När jag började blogga om mitt liv med malignt melanom i bagaget var jag tumörfri. Åh, vad jag älskar det ordet, Tumörfri ❤️ Jag skulle kunna ge vad som helst för att få vara det nu. Det är så lätt att skriva, men också lika lätt att mena...

Jag förstod nog inte storheten av att få vara tumörfri då, för snart 1,5 år sen, när jag började blogga. Hur skulle jag kunna det? Men idag kan jag förklara det så här, att jag skulle byta ALLT jag äger och har mot att bli frisk igen. Tumörfri. Verkligen, ALLT. Utan att blinka skulle jag låta mig bli utkastad från vårt hem, barskrapad på gatan, bara jag fick bli tumörfri igen...

Jag har under mycket kort tid fått 6 nya tumörer i hjärnan. Så är det. De är spridda över både lilla & stora hjärnan och en tumör är betydligt större än de övriga 5. Vi fick reda på detta ett par veckor innan jul, men jag har inte förmått mig att dela med mig av detta, förrän nu. Hittills har jag ju delat allt direkt, men jag kunde inte dela med mig av detta. Jag förmådde helt enkelt inte det. Vi har inom familjen försökt ”fira jul” som alla andra och låta detta ofattbara sjunka in...

6 nya tumörer i hjärnan... Hur förhåller man sig till det? Det går inte att ta in det, det går bara inte. Jag har valt att bearbeta detta nya & ofattbara tillsammans med familjen under några veckors tid nu och jag känner att jag & vi som familj har behövt det. De enda som vetat om detta utöver familjen är alla de fina vänner som ständigt ber för mig, enskilt eller i grupper ❤️

Framför mig har jag nog min jobbigaste kamp hittills. Jag, som redan börjat våga njuta lite av att se ljuset i tunneln igen... Men tydligen är vi inte där, än. Vi har en mycket lång & svår resa framför oss.

Redan imorgon [lördag] kan du läsa om det jag skrev, det första ofattbara dygnet efter att vi fick veta... Ett av de svåraste blogginlägg jag skrivit. På söndag skriver jag och berättar lite mer om själva behandlingen jag får nu efter att de avbrutit min immunterapi [dvs hur den nya cytostatikabehandlingen i pillerform fungerar rent praktiskt och varför den är så tuff] och jag delar även med mig av vad som händer med mig just nu... Efter dessa tre dagar är ni i fas med mig igen, dvs precis där jag befinner mig nu idag, och ni kommer att ha en bättre insikt i vad jag går igenom just nu ❤️

All kärlek,
Pernilla

[Den suddiga bilden med änglavingarna tog Patrick sista kvällen i Thailand när jag inte alls mådde bra men ändå ville gå ut en sväng och lufta mig... Jag orkade gå typ 50m och mina killar stödde upp mig då min gång är så dålig och obalanserad just nu]

[Söndag 5.1]

Jag fick njuta av ett drömnyår här på Lanta och en perfekt vecka under Thailands sol [läs skugga för min del] och jag är verkligen överlycklig och så tacksam för det. Men efter bättre dagar följer sämre. Jag fick hög feber i fredags som kom i vågor fram till lördag kväll, men jag hade kontroll över den med febernedsättande ända fram till söndag...

Det är sen söndagseftermiddag och solen håller på att gå ner. Jag pustar ut med ett glas vitt på takterassen med Patrick och vi konstaterar nöjt att vi tycks ha slagit kampen mot febern ännu en gång. Vi ser fram emot en kväll i fina vänners sällskap, vi är på väg till Petras 40-årsmiddag som är en överraskning och jag glädjer mig över att få må så bra att vi kan åka.

Det blir en fin kväll som slutar tidigt för vår del eftersom jag är så trött, men vi åker mycket nöjda hem. Jag mår lite illa och går och lägger mig direkt. Efter ett par timmars sömn vaknar jag plötsligt av att jag måste kräkas, så jag springer [läs haltar fram] till toan och hinner fram precis i tid...

Det blir en lång natt på toagolvet. Jag kräks med täta mellanrum, jag tappar räkningen på hur många gånger. Jag kräks oavbrutet i 6 timmar. Vissa kräkningar är så häftiga att jag kissar på mig samtidigt som jag kräks. Jag ber Patrick breda ut en handduk och en kudde till mig halvvägs in till badrummet, det finns ingen chans för mig att hinna fram från sängen i tid [jag hinner knappt sätta mig upp vissa gånger]. Jag kräks tills det bara finns den gula magsaften kvar att kräkas upp. Jag kräks t o m längre än så, jag kräks tills det bara finns själva kräkreflexen kvar, den som gräver efter något djupt nere i magen och som söker efter något att få upp, men det kommer inget... Bara en obehaglig smärta.

När solen går upp många jobbiga timmar senare vänder jag försiktigt på huvudet mot vår uteterass. Ögonlocken känns tunga som bly, men jag lyckas kisa så mycket med ögonen att jag ser ljuset sippra in genom glasdörrarna. Jag ligger naken på min handduk som är nerkletad med slem och kiss och jag tänker att det inte kan bli så mycket värre än det här...

Precis när den tanken slår mig söker sig en strimma solljus in genom glasdörrarna och lyser upp en del av mitt ansikte. Jag vaknar till liv igen och får några fina tankar... Solen som går upp mellan de gröna bergstopparna framför mig går upp för mig med, fastän jag ligger här och känner mig eländig. Fåglarna som sjunger vackert där ute denna tidiga morgon kvittrar lika mycket för mig som för alla andra. En helt ny dag ligger framför mig, oberoende av hur den börjat och hur jag väljer att ta emot den...

Jag får ny energi och ropar ynkligt på Patrick som stödjer upp mig och leder mig till duschen ännu en gång. I samma andetag som jag för ett litet ögonblick njöt av soluppgången & fågelkvittret, släppte illamåendet så pass mycket att jag fick lite ny energi att tvätta av mig och krypa ner i sängen bland svala lakan och somna om...

Det har varit en lång vecka inomhus för min del efter denna natt, men de två senaste dagarna har jag mått lite bättre och vi har kunnat gå ner till stranden och njuta av den vackra solnedgången tillsammans. Jag är så tacksam för det ❤️

[Denna fina bild tog Vincent när vi bodde en natt på Koh Lipe för några år sen. Trots utsikten från hotellrummet, med det kristallklara turkosgröna vattnet alldeles framför oss, valde han att ta en svartvit bild... Idag kan jag också se det vackra i denna bild och det är en av mina absoluta favoriter]

[September 2019]

Jag läser min väns uppmuntrande ord en gång till, i ett fint meddelande till mig, om att ansöka till författarens skrivkurs som inleds i januari 2020. Det är deadline ikväll och det är en hel del textmaterial som ska skickas in med ansökan. Jag försöker komma på några skäl till varför jag inte skall söka just nu, det skulle vara så enkelt då, men alla skäl faller platt. Det är bara att ta fram datorn och börja skriva. Fyra timmar senare, med 2 minuters marginal, trycker jag på sänd-knappen och skickar iväg min ansökan som kan vara början på något nytt.

Skrivkursen är ett helt år och resultatet av kursen är råmaterialet till en ny, första bok. Det pirrar i hela mig av bara tanken! Det står att man hamnar att vänta på antagningssvar till mitten av oktober...

Så jag blir mycket förvånad när det tidigt på morgonen dagen efter plingar till i mailkorgen. ”Hej Pernilla. GRATTIS! Du har blivit antagen till skrivkursen som en av åtta deltagare och jag ser så fram emot att få följa din resa!”

Jag läser raderna flera gånger och känner mig bara så där löjligt lycklig som man kan göra i livet ibland. Jag njuter av den härliga känslan som dröjer sig kvar och mina sjukdomsbekymmer känns väldigt långt borta.

Vi är åtta ”nya författare” runtom i Sverige som får äran att delta. Vi får läsa varandras texter och ge konstruktiv feedback till varandra. Vi får hjälp av författaren med allt som har med skrivteknik och bokuppbyggnad att göra och vi pratar med varandra i ett slutet forum en gång i månaden och sen skriver vi alla vidare på varsitt håll. Det bästa är att vi får skriva där vi befinner oss i världen, vi behöver bara vara uppkopplade till varandra på utsatt tid en gång i månaden, resten av tiden spenderar vi hur och var vi vill...

Skrivkursen börjar redan i nästa vecka och tills dess skall jag ha kommit på ett arbetsnamn till min bok och även skriva baksidetexten till den! Det låter kanske lätt, men för mig som ännu inte riktigt vet hur jag ska lägga upp det hela känns det svårt - men vem har sagt att det är lätt att skriva en bok? Det har nog ingen...

Jag bestämmer mig för att påbörja skrivandet av baksidetexten till boken redan idag och tar penna & papper i handen och beger mig ner till stranden. Det är väldigt varmt idag och jag söker en plats i skuggan, under ett stort grönt träd. Jag tuggar lite på ändan av min penna och blickar ut över havet. Jag borrar ner fötterna i den svala sanden och följer en krabba med blicken. Den gör små, söta spår i sanden och gräver ner sig i ett krabbhål efter några minuters upptäcktsfärd bland snäckor & stenar...

Jag blickar ut mot havet och skymtar Phi Phi öarna framför mig. Mina tankar går till Vincent och hans vänner som befinner sig där idag. De åkte iväg tidigt i morse och skall spendera hela dagen på underbara Phi Phi. Jag är så glad för Vincents skull, att han har så fina vänner, och jag minns när Patrick och jag var där för allra första gången, det var före tsunamin...

Det blåser en varm bris över stranden idag och jag njuter av värmen som omsluter mig. Jag fattar tag i pennan och skriver första meningen till det som så småningom kommer att bli min bok:

”Jag hade aldrig kunnat ana att ett så litet märke nere på vristen kunde orsaka så mycket dramatik & sjukdom i mitt liv, men nu står jag här och livet känns plötsligt som ett lån ...”

[Bilden är från Phi Phi öarna ifjol, när Patrick & jag var där över dagen]