Vill inte ha fler ärr - vill bara leva...

I fredags kunde jag inte hålla mig längre. Halva dagen hade gått och Johan hade ännu inte ringt. Vi strövade rastlöst runt i ett regnigt Göteborg, Patrick & jag, och vi tycktes inte riktigt kunna fokusera på nånting...

-Jag ringer min kontaktsjuksköterska, sa jag plötsligt till Patrick. Jag bara gör det! Jag orkar inte vänta längre nu och inte hela långa helgen vi har framför oss, så nu ringer jag henne och ber att Johan ringer upp mig!

Hon ringer upp mig nästan direkt efter att jag lämnat ringbud på telefonsvararen och säger att Johan tyvärr är ledig. Jag berättar att jag inte riktigt orkar med denna väntan längre och hon säger att hon förstår mig. Hon meddelar mig att hon kan se att resultatet kommit in och inom mig hörs en röst ”Sverige, vi har ett resultat!” [Säkert lite påverkat av Eurovision Song Contest i helgen]. Det var skönt att höra, säger jag, men samtidigt vet jag också att hon inte får lämna ut några provsvar till mig, det får bara Johan göra. Men hon lyssnar lugnt på mig och h ö r verkligen min oro, så hon frågar om jag inte vill träffa Johan på måndag förmiddag och få resultatet av honom på plats i stället för att han ringer? Det har precis kommit en avbokning...

Det vill jag såklart, så idag på förmiddagen traskade vi igen en gång in på Johans rum för att få besked om jag har bröstcancer [till råga på hudcancern] eller inte. Igen en gång, så stor skillnad på utgången. Antingen blir det operation och troligen strålbehandling av mitt bröst eller så är det inget att oroa sig över och vi får gå hem igen. När jag visualiserat detta i mitt huvud, har det känts som om man sätter två stolar framför mig i en stor, tom sal. Om jag sätter mig på den ena stolen hamnar jag att kämpa mig igenom en ny cancerresa utöver den jag redan kämpar med, eller så sätter jag mig på den andra och drar vinstlotten och får gå hem igen i solskenet...

Idag var det äntligen min dag! Idag drog jag högsta vinsten! Äntligen fick jag känna hur det är att resa sig på lätta fötter och skutta ut ur Johans rum, det har jag inte fått uppleva förut. Det har bara varit dåliga & sämre nyheter, varje gång. Men idag berättade Johan leende för oss att det ”bara” var en melanom metastas [som jag troligen hade hunnit få i bröstet, innan medicinen började verka på mig] så den ska nog mina vita blodkroppar också råda bot på - det är vi övertygade om!

Nu slipper jag en till operation och ett till ärr på min kropp. Jag är trött på ärren och vill inte ha fler. De påminner mig om så mycket jobbigt. Nu vill jag bara blicka framåt och jag har längtat så mycket efter att få våga se fram emot en sommar där jag får leva, njuta & glänsa utan oro! Jag vill sitta i vår båt vid bryggan och bjuda in vännerna på brygghäng de varma sommarkvällarna som väntar. Jag vill kunna delta i skratten och njuta av att livet ser ljust ut igen! Jag vill få känna att livet nu [om än sakta] kommer tillbaka!

Jag hade stålsatt mig för det värsta idag, så fastän vi fick bästa glädjebeskedet så for luften ur mig av all ansträngning. Jag sov flera timmar av utmattning idag på eftermiddagen, men nu är jag lite piggare, är som bäst på väg till Rörstrandsgatan efter hämtpizza till familjen och jag är såå tacksam & lycklig ❤️

Vem kunde tro att man kan bli så glad över en tumör i bröstet? Då ska man nog ha gjort en resa som min för att förstå...

[Bilden är från en natt på vår brygga i Jakobstad där vi tillbringade så gott som varje kväll förra sommaren]

Gillar

Kommentarer

Malin Söderström
,
Härligt Pernilla!!
AlexandraSD
AlexandraSD,
härligt ☺️❤️
nouw.com/alexandrasd