[Igår, tisdag]

Jag vaknar tidigt av att Vincent ställt in sitt alarm på tidigare än tidigt. Han har en viktig SO-presentation idag och var uppe halva natten för att repetera föredraget. Jag slumrar till i omgångar under morgonen och hör mig själv ropa ”Lycka Till” när han stänger dörren efter sig. En ny dag har börjat och jag är så trött, så trött. Som vanligt...

Jag sover ”lite till” och vaknar kl 11 när det är dags för min medicin. Jag sover ytterligare 1,5 h till och kravlar mig upp eftersom jag har en tid till psykologen idag. Det ser jag alltid fram emot.

Jag tar bussen till Karolinska denna varma sommardag. Jag hade gärna promenerat i solskenet, men är så utmattad & trött. Jag iakttar alla lättklädda Stockholmare genom bussfönstret och konstaterar att sommaren äntligen är här. Jag njuter av att få bära min puderfärgade tunna sommarklänning idag och matchar den med ett par vita sneakers.

Jag kommer fram en kvart innan min bokade tid och sjunker ner i en av stolarna i det stora väntrummet. Solen sipprar in genom persiennerna och lyser upp halva rummet. Jag är ensam i väntrummet idag och njuter av tystnaden. Hon kommer efter mig vid utsatt tid och jag är så glad över att se henne.

Vi utbyter några ord om den sköna sommarvärmen innan vi sätter igång. Idag pratar vi mycket om mina rädslor inför helhjärnsstrålningen och hur jag kan tänka för att känna mig trygg, när jag ligger där på strålningsbordet. Hon har en lösning för allt. Jag tar också upp mina känslor & rädslor inför framtiden, de har eskalerat sen vi senast sågs. Patrick & barnen är ständigt i mina tankar och det gör ofta ont att tänka på olika scenarion. Jag får hjälp med hur jag ska tänka för att bryta de onda tankemönstren och hon ger mig verktyg att vända oron till kärlek. Jag lämnar Karolinska mycket lugn idag och tänker att jag har världens bästa terapeut!

Jag textar Patrick och hoppar på en buss. Vi bestämmer att vi ses på Vår brygga på Strandvägen. När jag kommer fram till vattnet ser jag honom sitta där redan, längst ut på bryggan. Han väntar på mig. Han sitter där i sina slitna jeansshorts och vita t-shirt och blickar ut över vattnet & båtarna. Jag längtar efter honom fastän han sitter här på bryggan bara en liten bit framför mig. Förlåt, viskar jag tyst för mig själv. Förlåt för att du måste genomgå allt det här vi går igenom ❤️

[Bilden är från Malaga ifjol, men klänningen är densamma.]

Man skulle kunna tro att ingenting annat har någon betydelse när man längtar efter att bli frisk, och så är det nog också. Allt blir så världsligt. Men man kan inte gå omkring och vara nedstämd jämt och för mig har det ibland hjälpt att muntra upp mig lite, små små stunder emellanåt, med mina intressen mode & inredning. Det är som sagt väldigt världsligt och saknar betydelse i sammanhanget, men det gör ändå att jag kan känna mig normal, om bara för en liten stund.

[Texten jag delar med mig av idag skrev jag för någon månad sen.]

Jag tar hissen ner från neuroröntgen på plan 5 och känner mig nöjd över att min MR-röntgen av hjärnan är över för denna gång. Jag går förbi apoteket och tar en nummerlapp för receptkunder och fyller på med några av mina mediciner, medan jag ändå är här på Karolinska.

Jag går ut genom svängdörrarna och ser de blå Stockholmsbussarna framför mig på andra sidan gatan. Jag bestämmer mig för att hoppa på en buss i stället för att promenera hem denna blåsiga och kalla dag. När jag kliver av bussen vid St Eriksplan känner jag inte för att gå hem, jag vill uppleva nånting idag och bli på bättre humör. Jag vet ett ställe som alltid får mig på väldigt bra humör, så jag tar trapporna ner till T-banan, hoppar impulsivt på tåget till T-centralen och vidare med röda linjen till Zinkensdamm...

Efter drygt en kvart kliver jag in genom dörren till min favoritbutik på Hornsgatan, Judits Second hand, och hälsar glatt på personalen. Det är länge sen jag var här senast och jag njuter av varje sekund. Jag går först till den fina skoavdelningen med begagnade skor och kollar om de har något snyggt par i min storlek. Jag är alltid på jakt efter ett par skor från Isabel Marant, Chloe eller Zadig & Voltaire eftersom jag älskar deras design. Men de har inga skor i min storlek idag så jag går vidare till de larmade plaggen vid skyltfönstret, den lyxiga klädstången där jag fyndade min favoritklänning för snart tre år sen. Den bara hängde där och väntade på mig, i min storlek! Min tunna, svarta Stella McCartney klänning, en likadan som Gwyneth Paltrow bar på en Golden Globe Awards för många år sen [jag fyndade den här vid Judits precis när vi hade flyttat till Stockholm och idag är den min absoluta favorit i garderoben]. Jag älskar Second hand!

Jag går längs raderna av märkeskläder och drar varsamt med handen över de vackra cremefärgade blusarna från Acne, Chloe & Lanvin... De nyinkomna ljusa jeansjackorna som kommit in nu till våren hänger prydligt på ett särskilt ställe och de ger mig härliga vårkänslor. Jag bläddrar genom långa rader av snygga klänningar, blusar och kavajer men jag hittar inte något som direkt har mitt namn på sig idag, så jag går vidare till smyckesdisken och kollar in alla fina solglasögon & vintage accessoarer som alltid inspirerar mig.

Jag går fram och beundrar alla vackra vintage smycken som ligger framradade framför mig bakom glasrutorna. Jag tittar på både coola örhängen & armband och vet precis vad jag vill ha när jag ser det, men idag råkar det inte finnas något som känns rätt så jag lämnar min favoritbutik utan fynd denna gång. Men humöret är mycket bättre än för en timme sen ❤️

[Har ni vägarna förbi Stockholm och Hornsgatan MÅSTE ni besöka Judits! Bilden är gammal och jag tog den samma dag som jag fyndade min Stella klänning]

Strålning av hela hjärnan... Det har inte varit ett alternativ förut som någon har tagit upp och vi har inte haft någon reservplan kvar, egentligen... Jag upprepar orden högt för mig själv; Strålning av hela hjärnan... Det känns inte skrämmande just nu, bara hoppfullt. Det första jag kände när Hildur uttalade de här orden var lugn. Jag kände mig lugn.

Hon förklarar hur de tänker, för detta är mycket ovanligt och något som de sällan erbjuder patienter. De tror att jag kan ta det bra pga min unga ålder och goda fysik. Jag har inga andra sjukdomar eller svårigheter så jag borde kunna återhämta mig relativt bra.

Orsaken till att de inte vill ta bort tumörerna med gammakniv [som de annars gör] är att de är så många till antalet och två tumörer är redan på gränsen till att vara för stora för att göra det. När de strålar hela hjärnan är planen att allt skall elimineras, även eventuella början till tumörer som ännu inte syns på röntgenplåtarna. Det argumentet gillar jag.

Riskerna med helhjärnsbestrålningen väljer jag att inte fokusera på så mycket, men det är självklart att en hel del friska hjärnceller också stryker med. Jag kan bli väldigt hjärntrött efter strålningen som kan sitta i en mycket lång tid framöver, dvs jag kan känna mig enormt trött i hjärnan och tänka långsammare än vanligt. Det finns såklart påtagliga risker med denna behandling, men jag har inget annat val.

Jag vill inte vara rädd för denna strålning. Jag vill tro att den kommer att hjälpa mig och att det kommer att bli bra.

Jag vill att du ser på mig som du alltid gjort när vi träffas i vimlet på stan i sommar. Ignorera att jag kanske beter mig lite annorlunda, lite långsamt. Det är fortfarande jag därunder ❤️

Med kärlek,
Pernilla