor av jobbig väntan & frustration...

Jag mår ju så bra nu, inte kan jag väl inbilla mig det? Jag går nästan som vanligt och mitt allmänna mående är också väldigt bra. Jag är på gott humör nästan alla dagar i veckan och aptiten har kommit tillbaka. Jag njuter av god mat igen och min hy strålar. Inte skulle jag väl kunna må så här bra om resten av kroppen var emot mig? Inte kan jag väl inbilla mig det? Jag vill inte tro det...

[Kanske kunde jag försöka visualisera min tunnelfärd idag som en positiv utfärd i luftballong över Stockholms vackra tak? Som den luftballong i solnedgången vi fick uppleva under en utekväll i början av juni i somras? Jag tror jag skall göra det ❤️]

Gillar

Kommentarer

Siv
,
Styrka❣️
ulrika sundqvist
,
Krafter till dig❣️