Vi packar resväskorna!


Klockan ringer tidigt och jag sträcker på mig i sängen. Jag kryper längre ner under täcket och drar in morgonens första medvetna andetag. Jag vickar på tårna som vanligt, och denna morgon gör jag det med ett större leende än vanligt. I torsdags när jag fick min immunterapi berättade sköterskan att jag har väldigt lågt blodtryck och att jag därför ska röra på fötterna innan jag kliver upp ur sängen om morgnarna. Jag log för mig själv, men berättade inte att jag varje morgon vickar på tårna när jag vaknar i alla fall, men av en annan orsak, av tacksamhet för att ha fått en ny dag...

Jag kliver långsamt upp ur sängen och tar på mig min fluffiga, leopardmönstrade morgonrock som jag gör varje morgon och tassar bort till köket. Jag går förbi barnen som sover skönt i sin våningssäng. Jag tar fram en rävmugg [min absoluta favorit i köket] och gör en kaffe. Jag tänker på fina pappa, som gjorde allt han kunde veckan före jul för att han skulle kunna ge mig det enda jag önskade mig i julklapp i prylväg, fler rävmuggar från Iittala. Han finkammade alla webshoppar och ringde runt till många butiker för att höra sig för om någon kunde tänkas ha några muggar kvar på butikshyllan av denna utgående modell. Sen hoppade han i bilen och körde till två avsides städer för att samla ihop de 5 sista muggarna som fanns kvar att få, troligen i hela Finland! Jag blir så rörd när jag tänker på hans handling och det är så min pappa! Sådan är han och har alltid varit och nu njuter jag ännu mer av mitt morgonkaffe ❤️

Jag hör vattenkokaren pysa och häller i en skvätt soyamjölk i kaffet. Soyamjölk, som är en ny ingrediens i mitt nya matliv. Jag har bytt ut många grejer i matväg den senaste tiden för att så långt som möjligt äta en bra anti-cancer kost och därför har mjölken fått ge plats för nya alternativ...

Jag kliver över några kappsäckar i hallen och balanserar med min kaffe i handen när jag hör Patrick komma ur duschen. Vi utbyter några blickar och ler mot varandra - tänk att den här dagen äntligen är här! Vi har ett par timmar på oss att packa klart förrän de åker iväg till Arlanda.

Jag kramar om killarna i omgångar och känner fjärilar i magen och ser glädjen i deras ögon. Vi säger hejdå till varandra många gånger och när de stängt dörren bakom sig springer jag ut i köket, öppnar upp vårt stora köksfönster och sticker ut huvudet i den kalla morgonluften och vinkar ivrigt till dem och ropar ”Hejdå! Älskar er!”

På fredag är det min & Cornelias tur att sätta oss på flyget och inleda vårt äventyr. Jag har nog aldrig varit så tveksam inför en resa som denna gång, med tanke på min behandling och eventuella biverkningar från den, men aldrig tidigare har jag heller behövt det så här mycket. Jag har pratat med min onkolog, min psykolog och min kontaktsjuksköterska och har sen själv tagit det ”modiga” beslutet att åka till Koh Lanta, vårt andra hem. Vi har planerat denna resa så länge och i höstas hade jag under den jobbiga sjukdomstiden Lantaresan framför mig som det stora målet, ”bara du orkar härda ut till februari, så får du din belöning”, det har jag upprepat för mig själv. Vår strand på Lanta har varit mitt sällskap i tankarna under varje undersökning och ingrepp. Vetskapen om att vi får jobba från och på Koh Lanta nu i vår har hjälpt mig igenom de tyngsta dagarna. Dessutom är det viktigt att vistelsen blir av, för det är mycket vi skall få gjort på Lanta denna gång, utöver det härliga & långsamma Lantalivet, vi skall också arbeta fram en smyckeskollektion på plats för ett nytt projekt ...

Vi lever här och nu. Det är ju det jag under sjukdomstiden har försökt inspirera alla andra till att förstå och ta till sig och då vill jag förstås även följa det rådet själv! Jag har lovat mig själv att fokusera 110% på mej nu tills jag blir frisk igen och det finns inget mer välgörande för mig än Lantas omslutande värme, så nu blir det så och jag klämmer in Lanta mellan två behandlingar till att börja med... Det är så viktigt att våga göra saker i livet som känns rätt fastän du är lite rädd! Att skjuta upp saker som du verkligen vill göra är sällan någon bra ide’ enligt mig, vi lever ju som sagt här & nu.

Hoppas ni vill följa med i kappsäcken, jag kommer flitigt att dela med mig av bilder & upplevelser här på bloggen ❤️

[Bilden tog jag från vår hotellbalkong på Koh Lipe för något år sen och ”prickarna” ni ser till vänster är mina killar som tog en simtur i det härliga blågröna vattnet]

Gillar

Kommentarer

Annette
,
Du är så positiv och skriver så bra. Började läsa din blogg för några månader sen. Känns jättebra att läsa den och den ger tro och hopp för framtiden. Såg att du är från Nykarleby. Det gör det extra kärt för mig med. Är själv hemma därifrån. Ha en underbar resa. Styrkekram och mycket kärlek till dig
Anki
,
Underbart Pernilla att det blir så. Extra trevligt att vi hinner med en kaffe före ☕.