Vind i seglen

I onsdags satte vi oss så i bilen och körde iväg på vår roadtrip norrut - vilken frihetskänsla! I strålande solsken åkte vi på upptäcktsfärd och stannade till och övernattade på de platser som kändes rätt. Jag älskar att bo på hotell! Man borde göra det oftare, bara sådär, för att krydda vardagen lite...

Det är sen eftermiddag [i torsdags] och vi har kommit ända upp till Umeå. Patrick far till Stora Hotellet som är vår favorit i denna stad och checkar in. Jag känner för att gå på stan en stund i den sköna eftermiddagssolen och bara njuta av sommarvärmen och Björkarnas stad.

Jag går in till MVG-gallerian som jag alltid besöker när jag är här. Butikerna är de samma som senast och det glädjer mig. Jag går och flanerar mellan de olika affärerna en stund tills jag tröttnar och tar rulltrappan ner och ut i den friska luften igen. Då ringer telefonen och ”Okänt ID” lyses upp på displayen...

Jag väntade mig ett samtal från min onkolog i morse, men hon ringde inte, så jag hade släppt det där nu. Men nu ringer hon, sent på eftermiddagen, och fjärilarna tar genast stort utrymme i min mage. Jag letar snabbt fram mitt lilla block ur handväskan där jag skrivit ner allt jag undrar över. Efter min hjärnoperation har jag börjat göra så för att inte glömma bort något eller utelämna något viktigt. Hildurs tid är dyrbar för mig och jag skulle aldrig kunna nonchalera bort den eller inte ta tillvara på den...

-Hej Pernilla, Hildur här!

Hon låter lika engagerad på rösten som alltid. Hon ringer mig för att höra hur jag mår efter strålningen och hur det har gått. Jag berättar stolt att allt har gått bra och att jag bara behövde ha ett mardrömsdygn med svullen hjärna innan det löste sig med hjälp av kortison. Hon säger att hon läste om incidenten i min journal och att hon är glad över att det ordnade upp sig.

Sen säger hon något som jag inte alls är beredd på.

-Pernilla, du gjorde ju en Pet-CT undersökning [helkroppsscanning] i tisdags på eftermiddagen, och jag har redan fått resultaten från den [det brukar ta 2 veckor att få det och nu har det gått bara 2 dygn!]

Åh nej, tänker jag. Inte nu! Jag är inte beredd på det här nu. Det kan inte vara något vidare bra resultat om det gått så snabbt! Vad är det som händer? Vill jag verkligen veta resultatet nu, precis innan Midsommar när vi ska ta det lugnt och fira in sommaren med vännerna i Finland och försöka glömma allt vad cancer heter för en stund... Jag tar ett djupt andetag.

-Okeej, säger jag osäkert. Vad visade det?

Jag vågar knappt lyssna till Hildurs ord. Jag är absolut inte förberedd på det här och jag vet inte om jag kan ta en dålig nyhet just nu, jag är inte alls upplagd för det...

-Pernilla, det ser bra ut! Det ser mycket bra ut! Man kan inte se en enda metastas eller tumör i din kropp, ingenting lyser upp på bilderna och hela kroppen [hjärnan undantagen] är fri från metastaser... Ingenting nytt har uppstått! Det är riktigt bra resultat! Hon låter nästan glatt överraskad...

Jag tappar andan för en stund. Talförmågan också, tror jag.

-Är det sant? Är det verkligen sant? hör jag mig själv säga. Det här är så mycket bättre resultat än jag vågat drömma om. Det är de bästa möjliga resultat vi kunde få! Jag kan bara inte förstå hur jag ska bete mig just nu. Hur ska det kännas i kroppen efter ett överraskande positivt glädjebesked? Hur beter man sig? Jag har glömt det, för det är så länge sen vi fått ett sådant...

Jag har massor av följdfrågor till Hildur och kan inte hålla tillbaka min glädje! Jag står på gatan i Umeå utanför MVG-gallerian och småhoppar av glädje i solen - jag är så överlycklig, förvånad och så evinnerligt tacksam! Tack gode Gud ❤️

Äntligen får vi lite vind i seglen på denna ofrivilliga resa. Äntligen får vi ett positivt resultat att leva med, i alla fall i 3 månader tills nästa scanning. Det är stort för mig. Riktigt stort. Det innebär den första positiva riktningen vi känt på väldigt länge. Jag är inte naiv, jag vet att situationen snabbt kan förändras för mig, men den behöver inte göra det och jag kommer inte att ta ut nånting i förskott. Just nu är hela min kropp förutom hjärnan [där strålningen ännu jobbar på] tumörfri och det är stort. Det glädjer jag mig över så nu och tackar för. Nu tänker jag bara njuta av en värdefull & underbar sommar med familjen och jag har redan börjat ❤️

Jag älskar livet!!

Med kärlek,
Pernilla

[Bilden togs igår kväll på Midsommarafton vid vackra Mässkär, där vi tog iland en stund med båten vid gästbryggan med våra vänner]

Gillar

Kommentarer

StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Vilken underbar nyhet
nouw.com/stenhagenbettan
Malin ,
Ända sedan jag läste om.dig i Kyrkpressen tittar jag in här ibland för att se hur de går för dig, och blev så glad när jag läste det här! Underbart! Hoppas det fortsätter i samma riktning! Allt gott!
engulapelsin@gmail.com